Man får aldrig vara glad
Igår var en bra dag, den bästa på länge. Tyvärr höll det inte så länge utan nya orosmoln poppade upp så fort vi satte på oss shortsen och solglasögonen. Nu kunde det ha varit vädret jag pratade om för i Falun idag är allt grått, trist och regnigt men tyvärr är det inte det. Skolan har än en gång utmärkt sig i sin kompetensnivå om diabetes.
Idag var det matematikdag ute, en strålande idé. Jag skickade med ett skalat äpple och en smörgås för säkerhets skull. Man vet ju aldrig när de springer omkring och rör på sig hela tiden. Moira ringde vid lunch och hon hade 3,5 i blodsockervärde. Sådant kan ju hända, speciellt när det varit mycket rörelse. Så lillflickan drack lite mjölk, åt sin mat och tog sitt insulin efter lunch istället (hon brukar alltid ta innan hon äter). Jag åkte ner till skolan en halvtimme tidigare för att hämta henne och alla befinner sig ute på skolgården. Jag väntade lite i bakgrunden tills de var klara och klev sen fram och fick en jättekram (alltså fortfarande en bra dag). Moira sa att hon bara skulle springa och hämta ett recept från en fröken och trippade iväg. När hon kom tillbaka till mig så tittade jag:
Krispigt godis
25 gram smör eller margarin
2 matskedar sirap
1 matsked kakao
2 matskedar socker
7 matskedar cornflakes
20 knäckformar
- Det här kan ju du inte äta lilla gumman säger jag. Hon tittar storögt på mig och säger,
- Okej då!
Då frågar jag varför hon skulle ha receptet och hon svarar,
- Vi har gjort sådana idag.
- Har du ätit några säger jag med en något barsk stämma.
Underläppen börjar darra på henne och hon börjar gråta och snyftar - Ja, det har jag.
Snabbt går vi in och kollar blodsockret och mätaren går i taket (ja, det var att ta i lite men 16,5 är inte nyttigt). Moira får insulin kvickt men eftersom jag inte vet hur mycket hon stoppat i sig ger jag henne bara en enhet. Sen går vi ut och letar reda på personal. Moira har bara ätit en meddelas jag.
- Vad fint, säger jag och skäller jag ut personalen med min allra myndigaste stämma. Och utan att gå upp i falsett, talar jag om vad jag tycker och tar Moira och går därifrån. Vid sådana här tillfällen är jag inte särskilt resonabel, man skulle faktiskt till och med kunna säga att jag är ganska så otrevlig att ha att göra med. Men med all rätt enligt min åsikt. Eftersom jag försöker inbilla mig själv att jag är en rättvis person tänker jag inte lämna detta ärende. Personalen har fått sin skopa ovett och nu är det dags för rektor. Jag har ringt men hon var upptagen i telefon och har blivit ombedd att ringa upp. Nu ska jag andas och lugna ned mig. Jag återkommer med rektors försvarstal, för visst blir det väl en sådan.