Vad är viktigt?
Lite skit i hörnen har man fått vänja sig vid sen diabetesen trängde sig in i våra liv. Det kan inte alltid vara tipp-topp hemma. Det händer att dammråttorna ligger och stirrar på en när man kommer hem men eftersom prioriteringsnivån är något annorlunda nu kan de få ligga kvar där ostörda. Faktum är att man måste släppa vissa saker för annars skulle man aldrig orka med. Igår fick jag dock ett återfall och kunde inte släppa taget för en kort sekund.
När jag kontrollerade dottern på natten så visade det sig att hon var låg. Som vanligt släpper man allting annat och rusar ut i köket för att hälla upp en deciliter flytande socker (Coca-Cola) åt henne. Tillbaks till sovrummet och så väcker man den lilla söta ärtan som i ärlighetens namn inte alltid är så glad över det. En snabb förklaring, - Du är låg älsklingen, drick! och sen så rusar man ut i köket för att förbereda nästa steg i återupphämtningsfasen, en halv smörgås (tunnbröd). Tillbaks till sovrummet igen och där sitter dottern med ett tomt glas, vilket är bra. Det som är mindre bra är att det är en stor brun fläck på lakanet. Det är här jag för ett kort ögonblick tappar konceptet på vad som är viktigt. Dottern kommenderas över på den andra sänghalvan och jag sliter bort lakanet och bäddmadrassen. Snabbt ut i köket (och jag börjar verkligen få upp farten nu), disktrasa, varmt vatten och Yes och sen lika snabbt tillbaka. Just när jag ska till att börja göra rent fläckarna kommer jag till sans. Drack hon något? Snabbt korsförhör och sen så får hon lite Cola till och sin halva smörgås. Jag fixar fram nya lakan och bäddar om lillpluttan som somnar direkt. Det var faktiskt det som var viktigt.
Efteråt sitter jag kvar på golvet ett tag. Jag börjar gnida på fläckarna, först lugnt och sedan mer och mer frenetiskt. Precis som MacBeths blodfläckar sitter mina colafläckar kvar i vad som tycks vara en evighet. Kanske är det diabetesen jag försöker gnugga bort för rörelserna blir häftigare och den ilska jag känner kan inte vara framkallad av ett par smutsiga lakan. På morgonen är fläckarna borta, lillpluttan ligger och sover och hennes morgonvärde är bra. Själv är jag trött, som vanligt.
Att lära sig att leva med en kronisk sjukdom och allt vad det innebär tar tid! Det är ett sorgearbete över att ens barn inte får vara 100% friskt och att sedan veta att sjukdomen i sig kommer att finnas där alltid tar tid! Det tar tid att komma igenom hela registret med känslor och det kan ta de mest underliga uttryck!
Ta hand om er!
Kram
Nettan