Det läcker
Har man tummen mitt i handen men envisas med att ha hus så får man vara beredd på att det kostar. Med besked. Så fort något går sönder så står vi där som två fågelholkar och tvingas ringa första bästa reparatör med dyr timpenning och reskostnad därtill. Såna här saker har dessutom en tendens att inträffa under helger, helst lördag kväll så att det dröjer riktigt länge innan man kan få tag på ett proffs, eller under storhelger när det kan gå flera dygn innan någon svarar på journumren igen.
I morse hände det igen. Eller i går faktiskt, men det anade vi inte då. Jag fick för mig att det såg ut som om något runnit under diskmaskinen så vi drog fram den för att kolla. Det var ingen fara, bara något som vi spillt och torka golv klarar vi alla fall av själva. Vi drog en lättnadens suck att det inte var vattenskador på gång, puttade in diskmaskinen igen (jag gjorde det), satte i gång den och gick och lade oss.
I morse såg jag av en slump att det återigen såg lite skumt ut under diskmaskinen. Och den här gången hade jag rätt! Tydligen hade vi (läs: jag) knuffat in diskmaskinen för långt in så att avloppsslangen blivit klämd och det droppade sakta vatten ner på golvet. Jag fick lite lätt panik och såg loppis-vinsten och bra mycket mer därtill flyga sin kos framför mig.
Men då kommer morfar, den händige i familjen, till undsättning. Ber om diverse skruvmejslar, uttrycker igenkännande grymtningar bakom diskmaskinen typ "jasså, är det en sån där!" och meddelar att bara vi fixar en ny slang för en hundralapp så kommer han hit i morgon och sätter dit den. Halleluja! Vi tackar Gud för händiga föräldrar och gläds åt att vi kan fortsätta spana efter en digitalkamera.