Kalaskul?
Idag har Moira och jag varit på kalas. Det var inte vilket kalas som helst utan det var ett badkalas. Sjutton stycken små tjejer i en 35-gradig bassäng fylld med badleksaker och en stor kana vid sidan. Inte undra på att pappa var lite orolig. Det var full fart i bassängen så pappan vankade fram och tillbaka vid sidan av den spanandes efter Moira hela tiden. Det var också i den här bassängen som Moira fick sin första dokumenterade känning, dvs blev låg. Det gjorde inte situationen lättare för mig. Hur som helst så flöt kalaset i badet på alldeles strålande och Moira var en lycklig liten tjej när barnen studsade upp för att duscha och sen äta pizza.
Väl vid matbordet började det trassla lite. Moira hade ett perfekt värde så det var inte det. Först så fannns det ingen sockerfri saft men eftersom jag planerar i förväg (vis efter tidigare kalas) så hade jag med mig Pepsi Max till dottern. Pizzan blev försenad och pappan började bli orolig, skulle de hinna dit med den innan Moira sjönk (inte i bassängen) eller skulle jag bli så illa tvungen att ta fram nödsmörgåsen. När pizzan väl kom lyckades Moira bli serverad sist och hon upptäckte då också att det var champinjoner på den, - Usch, som hon sa. Snabbt som ögat plockade jag bort dem och, - Voila, en Vesuvio! Hon åt en liten trekant och inväntade sedan glassen. Jag passade på att för första gången ge henne Levemir när hon satt upp, gick alldeles utmärkt, och sedan också ge henne NovoRapiden. Många sprutor, men vad gör man inte för att ha roligt. Till glassen serverades det en massa maränger och strössel, Moira fick en halv maräng sen ansåg jag att det var nog. Hon ville ha mer glass också men när jag sa nej så tog det roliga slut. Alla andra barnen försåg sig friskt med maränger och tog mer glass och där satt min lilla dotter med en tår i ögat. Vi gick ut till ett litet rum utanför poolen och där satte hon sig i mitt knä och grät. Hon tycker att det är så orättvist och jag kan inte annat än att hålla med. Som lök på laxen så var alla Moiras kläder dyngsura när vi skulle hem så hon fick låna min kofta och använda den som klänning. Väl hemma blev det en tår i mammans knä också men nu är det bra.
Jag har full förståelse för min dotters känslor samtidigt som jag har full förståelse för hur kalaset var ordnat. Det var jättebra, bad och badgymnastik, grönsaker på bordet och jättefint. Det var bara allt det här sockret som kommer fram när det ska firas. Då påminns hon om att hon inte är som alla andra och för en nioåring är det inte en skön känsla. Nästa gång vi åker på kalas ska vi förbereda dottern ännu bättre. Givetvis ska födelsedagsbarnet servera det hon vill, det hör till. Vi måste bara komma ihåg att prata om det hemma så att man är beredd på chocken, då kommer det nog att gå bättre.