Hur gick det till?

VäckarklockaSom förälder till ett barn med diabetes får man vara med om många små mysterier. Ett av dem är att vakna i gryningen sådär vid halv sex, gnugga gruset ur ögonen och inse att man missat blodsockerkollen klockan tre. Med en hast blir man klarvaken, studsar ur sängen och förbereder teststickor och en bit papper. Sneglar på ungen som trynar där i sängen, hon verkar andas och har inga kramper så läget är nog OK.

Men hur gick det egentligen till? Väckarklockan ställdes noggrant före sänggåendet, alldeles särskilt noggrant eftersom det här märkliga fenomenet har för vana att dyka upp med jämna mellanrum. En teori kan förstås vara att någon eller något ansett att den stackars nattvakande föräldern förtjänar en natts sammanhängande sömn och helt sonika låtit väckarklockan hoppa över det förinställda larmet. En god kraft som ser till vårt bästa och har koll både på föräldern och det sjuka barnet. Sött.

Eller kan det vara så att den trötta, trötta, trötta föräldern helt enkelt vaknat av signalen, sträckt ut en sömnig hand och stängt av väckarklockan för att sedan fortsätta sova och aldrig minnas vad som hände? Jag har ingen aning, jag minns i alla fall ingenting ...

Kommentarer:
Postat av: Gabriella

Hej, konstigt nog händer precis samma sak här hemma hos oss med jämna mellanrum...
Nu har vi haft så underbart lyxigt i flera dagar att Jesper har legat jättebra i blodsockret, 7 när han går o lägger sig, 7 när jag kollar på natten, o ungefär samma på morgonen, hur underbart är inte det???
Vår teori är att stressen i skolan har minskat, den bråkiga klassen har efter insatser lugnat ner sig... (eller snarare, bråkstakarna blir flyttade till lågstadiet!!!)

Postat av: Ulrika på den här bloggen

Åååhhh ... härliga tider ... njut, njut, njut! Intressant med din koppling till minskad stress - tål att funderas på även i Moiras fall, det är rätt stökigt i klassen just nu.

Hoppas att Jespers jämna nattvärden håller i sig, är man utvilad så blir dagarna mycket lättare och energin räcker liksom längre!

2006-02-15 @ 19:13:03
URL: http://macgregor.webblogg.se
Postat av: Cilla

Hej. Ler igenkännande när jag läser och känner mig samtidigt lite tacksam för att det inte bara är jag som stänger av klockan i sömnen! Det har hänt flera gånger, man vaknar ngn timme senare med hjärtat i halsgropen, flyger upp, för att kolla om ungen lever. Ja, hon andas, och blodsockret är hur bra som helst.
Tänker att jag är en usel mamma! Hur kan jag låta bli att vakna, det gäller ju mitt barn!! Svaret är enkelt, man är slutkörd. Jag har slutat att ha dåligt samvete, min kropp säger helt enkelt ifrån, bättre då att ta vara på den extra timme som man har fått sova, och ta nya tag nästa natt.
Cilla

2006-03-11 @ 19:25:46
Postat av: Ulrika på den här bloggen

Cilla, skönt att höra att vi inte är ensamma! Vi brottas också med skuldkänslorna, som förälder är man ju ytterst ansvarig för sina barn, och när Moira har höga värden idag så tänker jag att det blir mitt fel att hon får problem om 10-20 år. Men vi måste ju leva också! Hjälpmedlen som finns, blodsockermätare och insulin, är ju jättebra idag, men inte perfekta. Och vi kan ju inte sticka våra barn i fingrarna varje timme för att vara säkra på att de ligger bra! Vi gör faktiskt så gott vi kan, det är jag helt säker på! Kram!

2006-03-12 @ 21:44:46
URL: http://macgregor.webblogg.se

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits