MacGregor - att leva med diabetes

Moira har nu haft sin pump i nästan åtta månader och vi tänkte dela med oss av våra tankar om hur det egentligen gått. Innan pumpen så såg vi föräldrar pumpen som en räddare, något som skulle göra livet enklare, allt skulle väl bli bättre trodde vi. Vi kanske till och med skulle få sova på nätterna och bara det gjorde att vi nästan var överentusiastiska. Moira var däremot tveksam och det krävdes en viss övertalning (och en del mutor ska väl erkännas) för att hon skulle prova på. Omgivningen var för, säkerligen för att de, precis som vi, såg det positiva och glömde bort en pumps negativa sidor. Nu så här i retrospekt så kan vi väl säga att vissa saker faktiskt blivit bättre men andra har blivit sämre så egentligen är det någon sorts status quo i det stora hela.

Positivt
Vi, och Moira framför allt, slipper alla dessa stick i magen, nu blir det bara ett var tredje dag (om vi har tur). Vi slipper också Levemir/Lantus-sprutan som i princip alltid gjorde ont. Vi är heller inte lika bundna vid tider som vi var tidigare och det är också positivt. Det är definitivt enklare att gå ut och äta och det är enklare för Moira att på skolan bara trycka fram ett par enheter när det är lunchdags. Oplanerade mellanmål kräver heller inte att en spruta ska plockas fram så på det hela taget så är måltiderna mycket smidigare, för alla inblandade. Hennes långtidsblodsocker, HbA1c, har sjunkit rejält vilket är mycket positivt.

Negativt
Hade pumpen fungerat som den ska hela tiden skulle det vara bra, men nu gör den inte det. Bara på den senaste veckan så har vi haft ocklusion (stopp i slang eller nål) tre gånger och endast en av gångerna har pumpen larmat om detta. Moira blir vid dessa tillfällen skyhög, vi pratar Empire State Building här, och det är inte bra på något vis. Hade det inte varit så att vi kontrollerade hennes blodsocker så pass ofta som vi gör hade vi definitivt haft klippkort på akuten. Det här är ett orosmoment för oss föräldrar som måste ta tag i det här när det händer, oavsett tid och plats, och släppa allt vi har. Händer det hemma så är det enklare, är det på skoltid så blir det så mycket svårare. Givetvis är det ett orosmoment för Moira också när hon inte kan lita på pumpen till 100% men hur mycket tanke hon lägger ned på det vågar vi inte gissa.

Pumpen är i vägen större delen av dygnet. Det här är något som vi föräldrar (och andra) inte förstår så bra men för Moira är det mycket jobbigt många gånger. Slangen är något hon alltid måste tänka på så att den inte fastnar i något. Händer det så måste vi sätta en ny nål i magen och utan bedövning så gör pumpnålen mycket ont. Hon tycker också att det är jobbigt att jämt och ständigt vara uppkopplad och ha en liten klump sittandes vid hennes sida (och då är det inte pappa vi pratar om!). På gymnastiken är den alltid i vägen, det är jobbigt när hon springer eller leker och det är obekvämt när hon skall sova.

Än så länge så väger det positiva dock över till pumpens för Moiras del eftersom hon slipper alla sprutor men vi får se hur länge det håller. Vi tror att det är viktigt att inte vi, eller andra, lägger sina värderingar över hur bra eller dåligt det är med pump. Endast hon vet det eftersom det är hon som tvingas leva med den varje dag, timma och minut. Det må se ut som en perfekt lösning med pump men en sak är säker, jag, pappan, skulle bli tokig om jag skulle behöva gå omkring med en maskin som jag inte riktigt kunde lita på fastsatt i min mage. Jag beundrar min dotter något alldeles oerhört för det hon står ut med.