Svindlande höjder
Idag hade Moira idrottsdag. En heldag uppe på Lugnet med löpning, kast och hopp i alla dess former. Som förälder blir man givetvis en aning orolig. Ska hon klara av allt utan att bli låg? Vare sig jag eller mamman kunde vara med på det första passet, det räckte med att jag kom försent till min morgonlektion på Högskolan eftersom jag körde Moira till idrottsplatsen. Så vi oroade oss för låga värden hela förmiddagen.
Kvart i tolv när jag slutade så jäktade jag över till idrottsplatsen och Moira och fann henne lutandes mot ett staket. Hon grät.
- Men vad är det lilla gumman, frågade jag.
Hon tyckte att hon hade varit så dålig i alla grenarna. Springa kunde hon inte, hoppa längd var omöjligt och kasta boll skulle vi bara inte prata om! Som den gode förälder man vill vara så försökte jag trösta henne så gott det gick, men icke. Tårarna kom ännu snabbare nedför kinderna och Moira var verkligen otröstlig. Då bestämde jag mig för att kontrollera hennes blodsockervärde. Vi gick och satte oss på läktaren och jag fumlade med kontrollsakerna. Först tittade jag i boken och såg att hon hade haft 15,2 vid lunch. Det var högt. När jag kontrollerade henne så tycktes det ta en evighet innan mätaren avkunnade sin dom, 17,4. Svindlande höjder!
Här hade jag troligtvis hittat orsaken till hennes sorg. Höga värden gör att hon ibland blir ledsen och inte heller har hon 100% koll på vad hon gör då. Ännu en förklaring för de "dåliga" resultaten hon hade presterat (personligen tyckte jag att hennes resultat var bra men försök förklara det för en ledsen 9-åring). Det var bara att ta fram insulinpennan och trycka på med två enheter. När jag satt där med pennan började jag fundera på om det fanns någon dopingpolis i närheten. Hur ser det egentligen ut när en vuxen man sitter och ger sitt barn en spruta i magen på en idrottsplan?
Lite senare när vi var klara med insulinet var det dags för nästa gren, höjdhopp. Moira och jag släntrade över till höjdhoppsställningen och de två klasserna med treor (51 elever) som stod där. Sen började strömhoppen. Alla fick två hopp på sig på varje höjd. Rev man båda var man ute. En efter en försvann de och till slut så var det bara Moira och en tjej ur den andra trean kvar. De båda rev ut sig på samma höjd. Helt plötsligt var Moira bäst i klassen och på delad första plats av treorna. Det, mina damer och herrar, det var svindlande höjder det också, både för Moira och mig. Hon var glad och lycklig för att hon lyckades och själv hade jag redan bokat biljetten till Monaco i tankarna och flyttat in bredvid Kajsa Bergkvist, Moiras nya träningskompis.
Kvart i tolv när jag slutade så jäktade jag över till idrottsplatsen och Moira och fann henne lutandes mot ett staket. Hon grät.
- Men vad är det lilla gumman, frågade jag.
Hon tyckte att hon hade varit så dålig i alla grenarna. Springa kunde hon inte, hoppa längd var omöjligt och kasta boll skulle vi bara inte prata om! Som den gode förälder man vill vara så försökte jag trösta henne så gott det gick, men icke. Tårarna kom ännu snabbare nedför kinderna och Moira var verkligen otröstlig. Då bestämde jag mig för att kontrollera hennes blodsockervärde. Vi gick och satte oss på läktaren och jag fumlade med kontrollsakerna. Först tittade jag i boken och såg att hon hade haft 15,2 vid lunch. Det var högt. När jag kontrollerade henne så tycktes det ta en evighet innan mätaren avkunnade sin dom, 17,4. Svindlande höjder!
Här hade jag troligtvis hittat orsaken till hennes sorg. Höga värden gör att hon ibland blir ledsen och inte heller har hon 100% koll på vad hon gör då. Ännu en förklaring för de "dåliga" resultaten hon hade presterat (personligen tyckte jag att hennes resultat var bra men försök förklara det för en ledsen 9-åring). Det var bara att ta fram insulinpennan och trycka på med två enheter. När jag satt där med pennan började jag fundera på om det fanns någon dopingpolis i närheten. Hur ser det egentligen ut när en vuxen man sitter och ger sitt barn en spruta i magen på en idrottsplan?
Lite senare när vi var klara med insulinet var det dags för nästa gren, höjdhopp. Moira och jag släntrade över till höjdhoppsställningen och de två klasserna med treor (51 elever) som stod där. Sen började strömhoppen. Alla fick två hopp på sig på varje höjd. Rev man båda var man ute. En efter en försvann de och till slut så var det bara Moira och en tjej ur den andra trean kvar. De båda rev ut sig på samma höjd. Helt plötsligt var Moira bäst i klassen och på delad första plats av treorna. Det, mina damer och herrar, det var svindlande höjder det också, både för Moira och mig. Hon var glad och lycklig för att hon lyckades och själv hade jag redan bokat biljetten till Monaco i tankarna och flyttat in bredvid Kajsa Bergkvist, Moiras nya träningskompis.
Kommentarer:
Trackback