MacGregor - att leva med diabetes

Dottern var och badade med skolan häromdagen, trevligt. Tyvärr så la pumpen av och pappan fick göra en brandkårsutryckning, mindre trevligt. Det var bara att slänga sig i bilen och köra genom stan i en fart som hade gjort Michael Schumacher grön av avund. Dock, och det måste tilläggas för säkerhets skull, jag höll mig inom lagens råmärken (nästan). Det är vid sådana här tillfällen som man önskar att man hade fått en siren och ett blåljus till bilen, "in case of emergency". Alla föräldrar till barn med diabetes borde givetvis utrustas med sin egen utryckningsbil eftersom man rycker ut så ofta. Nåja, lätt överdrift men man känner verkligen hur adrenalinet pumpar och orden man har för diverse traktorer och äldre bilister, som man utan tvekan alltid hamnar bakom vid dessa tillfällen, lämpar sig inte för tryck.

I alla fall, för nu märker jag att jag är på väg att köra fel med detta inlägg, dotterns badande och pumpfel, det var dit vi skulle. När jag kom fram så låg två av dotterns lärare på en filt och solade medan barnen sprang omkring på stranden. Jag kom med andan i halsen, springandes som en gasell genom buskagen (nåja, skadskjuten älg kanske är mer nära sanningen) och rusade fram till fröknarna, - Var är dottern? lyckades jag få fram genom andetagen.  Ja, hon är nog och badar, säger den ena och ingen av dem ser särdeles bekymrad ut. Under en sekund funderade jag på om mamman, som ringt mig och informerat mig om min stundande akutinsats, hade blivit rätt informerad. Jag bestämmer mig i alla fall för att fråga om pumpen och får då svaret, - Ja, här är den, det var visst något som var fel. Pumpen låg på filten, mitt i det för Falun starka och varma solskenet. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera i sådana här situationer, ska man bli arg eller ska man beundra fröknarnas sätt att ta det så kallt? Jag struntade istället i att reagera och tog tag i pumpen och bad dem leta reda på dottern åt mig istället.  Hon är nog därnere vid vattnet var svaret jag fick. Min blick räckte nog för att tala om vad jag tyckte om det svaret så "low and behold", de ställde sig upp.

Medan jag fipplade runt, och det är nog den bästa beskrivningen jag kan använda, med pumpen så dök dottern upp och jag bad henne plocka ihop sina grejer så att vi kunde åka. Som tur var hade hon inte med sig allt, de hade lämnat kvar det mesta på skolan så vi fick ta oss en snabbtur dit innan vi åkte hem och böt ut insulin, slang och nål. Pumpen gick igång och såg ut att fungera på alla sätt och vis men inte kom det ut något insulin. Den lätt hysteriske fadern fick då slänga sig i bilen igen, köra ned och hämta modern på jobbet och be henne hjälpa till. Eftersom hon inte fipplar lika mycket som jag och dessutom inte är hysterisk så löste sig allting. Det är tur att jag har min tekniska fru, annars vet man inte riktigt hur det skulle gå.