Helt borta
Allt löste sig den här gången. I med två druvsocker, sedan ett äpple och när känningen ändå inte vill ge med sig så fick hon gå till matsalen och få en smörgås. Stackarn, hon hann knappt ut och leka på rasten. När känningen var hävd ringde hon till mamman som satt mitt i ett möte. En liten ynklig röst pep att "Jag var låg och nu är jag ledsen och kan inte du snälla snälla komma och hämta mig eller var med mig i alla fall en stund på skolan, snälla snälla mamma (jag älskar dig)". Då är man i underläge. Hjärtat fullkomligen spricker av moderskänslor och instinkter som skriker spring! och var med ditt barn.
Lite övertalning per telefon hjälpte henne att lugna sig lite. Men inte länge. En timme senare ringde flickebarnet åter till mamman, nu med beskedet att hon hade huvudvärk. Säkert en efterdyning av känningen. Men nu ryckte mormor in, hon skulle ändå vara barnvakt en stund på eftermiddagen och skyndade sig nu att hämta Moira tidigare. Tänk vilka underverk lite mormorskärlek, spel vid köksbordet och en gosig hund vid fötterna kan göra. Huvudvärken var som bortblåst redan när pappan hämtade ett par timmar senare, och det enda vi märkte av dagens äventyr var knepiga värden hela kvällen och natten.
Förhoppningsvis dröjer det länge innan personalen tappar bort henne igen, eller låter henne vara ensam med en känning. Det är många rutiner runt Moira som de måste lära sig så här i början, och just de här rutinerna fick de lära sig den hårda vägen, tack och lov med ett lyckligt slut.
Men Hallå!!!
Två frågor:
1. Finns ingen skolsköterska?
2. Begriper inte personalen hur skrämmande en känning är, t.om. när man är vuxen har man respekt för känningar även om man känner igen tecknen!
Tror det kan vara läge att personalen åter igen får lite utbildning eller?
Lider med Moira och förstår hur det känns i mammahjärtat!
Kramar
Nettan
Jag har också svårt att förstå att inte nån direkt märker att ett barn försvinner från lektionen? Speciellt i det här fallet... Klaga hos ledningen!
Nettan: Jo, det finns en sköterska, men hon är inte på vår skola alla dagar, och ganska få timmar. Det är många barn på skolan (ca 400) och vi har inte haft särskilt mycket kontakt med henne. Hon har inte kontaktat oss och vi har inte känt något behov av extra kontakt med henne. Hon var med på vår personalutbildning som vi hade ett par dgar innan skolan började, men det är allt.
Vi har en vuxen på skolan som har diabetes. Han var med på vår utbildning och berättade mycket gripande om hur det är att ha en känning. Han beskrev det i ord så bra, Moira har inte förmågan att förmedla på samma sätt, men vi märker förstås hur hon upplever det. Bland annat sa han att man efter en känning kan bli lite ledsen, förebrå sig själv och faktiskt behöva en kram! Men det verkar inte personalen tycka ingår i arbetsuppgifterna ...
Bloggblad: De är inte så många barn i klassen heller, 22 lugna 9-åringar. Uppenbarligen har det varit ganska mycket spring på lektionerna, barnen har varit ut i korridoren och hämtat saker etc, och därför reagerade man inte på att Moira gick ut. Men efter detta har faktiskt fröken bestämt att ingen lämnar klassrummet utan att räcka upp handen och be om lov. Bra va! Jag tror faktiskt att det kommer att fungera med lärarna, de VILL att det ska fungera. Ledningen däremot ... det hjälper inte att prata med dem, det har vi sett sedan tidigare. Och man orkar liksom inte bråka hur mycket som helst, det finns viktigare saker att lägga energin på, som att få vardagen att gå runt till exempel. Men våra kära rektorer blir ju inte precis omnända i min kvällsbön om man säger så ...
Det är kanske det du ska göra ;-) Några böner för rektorn kanske skulle göra susen!
Amiechan: ja det beror förstås på vem jag sätter som mottagare av bönen ... nej, fy så elakt. Jag tror att jag helt enkelt avstår från bönestunden och koncentrerar mig på att ha en bra dialog med lärarna. Att skaffa allierade är nog rätt väg för oss.