Förenen eder
Min, mammans, första och enda kontakt med föreningslivet slutade lika fort som den började. Jag och min goda vän, tillika diabetesmamma, äntrade i går kväll ABF's lokaler i förhoppningen att kunna starta upp en enkel verksamhet för barn med diabetes i länet och för deras föräldrar. Vi har skissat och spånat och kunde lämna fram ett enkelt förslag till arbetsgruppen i länsföreningen. Men ack vad vi bedrog oss! Det tedde sig smått omöjligt att göra något utan egen styrelse och gud vet vad. Administration upp över öronen hur vi än vred och vände på det. Vi trodde verkligen att vi skulle tas emot med öppna armar, så trögheten och motståndet kom fullständigt oväntat. Vi tassade ut ur lokalen, lite slokörade men samtidigt fulla av fnitter, av chocken kanske.
Jag har som sagt ingen tidigare erfarenhet av föreningar, men måste det vara så himla svårt? Vi ville ju bara nätverka och dela med oss av erfarenheter till andra föräldrar, under föreningens flagga. Nej, det får nog bli en annan lösning på det hela. Det där verkade inte vara något för oss. Vi fixar själva, så får de som vill hänga på, med eller utan föreningens välsignelse.
Kommentarer:
Postat av: Åsa
Men varför behöver ni starta en förening?
Kan ni inte starta en studiecirkel bara som uppfyller det ni vill? Då behöver ni ingen styrelse utan bara någon "ansvarig" som fyller i närvarolistor, tar hand om kvitton osv. Innehållet i cirkeln styr ni ju själva. Bidragen ni får är ju inte jättestora, men det behöver ju inte kostnaderna vara heller. Lokaler och sådant går ofta och fixa billigt. Blir ni inte så många så kan ni kanske cirkulera mellan deltagarnas bostäder osv. Studiecirkeln är det också lätt att avsluta när terminen är slut, föreningar ska ofta upplösas osv.
De bästa studiecirklarna är ju där deltagarna lär av varandra och det var ju ett av syftena från början med många studiecirklar.
Trackback