Min, mammans, första och enda kontakt med föreningslivet slutade lika fort som den började. Jag och min goda vän, tillika diabetesmamma, äntrade i går kväll ABF's lokaler i förhoppningen att kunna starta upp en enkel verksamhet för barn med diabetes i länet och för deras föräldrar. Vi har skissat och spånat och kunde lämna fram ett enkelt förslag till arbetsgruppen i länsföreningen. Men ack vad vi bedrog oss! Det tedde sig smått omöjligt att göra något utan egen styrelse och gud vet vad. Administration upp över öronen hur vi än vred och vände på det. Vi trodde verkligen att vi skulle tas emot med öppna armar, så trögheten och motståndet kom fullständigt oväntat. Vi tassade ut ur lokalen, lite slokörade men samtidigt fulla av fnitter, av chocken kanske.

Jag har som sagt ingen tidigare erfarenhet av föreningar, men måste det vara så himla svårt? Vi ville ju bara nätverka och dela med oss av erfarenheter till andra föräldrar, under föreningens flagga. Nej, det får nog bli en annan lösning på det hela. Det där verkade inte vara något för oss. Vi fixar själva, så får de som vill hänga på, med eller utan föreningens välsignelse.