MacGregor - att leva med diabetes

När man umgås med barn påminns man om sin egen dödlighet. När man umgås med barn och samtidigt gör något aktivt så påminns man om det ännu mer. Det är inte lätt att bli gammal!

På diabeteslägret anmälde sig hela familjen till en fjälltur med cirka 40 andra. Det skulle promeneras uppför ett fjäll som heter Västra Kalven på cirka 850 meters höjd över havet. För mig kunde det lika gärna ha varit 8500 meter och ha hetat Mount Everest.

Som mannen i familjen var jag frivillig att bära matsäcken som förvarades i en ryggsäck. Vi klädde även på oss ganska så friskt med tröjor och jackor (vissa av oss hade även nyinköpta Frank Dandy Superwear långkalsonger, inga namn nämnda men det var inte jag), vandrarkängor och varma byxor. Det var ganska så kyligt så det verkade vara ett smart drag. Här skulle ett berg bestigas i stil, men med varma kläder på. Det fanns både läkare, diabetessköterska och dietist (!) med i gänget så ingen oro fanns för plötsliga blodsockerfall eller andra diabetesrelaterade händelser. Efter cirka fem minuters promenad i makligt tempo började familjen att svettas. Jackor, tröjor och allt annat som var löst lastades nu i pappans ryggsäck. Jag började nu att bli baktung (en annorlunda känsla efter att ha varit framtung under flera år - magen!). Jag började att svettas ännu mer ymnigt och frågade fritidsledaren om det var långt kvar.

- Nej då, svarade hon, stigningen börjar strax bakom hörnet där.

Det var bara att bita ihop och le.

- Vad kul, vad trevligt, var väl några av de ord som jag hasplade ur mig.

Efter att ha gått en bit säger fritidsledaren att det är dags att ta en liten paus och invänta resten av gänget. Jag tackar Gud men har svårt att förstå att det finns folk bakom mig. Otroligt nog så är vi i den första gruppen så jag sätter mig tacksamt på sidan och försöker hämta andan. Barnen springer omkring och samlar stenar och pinnar som de sedan kastar ut i skogen. Ett tag tänker jag att jag ska säga till dem, man vet ju aldrig vad de träffar, men jag bestämmer mig för att låta bli då jag är för upptagen med att andas. Efter ett tag börjar barnen bli otåliga och de frågar om vi inte kan gå vidare. Jag försöker desperat att hyssja barnen men det enda som kommer ur mig är ett tyst väsande, ungefär som när man har en punktering på cykeln. Där sitter man på fjället, punkterad, sjöblöt och pyser ut luft mellan läpparna. Fritidsledaren måste ha uppfattat mitt pysande som ett,

- Visssssssst! som svar på barnens fråga och säger,

- Jamen då går vi vidare.

Efter en evighet säger fritidsledaren att vi snart har gått hälften.

- Hälften, h ä l f t e n ! tänker jag. Är hon inte riktigt klok? Tänk på de stackars barnen, tänk på deras diabetes och tänk på vad som kan hända om de blir låga. Och tänk på stackars mig!

De stackars barnen springer än upp, än ner. De springer i cirklar runt mig och jag famlar tafatt efter någon att ta tag i så jag inte faller omkull. Barnen skrattar högt och jag gråter inombords. Vi går på ett tag till och fritidsledaren deklarerar att de som vill kan ta ännu en paus. De flesta vuxna stannar men jag bestämmer mig för att gå vidare. Inte för att jag inte vill stanna utan bara för att jag är rädd att jag aldrig mer kommer att resa mig om jag gör det. Troligtvis kommer jag ligga kvar där på vintern så skidåkarna kan använda mig som en del av puckelpisten. Självbevarelsedriften driver mig vidare. Svetten rinner nu så kraftigt att jag knappt ser något. Det är som att ha ett eget Niagarafall inopererat i pannan. De svarta fläckarna och stjärnorna som flimrar framför ögonen hjälper mig inte heller att se vem det är som säger,

- Det här var ju kul, kan vi inte gå upp här varje dag?

Till slut, efter att ha dränerat ögongloberna och nypt mig i kinderna, får jag upp ögonen och ser min lilla dotter gå bredvid mig och le.

- För det första, säger jag, så är vi inte uppe på toppen än så den frågan får du vänta med. För det andra, när du ställer den frågan igen så kontollera att pappa är vid liv. Annars finns det risk för att du inte får ett svar då heller.

Hon rynkar på näsan och tittar på mig och sen så springer hon vidare.

Efter ännu en evighet så når vi äntligen toppen. Sonen är först upp av alla och mamman är tätt därefter. Dottern och jag kommer inte heller långt efter. Den sista biten har vi hållt varandra i handen så att jag har kunnat smygdra mig upp en bit. Väl uppe faller jag till marken som en fura.

- Tiiiimber!

Utsikt från Västra Kalven, Sälenfjällen.

När jag väl lyckats lyfta huvudet från marken och torkat bort svetten och mossan som fastnat där ser jag till min fasa att barnen springer omkring och leker och utforskar området. Har de ingen som helst skam i kroppen? Hur orkar de? Mödosamt plockas lunchen som består av pastasallad och pizzabullar upp och jag slukar varenda smula i ett desperat försök att suga i mig energi. Fritidsledaren ställer sig upp och säger att det skall lekas efter maten. Min blick irrar efter en utväg men slutet verkar vara nära. Just som lekarna ska börja säger dietisten (som vi också känner privat) att hon ska gå ner tidigare för att hon ska förbereda något. Jag ser min räddning och erbjuder mig chevaljeriskt att följa med så hon slipper gå ensam. Resten av familjen följer också med och vi påbörjar nedstigningen av fjället. Dietisten är tio år äldre än vad jag är men tempot som hon håller gör att man tror att hon är tio år yngre. Mina knän skriker, vaderna gnäller och fötterna protesterar men på något sätt lyckas jag ta mig ner. De sista 300 meterna ber dottern mig att bära henne.

- Är du inte klok? säger jag.

Hon tittar på mig med tindrande ögon och säger att hon är trött nu.

- Snälla pappa, snälla kan du inte?

En sista kraftansträngning. Upp med henne i famnen och sen så stapplar jag iväg likt en maratonlöpare som är på upploppet efter att ha sprungit 42 kilometer i stekande hetta. Jag raglar till vänster, till höger och är nära att tippa över på sonen som går bredvid men även denna pärs tar jag mig igenom. Kanske inte helskinnad men dock vid liv.

Vi går till poolen sen. Barnen slänger sig i och simmar fram och tillbaka, helt outtröttliga. Själv glider jag ner i bubbelpoolen som en skadskjuten säl och jag hade suttit där än idag om inte poolföreståndaren tvingat mig ur den. Nästa år ska vi säkert upp på toppen igen. Undras om jag inte har fått något sorts förhinder då?