Flashback
Anne Wennick, doktorand vid Lunds universitet, har publicerat en artikel i Journal of Family Nursing. Artikeln bygger på en studie om hela familjens upplevelse när ett barn i familjen får diagnosen diabetes. För mig var det som att färdas bakåt i tiden två och ett halvt år när jag läste artikeln - tillbaka till sjukhuset och Moiras första tid med diabetes.
Studien omfattar 12 familjer i södra Sverige och det som slår mig mest är hur samstämmig vår bild är med den som presenteras av familjerna i artikeln. Det yttre omständigheterna spelar mindre roll - var man bor, familjekonstellationen eller hur gamla barnen är. Frustrationen, bristen på insikt i sjukdomens innebörd och följder, kaoset, omställningen av vardagen, rutinerna och inlärningsprocessen, allt delas av nydebuterade familjer i hela Sverige, förmodligen i hela världen.
I artikeln tas också upp hur syskonen reagerar. De har ofta alltför lite information om diabetes, och det kan nog stämma även i vår familj. Åtminstone den första tiden så hade vi fullt upp med att förstå allt själva, och ägnade alltför lite tid åt storebror, inklusive att föra kunskapen som vi förvärvat om diabetes vidare till honom. Det har tagit mycket längre tid för honom att förstå hur allt hänger ihop, och vi har faktiskt låtit det ta tid också. Låtit hans eget intresse och frågor styra inlärningstakten. Först nu förstår han sig på blodsocker, insulin och måltidsdoser.
Jag avundas inte de som är nydebuterade och har allt kvar att lära. Det är lite som att vara ung. När man väl passerat tonåren och blivit vuxen vill man inte gärna göra om de åren, även om man avundas naiviteten och nyfkenheten som fanns under uppväxtåren. Efter två och ett halvt år med diabetes i familjen känner vi äntligen att vi börjar bli vuxna, vi har våra rutiner och vi vet hur vi ska agera om någonting händer. Men vi är också väl medvetna om att det kommer nya inlärningskurvor framöver, varje ny händelse (ny idrott, pubertet, nya skolrutiner) kräver ny kunskap om hur just Moira fungerar.
Studien omfattar 12 familjer i södra Sverige och det som slår mig mest är hur samstämmig vår bild är med den som presenteras av familjerna i artikeln. Det yttre omständigheterna spelar mindre roll - var man bor, familjekonstellationen eller hur gamla barnen är. Frustrationen, bristen på insikt i sjukdomens innebörd och följder, kaoset, omställningen av vardagen, rutinerna och inlärningsprocessen, allt delas av nydebuterade familjer i hela Sverige, förmodligen i hela världen.
I artikeln tas också upp hur syskonen reagerar. De har ofta alltför lite information om diabetes, och det kan nog stämma även i vår familj. Åtminstone den första tiden så hade vi fullt upp med att förstå allt själva, och ägnade alltför lite tid åt storebror, inklusive att föra kunskapen som vi förvärvat om diabetes vidare till honom. Det har tagit mycket längre tid för honom att förstå hur allt hänger ihop, och vi har faktiskt låtit det ta tid också. Låtit hans eget intresse och frågor styra inlärningstakten. Först nu förstår han sig på blodsocker, insulin och måltidsdoser.
Jag avundas inte de som är nydebuterade och har allt kvar att lära. Det är lite som att vara ung. När man väl passerat tonåren och blivit vuxen vill man inte gärna göra om de åren, även om man avundas naiviteten och nyfkenheten som fanns under uppväxtåren. Efter två och ett halvt år med diabetes i familjen känner vi äntligen att vi börjar bli vuxna, vi har våra rutiner och vi vet hur vi ska agera om någonting händer. Men vi är också väl medvetna om att det kommer nya inlärningskurvor framöver, varje ny händelse (ny idrott, pubertet, nya skolrutiner) kräver ny kunskap om hur just Moira fungerar.
Kommentarer:
Trackback