Pappa i Blåmärksskogen
Det är en ganska så konstig känsla att ge sin dotter injektioner stup i kvarten, och än mer påtaglig blir den känslan nu när min fru är på tjänsteresa. Jag kommer ihåg när vi var nyss inlagda på lasarettet och vi föräldrar skulle få pröva att injicera oss själva (koksaltslösning). Man satt där och tvekade med sprutan i högsta hand. Jag antar att det har något att göra med självbevarelsedriften för det tog ett tag innan man vågade trycka till. Väl där kunde jag konstatera att det inte kändes någonting, och jag sa det inte bara för att trösta dottern, det var faktiskt smärtfritt. Under den tid som har gått sen vi startade det här har jag dock lärt mig att det kan göra ont, beroende på var man tar sprutan, vad som finns i sprutan och framför allt i vilken sinnesstämning man befinner sig. Är dottern upptagen med något som händer runt omkring märker hon det knappt (om man inte råkar träffa en nerv eller en liten blodåder) men vid andra tillfällen kan det svida till ordentligt.
Förut när vi använde Lantus som basinsulin så sved det nästan jämt men pappa (dvs jag), var i dotterns ögon expert och jag blev alltid tillkallad vid dessa tillfällen. Efter att vi bytt ut Lantus till Levemir har mamman seglat fram och blivit "bäst" på injektionerna enligt Moira så hon föredrar att mamma sköter det. Det känns lite tveeggat. Jag är inte särskilt förtjust i att sticka min dotter med sprutor så det är i ärlighetens namn ganska så skönt att slippa. Men samtidigt så känner man sig utanför och man vill gärna hjälpa till. Så ibland propsar man på att få göra det. Det brukar gå bra vid dessa tillfällen men det är mamma som är bäst i alla fall.
Nu när mamman är på tjänsteresa har dottern inget val. I skolan tar hon själv sina injektioner men här hemma hjälper vi alltid till med det, och eftersom jag är den enda vuxna som är hemma så får jag följdaktligen ta hand om injektionerna. Konstigt nog är det en lyckokänsla! Åtminstone tills man börjar leta efter ett bra ställe att sätta nålen i. Hennes lilla mage är full av blåmärken i alla slags storlekar och färger, och detsamma gäller låren. Jag försöker desperat orientera mig runt för att hitta ett ställe där man kan ta tag utan att det gör ont på henne och trycka in nålen utan att träffa ett blodkärl. Blåmärkena avslöjar att man inte är särskilt framgångsrik med det senare. Lyckokänslan över att få vara med försvinner och man blir bara ledsen. Givetvis visar man det inte för dottern men inom mig gråter jag och önskar att det var min mage som var blåprickig (den skulle dessutom behöva lite färg) och att det var jag som hade diabetes (om nu någon i familjen måste ha det). Ibland har jag svårt att acceptera sjukdomen, jag är väl kvar på förnekelsestadiet vid vissa tillfällen men jag gör vad som behövs när det ska göras. Dottern däremot, är oftast en skinande liten sol som har tagit det här mycket bra. Just nu tittade hon på mig och fyrade av ett leende, ett leende som suddar bort pappas grubblerier för tillfället.