MacGregor - att leva med diabetes

I går kväll kl 23 var det dags för kvällskontrollen igen. Stack Moira i ringfingret med ett litet klick, väntade sedan på mätarens pip. 5,2. Perfekt. Här hände något ovanligt. Hon satte sig upp på knä i sängen, fortfarande sovandes. Hon förde upp handen mot munnen ungefär som om hon höll ett glas i handen. "Drack" ett par klunkar, vilade lite, drack sedan igen. Uppenbarligen måste hon ha hört provtagningspipen i sömnen och kopplat det till att vara låg. Duktig som hon är satte hon sig upp och drack sin söta saft, fast hon sov! Så himla sött men tragiskt på samma gång. Tänk vad hon har fått vänja sig vid konstiga vanor.

5,2 är ju ett fint värde, men något lågt kanske, skulle hon klara natten på det? Hon åt ett OK kvällsmål, så det borde hon göra. Satte klockan på 03.00 och trynade in bredvid lilltjejen efter att försiktigt lagt henne ner utan att väcka henne. Jag hade migrän och dagens tjänsteresa med sex timmar på tåget hade inte direkt gjort det bättre, så jag var riktigt slut. (Ringarna under ögonen är numera permanenta, tack gode Gud för Lancômes coverstift!)

Klockan 05.40 vaknade jag till och tänkte att det borde väl vara dags att kolla henne snart? Jag har inget minne överhuvud taget att jag hört väckarklockan och stängt av den, men det måste jag ha gjort, för jag var noga med att dubbelkolla att den var ställd på 03.00 innan jag somnade. Shit!

Fumlade med mätaren och kollade Moira. 3,0. Typiskt! Andra gången någonsin jag är så trött att jag missar mitt-i-natten-kollen och då är hon låg framåt morgonen! Annars brukar hon alltid ligga bra. Hrmpf.

I natt tar pappan över nattvaket och han brukar inte missa nattkollen. Det har visserligen hänt någon gång att han vaknat upp någon halvtimme "försent" med väckarklockan i handen, men han har aldrig missat helt. Jag ska sova i gästrummet. Snark.