MacGregor - att leva med diabetes

Efter Moiras teaterframträdande igår åkte vi hem, hon ville inte stanna kvar när alla andra fikade. Alla skulle samlas på framsidan av skolan med medhavda picknick-korgar fyllda med vad vi antar, fikabröd, kakor och annat gott. Man kan tycka att vi är fördomsfulla men enligt min erfarenhet så brukar inte folk packa sina korgar med grönsaker och fullkornsbröd. Så vi åkte hem, för Moiras skull.

Idag var det ett nytt scenframträdande, nu inför resten av eleverna på skolan. Vi föräldrar fick inte vara med (Moira bestämde detta). Allt hade gått jättebra, sång och applåder och efteråt firade klassen med, ja vad tror ni? Godis, hipp hipp hurra vad bra! Alla barnen fick polkagrisar förutom Moira förstås, hon fick Dietorelle. Se, det var väl trevligt och omtänksamt kan man tycka, eller så kan man vara obstinat som Moiras pappa och inte tycka det, jag återkommer till varför.

Vid skoldagens slut så kom jag i vanlig ordning för att för att hämta dottern. Jag var lite tidig och upptäckte att klassen var ute i skolans trädgård så jag styrde mina steg dit. Väl där blev jag ombedd att stanna för de skulle fira av någon praktikant (eller liknande). Moira blir ombedd att sätta sig ner i gräset av en av fröknarna men vill inte. Fröken säger då åt henne att sitta ner för att alla ska göra det. Det sitter två barn i varsitt äppelträd och kommer inte till samlingen, de är vad jag sett ganska så rörliga av sig (svårt att sitta still, åtminstone vad jag lagt märke till när jag befunnit mig i skolan). De behöver inte komma ner och sätta sig, men Moira måste vara som de andra barnen (vissa har alltså privilegier). Så hon sätter sig ner, precis som de andra minus två och praktikanten avtackas. Alla barnen får sen en polkagris till, ja förutom Moira förstås för hon är ju inte som de andra barnen längre. Hade de tagit med sig Dietorelle den här gången? Nej, det är ju så svårt att komma ihåg att barnen har olika behov!?

Historien slutar inte här, inte på långa vägar så dröj kvar en stund till, poängen kommer snart.

När Moira och jag ska till att gå så frågar ovannämda fröken om vi ska komma på fritidsfesten imorgon?

- Nej, säger jag.

- Varför inte det? svarar hon.

- För att det är för mycket fokuserat kring fika är mitt svar och så går vi.

Fritidsfesterna går nämligen ut på att föräldrarna bakar så mycket som möjligt och att eleverna sen vräker i sig så mycket som möjligt. Ganska så lätt att räkna ut att Moira kanske inte uppskattar något sådant, jag menar de är ju proffs som jobbar så vad kan man begära?

Nu kan det tyckas att jag är en anings tyken och inte unnar barnen lite godis, det må så vara. Men samtidigt så är jag Moiras pappa och eftersom ingen annan tycks tänka på hennes behov (och individens behov är de som ska fokuseras enligt läroplanen, LPO 94) så måste jag göra det. Det är inte kul att vara nio år och flera gånger under en vecka tvingas avstå från något som alla andra får, speciellt när det är en fråga om hennes hälsa. Det finns en del som säger,

- Putta på lite extra insulin bara, då fixar det sig.

Och då säger jag, ska hon behöva ta extra sprutor bara för att skolan ska fira? Hur många av läsarna här drar in en spruta i magen för att fira något roligt? Det finns en orsak till att hon inte ska äta för mycket socker. Det finns faktiskt en orsak till att människor inte ska äta för mycket socker, diabetiker eller inte. Varför ska man jämt fira saker genom att vräka i sig socker i skolan? Är det ingen av de "proffsiga" pedagogerna som följt med i sockerdebatten som pågår ganska så intensivt i media? Det är helt enkelt inte nyttigt men ändå så lär skolan ut att fira, det gör man på bästa sätt genom att stoppa i sig onyttigheter. Ivrigt påhejade av föräldrar som ska bjuda på glass så fort något barn fyllt år, haft namnsdag eller tappat en tand.

Jag vill inte vara den personen som tar allt gott ifrån barnen. Givetvis ska barnen få fira och visst ska man få ha tårta på födelsedagen, glass vid stranden, godis på lördag, chips och läsk på fredag, fika hos mormor på söndag och så vidare och så vidare. Men måste skolan, som faktiskt har ett samhällsansvar, hänga på den här trenden? Jag må vara gnällig, jag må vara förbittrad över situationen min familj befinner sig i, jag må vara en missunsam människa som inte unnar någon annan något bara för att min dotter inte får. Jag kanske till och med har helt fel! Det må så vara, men säg inte det till mig, säg det till en liten nioårig flicka som så gärna vill vara som alla andra men inte får på grund av sjukdom och inte kan för att skolan inte tillåter det.