Vatten och sand men ingen strand
Nu börjar golfsäsongen och varenda kotte verkar spela golf i dessa dagar, så även våra ungar. Vi föräldrar spelar inte själva, men får motionen ändå eftersom vi måste valla barnen runt alla hålen. Sean tog grönt kort förra året så han kan i princip gå själv på banan. Problemet är att han inte är tillräckligt mobil än (golfbanan ligger för långt bort för att cykla) så vi måste stå för transporten dit. Igår när han fyllde år så fick han en ny golfbag med tillhörande vagn och klubbor av mormor och morfar. Jag föreslog att han kunde sätta sig själv i bagen och rulla ner till banan (det borde vara fullt genomförbart med tanke på backen som vi har ner till stan) men tyvärr så nappade han inte på den idén. Så vi skjutsar istället och vi gör det gladeligen. På bilden nedan syns Sean med sin nya golfutrustning.
Moira började sin första golflektion idag. Hon fick lära sig hur man greppar klubban och lite olika säkerhetsregler (som ändå glömdes bort ibland när det var som roligast). Dessutom fick hon gå tre hål på banan. Det tar sin tid när man slår cirka fem meter i genomsnitt per slag. Pappan (som än en gång fick visa prov på sin uthållighet) gick med och höll på att dö av törst i värmen. Vattnet som jag hade med vågade jag inte dricka upp för dotterns skull. Det positiva med den lilla rundan var att även Moira undvek vattnet, den lilla konstgjorda sjön i mtten på ett av hålen. Bollen stannade precis vid vattenbrynet så pappan slapp vada. Vattnet som vi hade med oss drack hon upp. Golf ska vara en bra sport för diabetiker har jag hört. Lagom takt, lagom tid och lagom ansträngande. Och sen att Moiras diabetessköterska har sitt eget barn i samma grupp som henne gjorde att pappan inte oroade sig ett dugg.
Sean hade en annan taktik. Genom att hälla ut vattnet i sin golfbag (och då menar jag i) så slapp han bjuda pappan. Däremot fick han lite jobb när han kom hem med att torka upp det. Det var, trots allt, en bra golfdag. Moira fick några nya kompisar i gruppen hon gick i och Sean fick flera tillfällen att använda sin nya sandwedge, en speciell klubba som man använder i bunkrarna (konstigt utplacerade sandlådor på banan). På bilden nedan syns Moira öva lite extra efter vår tid på golfbanan.
Det finns ett pro (golfproffs) på Amerika-touren i golf som heter Mimmi Hjorth. Hon kommer från Falun och hon har - diabetes. Här har pappan stora förväntningar på Moira. Han förväntar sig att kunna luta sig tillbaka inom tio år och räkna pengarna som dottern kommer att håva in när hon blir proffs. Nej, skämt åsido. Det är kul att det finns en golfspelare som Moira kan identifiera sig med. Det spelar liksom ingen roll om man har diabetes, man kan bli hur bra som helst i alla fall. Jag är dock nöjd så länge hon har roligt och vi får röra lite på oss. Därför ser även jag fram emot nästa tisdag och nästa lektion.