Trött mamma söker kontakt
I går kväll fick jag riktig skrämselhicka. Kollade Moira som vanligt kl 23.00, och var då ganska trött och redo för en god natts sömn. Men det blev inget av med det eftersom hon hade 2,9. Så låg är hon nästan aldrig, och särskilt inte vid den här tiden. Snabbt upp ur sängen, hämtade en deciliter Coca-Cola och försökte väcka flickebarnet. Det var dock lättare sagt än gjort, hon var i princip inte kontaktbar och det var med nöd och näppe jag lyckades få i henne dricka.
När jag inte lyckades få någon kontakt med henne hann jag som vanligt spela upp ett antal otäcka händelseförlopp i mitt inre. Jaha, skulle detta bli vår första koma? När ska jag ringa 112? Hur var det nu man blandade Glukagon-sprutan? I mina försök att väcka henne höjdes min röst "Moira, M o i r a, MOIRA!" och pappan kom farande och undrade vad som stod på. Tillsammans fick vi så småningom liv i henne och efter en stund hade hon vänt och låg på 3,5. Halvsovande fyllde hon på energiförrådet med en smörgås och lite mjölk, lade ner huvudet på kudden och trynade vidare.
Det gjorde dock inte jag. Var orolig att hon skulle sjunka ytterligare, så jag kollade henne vid 24-tiden igen. 8,8. Det var bra, men jag kände mig väldigt osäker efter känningen och låg vaken till kl 3.00. 14,9. Jag bestämde mig för att inte ge insulin, och det var väl lika bra det för hon vaknade vid 6-tiden med 8,8. Rätt OK. Hoppas vi får en lugn natt i natt, men det återstår att se, eftersom hon varit på kalas ikväll, med maränger, glass, pizza ... låg lär hon ju inte bli i alla fall.