MacGregor - att leva med diabetes

Till slut så tröttnade jag, pappan - någon måtta på det roliga får det vara. Eftersom jag redan var ombytt för natten, och försökt att sova men det gick helt enkelt inte, så bestämde jag mig för att ringa ner till grannarna. Tack vare www.eniro.se kunde jag snabbt få fram deras nummer och knappade in det på telefonen. Efter tre och en halv minut väntandes så kopplades jag bort. De hörde inte telefonen på grund av musikvolymen. Jag knappade in numret igen och samma procedur återupprepade sig. Nu började jag bli en smula irriterad (som om jag inte var det innan!). Jag satt i valet och kvalet om jag skulle klä på mig och gå ner eller om jag skulle försöka ringa en gång till. En sista gång tänkte jag och svarar de inte då går jag ner och röjer. Tur för mig, och dem, så var det någon som svarade. De hörde knappt vad jag sa när jag bad att få prata med någon som bodde där.

- Va, vem vill du prata med?, hörde jag i andra änden på tråden.

- Någon som bor där, nästan skrek jag.

Jag fick vänta någon halvminut och sen kommer dottern i grannhuset till luren och säger,

- Ja, hallå, med ett glatt men någorlunda onyktert tal.

- Det är grannen, säger jag.

- Va, svarar hon.

Man skulle kunna tycka att vid det här laget så borde kronan trillat ner och flickan skulle förstå vad det är jag vill men hon säger,

- Kan du vänta ett tag, jag hör inte vad du säger.

Hon lägger ner luren och går iväg. Musiken tystnar inte så hon måste ha stängt någon dörr eller liknande där hon pratar men hon kommer tillbaka till luren och säger,

- Så där ja, nu hör jag bättre. Vad är det du vill?

- Det är grannen, säger jag igen, hur länge tänker ni hålla på att spela musik?

- Stör vi? svarar hon.

För ett ögonblick visste jag inte vad jag skulle säga. - Stör ni? Nä, jag tänkte bara ringa och önska en låt, var något som var på väg ut mellan mina läppar. Men jag bestämde mig för att sarkasm inte var det rätta för det här tillfället så jag svarade kort och gott,

- Ja!

- Vill du att vi ska sänka? svarar hon då.

Vad säger man? Nej, höj istället. Jag har lite svårt att urskilja om det finns någon triangel med på låtarna så om du höjer så kanske jag kan få min nyfikenhet stillad. Jag sa inte så utan nöjde mig ännu en gång med ett kort,

- Ja.

Hon lovade att de skulle dämpa sig och sanningen och säga så gjorde de det också. Nu var volymen inte totalt oacceptabel, den var bara störande. Alltid något sa han som inget fick!

Med adrenalinet pumpande i mig så återvände jag till sängen. Kunde jag sova? Ja, när blodet slutat att rusa i kroppen och jag lugnat ner mig så pass att jag kunde ligga ner så somnade jag in efter någon timma eller två. Men man får se det positiva med det här. Hade det inte varit för grannarna så hade jag inte kommit så långt med mina teckningar som jag satt och ritade på i nattmörkret. Det är tur att man hittat en ny hobby.