Ingen mat idag, men hon klarar väl sig ändå?
Moira ringde idag vid lunchtid. Det brukar hon alltid göra för att få veta hur många enheter insulin hon ska ta. Det är svårt att kommunicera med henne på telefon i vanliga fall, idag var det stört omöjligt!
När Moira är låg kan saker och ting bli lite osammanhängande och man får försöka pussla ihop de fragmentariska bitarna som studsar ur luren och in i örat. Idag var hon låg, 3,4 så när vi väl lyckats enas över den informationen och bestämt hur vi skulle göra så kom nästa problem.
- Det finns ingen mat till mig! skrek hon i mitt öra.
- Vadå ingen mat till dig? replikerade jag (jag är i detta fallet pappan).
- Det finns ingen mat, fattaru inte?
Hon var upprörd stumpan, och helt förståeligt. Vem skulle inte bli upprörd om man inte fick sin lunchmat, speciellt när man är diabetiker och har lågt blodsocker? Jag vet hur själv hur irriterad jag kan bli när det kurrar i magen och det är tomt i kylskåpet, och då är ändå mitt blodsockervärde aldrig i närheten av de nivåer Moiras kan sjunka till. Jag bad att få prata med en vuxen och efter mycket om och men så gav hon luren till fritidspedagogen. Fröken var sjuk och han var ensam med barnen. Alldeles riktigt, Moiras mat hade inte dykt upp. Det fanns soppa till alla de andra barnen men hennes pannbiff med pasta var inte där, -Köket måste ha glömt!
Jag och mamman har en dialog med köket varje vecka. Det är alltid vi som ringer upp, oftast på måndag eftersom den utlovade matsedeln för veckan oftast inte dyker upp, vare sig via mejl, på skolans hemsida eller i Moiras veckobrev. Vi går då igenom veckans mat för att se vad som är lämpligt att äta för pappas prinsessa. I onsdags serverades curryfisk och potatis, - Tvi, säger dottern, - Ät, säger pappan. Det är alltså inte i första hand en fråga om vad hon tycker om eller inte, det är en fråga om vad hon står sig på. Soppa fungerar helt enkelt inte, vi har prövat alla sorter och flera gånger med minimala insulininjektioner men resultatet är alltid detsamma, hon sjunker och blir låg.
Så då börjar diskussionen med personalen igen om inte dottern kan äta soppan ändå. Efter många om och men fixar köket en nödlösning, och under tiden pastan kokar får hon klara sig på en banan och macka (som visade sig vara sirapslimpa, inte det allra bästa ur blodsockersynpunkt alltså). Resultatet blev stor frustration, kortare lunchrast för Moira, stressad pappa och högt blodsocker till eftermiddagen. Tänk vad mycket enklare det skulle vara om alla bara höll sig till det vi kommit överens om.
När Moira är låg kan saker och ting bli lite osammanhängande och man får försöka pussla ihop de fragmentariska bitarna som studsar ur luren och in i örat. Idag var hon låg, 3,4 så när vi väl lyckats enas över den informationen och bestämt hur vi skulle göra så kom nästa problem.
- Det finns ingen mat till mig! skrek hon i mitt öra.
- Vadå ingen mat till dig? replikerade jag (jag är i detta fallet pappan).
- Det finns ingen mat, fattaru inte?
Hon var upprörd stumpan, och helt förståeligt. Vem skulle inte bli upprörd om man inte fick sin lunchmat, speciellt när man är diabetiker och har lågt blodsocker? Jag vet hur själv hur irriterad jag kan bli när det kurrar i magen och det är tomt i kylskåpet, och då är ändå mitt blodsockervärde aldrig i närheten av de nivåer Moiras kan sjunka till. Jag bad att få prata med en vuxen och efter mycket om och men så gav hon luren till fritidspedagogen. Fröken var sjuk och han var ensam med barnen. Alldeles riktigt, Moiras mat hade inte dykt upp. Det fanns soppa till alla de andra barnen men hennes pannbiff med pasta var inte där, -Köket måste ha glömt!
Jag och mamman har en dialog med köket varje vecka. Det är alltid vi som ringer upp, oftast på måndag eftersom den utlovade matsedeln för veckan oftast inte dyker upp, vare sig via mejl, på skolans hemsida eller i Moiras veckobrev. Vi går då igenom veckans mat för att se vad som är lämpligt att äta för pappas prinsessa. I onsdags serverades curryfisk och potatis, - Tvi, säger dottern, - Ät, säger pappan. Det är alltså inte i första hand en fråga om vad hon tycker om eller inte, det är en fråga om vad hon står sig på. Soppa fungerar helt enkelt inte, vi har prövat alla sorter och flera gånger med minimala insulininjektioner men resultatet är alltid detsamma, hon sjunker och blir låg.
Så då börjar diskussionen med personalen igen om inte dottern kan äta soppan ändå. Efter många om och men fixar köket en nödlösning, och under tiden pastan kokar får hon klara sig på en banan och macka (som visade sig vara sirapslimpa, inte det allra bästa ur blodsockersynpunkt alltså). Resultatet blev stor frustration, kortare lunchrast för Moira, stressad pappa och högt blodsocker till eftermiddagen. Tänk vad mycket enklare det skulle vara om alla bara höll sig till det vi kommit överens om.
Kommentarer:
Trackback