Ett fågelperspektiv
Det var mycket folk i Furuviksparken. Inte för att det störde, men man håller ju ett extra öga på barnen så att man inte tappar bort dem. Barnen blir ganska så exalterade över allt de ser och vill gärna dra iväg fortare än vi gamla föräldrar orkar med. Speciellt Moira får bråttom när hon upptäcker något nytt spännande och trippar iväg framför oss andra.
- Vänta på oss, ropar vi efter henne.
- Ja da, svarar dottern, och trippar vidare.
- Spring inte, stanna där och vänta på oss, ropar vi då.
- Jag springer inte, svarar dottern, och fortsätter framåt i samma höga fart.
Moira är alltid först framme var vi än är, i Furuviksparken, på stan, i skogen, på badet och så vidare. Hon är så nyfiken att man skulle kunna tro att hon är släkt med vår katt och kan bara inte vänta på oss tröga föräldrar. Det är svårt att hänga med ibland så det skulle vara till nytta om man hade fler ögon än två. Vi frågade den här fågeln på Furuviksparken men han hade ingen lust att låna ut något trots att han hade hur många som helst.
Jag ser dig, hela tiden!
Så vi fick fortsätta våra försök med att hänga med Moira genom att bara använda våra egna ögon. Det gick bra men var ganska så svettigt vid sina tillfällen. Dock tror jag ändå att påfågeln hjälpte till för han dök upp på de allra konstigaste platser och tycktes ha ett (eller flera) vakande öga över våra barn.
Moira och Sean och någon som iakttar dem från ovan.