En kopp te med mjölk och insulin, tack!
I morse när jag vaknade var jag trött (whats new?). Dottern fick sitt morgoninsulin och så kontrollerade jag hennes blodsockervärde. Hon var inte i närheten av att vara låg så jag beslöt att vi båda skulle ta en sovmorgon. Sagt och gjort, vi somnade om (i sanningens namn kan jag inte riktigt säga att dottern vaknade överhuvudtaget) på en sekund. En timma senare, vid halv åtta väcker frun mig och undrar hur det är.
- Allt är under kontroll, meddelar jag och trycker ner huvudet (mitt!) i kudden igen.
- Du tror inte att Moira behöver frukost och lite insulin för att komma ned lite? säger frun.
Ett problem med mig vid halvåtta-tiden på morgonen efter en sömnlös natt är att jag inte tror särskilt mycket, och inte heller tänker jag något. Såklart har frun rätt, det har hon ofta i diabetesrelaterade frågor. Eftersom hon också agerar bra mycket fortare än jag så har dottern tagit sig upp, blivit serverad frukost och fått sitt insulin för maten innan jag ens har lyckats svänga vänster ben över sängkanten.
Frun kommer sedan och lägger sig i sängen bredvid mig för att vila lite och jag dröjer mig kvar ett litet tag till. Till slut, efter mycket om och men, lyckas jag få även högerbenet över sängkanten och kroppen rätar då på sig automatiskt så jag sitter upp. Jag tassar ut från sovrummet för att inte störa frun och går för att hålla dottern sällskap när hon intar frukosten. Väl ute ur sovrummet ser jag dottern sitta med ett tomt glas och en tom tallrik, allt är uppätet och hon meddelar att hon är uttråkad (hur lång tid låg jag kvar egentligen?). Vi smyger bort till lekrummet och sätter oss och spelar Pettson och Findus kapplöpningsmemo. Givetvis är jag chanslös. Jag som inte ens kan komma ihåg vad jag heter på morgnarna, hur ska jag komma ihåg var små brickor med bilder på Pettson och Findus ligger och sedan para ihop dem (att de sedan ser nästan likadana ut gör inte saken bättre)? Dottern krossar mig totalt trots att jag faktiskt försöker. Lite senare släntrar sonen upp och undrar vad vi håller på med.
- Får jag vara med?
- Såklart du får det, säger jag, men först måste jag koka en kopp te till mig själv så att jag får upp ögonen.
- Kan jag också få te, säger sonen.
- Jag vill också ha te, säger dottern (som aldrig annars dricker te), men måste jag ta en spruta då?
Då vaknade jag till ordentligt. Trots att det inte är mycket mjölk i teet så vet hon att det kan krävas insulin för det. Hon är duktig min dotter. Tänk att hela tiden behöva tänka på att det man äter måste balanseras upp med något annat. Jag är stolt över att hon är så förståndig trots sin ringa ålder, det lovar gott inför framtiden. Och för er som undrar, hon slapp ta en spruta för teet, det var bara en gnutta mjölk i koppen.