MacGregor - att leva med diabetes

När vi väl är inne på "sequels" så är det lika bra att vi tar och följer upp historien om vår sluttning. Ni som har läst här tidigare vet att våra grannar (och det här är inte de högljudda grannarna) är trädgårdsfantaster. Mellan våra tomter finns en sluttning som sett rent eländig ut och har nu grävts ut av pappan för att förvandlas till ett praktfullt stenparti. Det var där "Sluttningen del 1" slutade.

Arbetet i sluttningen har sedan dess fortskridit framåt i sakta mak. Ja, fortskridit är väl att ta i men sakta mak är i alla fall rätt uttryck. Vi började entusiastiskt med att stapla stenar på varandra för att bygga en tät mur som stenpartiväxterna kunde slingra sig emellan. Ursäkta språket men det såg rent sagt för j-ligt ut. Vi monterade då ner det vi hade gjort och satte oss och funderade. Vi funderade och funderade, ungefär som professor Balthazar men skillnaden här är att vi inte kom på någonting. Och dessutom så har vi inte en maskin som Bathazar hade som trollade fram något, här är det manuellt arbete som gäller. Och vid tanken på manuellt arbete så satte vi oss ner och funderade igen.

En och annan idé kom fram och vi prövade, med samma nedslående resultat. Som de konstnärssjälar vi är (visst!) försökte vi visionera det perfekta stenpartiet inom oss men det enda som syntes i våra hjärnor var en stor lerhög med några stenar utplacerade utan någon som helst tanke. Och så ser vårt "stenparti" ut även idag. Våra grannar undrar nog om vi verkligen är klara med arbetet. Även vi själva undrar ibland om vi är klara med arbetet eller inte. Bilden på vårt katastrofområde togs för ett par dagar sen, det ser garanterat likadant ut idag. Inte ens spettet och spaden har flyttat på sig. Vi får nog lov att ta oss en riktig funderare igen. Kanske ska vi bara hälla på en hög med jord och strö gräsfrön över hela sluttningen och låta det växa vilt? Men vad gör vi då med alla stenarna? Det finns även en sluttning på andra sidan tomten som gränsar mot en annan granne. Kanske skulle vi gräva upp den och bygga en mur där som kan fungera som ljudisolering? Gud vet att det skulle behövas!

Jaha, så var det dags för dottern att lämna boet. Väldigt ovanligt och nästan lite sorgligt att inte ha henne bredvid sig i sängen. Fast så där gräsligt långt bort är hon inte ännu, hon har nämligen övernattat i storebrors rum!

En gästsäng stod kvar i sonens rum efter att en kompis sovit över. Det verkade himla mysigt, tyckte Moira och bad, bönföll och mutade storebror för att få sova i hans rum en natt. Han sa ja till slut. Vi har ju pratat med Moira om att snart måste hon börja sova i sin egen säng igen (vi kör med ett varannan-natt-system just nu, varannan natt sover man med Moira, varannan natt i gästrummet) och nu ville hon alltså prova.

Hennes värden var fina hela natten och hon har sovit som en liten gris. Värre var det för mig, mamman, som fick tassa genom halva huset vid 24, 03 och 06. Man hinner vakna till rätt ordentligt när man ska upp och trava, särskilt som jag inte ville tända taklampan och inte nådde sänglampan utan fick ha en ficklampa mellan tänderna för att se var jag stack den lilla hönan för att kolla blodsockret. (Förresten hade grannarna fest, se inlägget nedan, så det var inte direkt någon djupsömn jag behövde slita mig upp ur).

Men det känns ändå som ett steg i rätt riktning för oss föräldrar. Reclaim the bedroom!

I förmiddags när jag var ute och klippte gräsmattan så råkade jag höra ett par av våra grannars samtal. Föräldrarna skulle åka någonstans med det minsta barnet och kommer att vara borta i en vecka eller så. Ganska så omgående gick jag in till frun och berättade att vi har en sömnlös natt framför oss.

- Vad menar du, svarade hon, har vi inte alltid sömnlösa nätter?

- Jo, i och för sig, sa jag, men det brukar alltid vara en av oss som får sova. Inatt blir vi nog uppe båda två.

Hon tittade först undrande på mig, sen såg jag att hon förstod.

- Grannarna där nere har åkt bort och nu är det bara barnen kvar, FF! sa jag.

- Inte nu igen, sa min fru.

Så fort våra grannar åker bort, och de gör det med jämna mellanrum, så är det fest ute på deras altan. Mycket hög musik, mycket fulla ungdomar och mycket sent. Nu är klockan i och för sig endast 21.45 men det brakade igång vid 20.00 och chansen att de slutar vid 22-23 tiden är ungefär lika stor som att George Bush aldrig använt sig av en vit lögn.

Inte nog med att det är fest, det är kräftskiva! Och det betyder att vi kommer att vaggas till sömns av så fina godnattvisor som "Helan går" och andra klassiker. Ett och annat "AAAAAAAAAAAAARRRGGGHHHH, FY FAN VAD JAG ÄR FULL!!!", "Ska du ha stryk?" och "Jävlar vad hon spyr" är också sådant som kommer att ljuda över nejden inatt. Imorgon kommer uppfarten vara täckt med fimpar, glassplitter, ihopknycklade burkar och halvt nedbrända kräftlyktor. Jag är, i grund och botten, en fredligt lagd människa men vid sådana här tillfällen älskar jag verkligen inte våra grannar och hade jag en pansarvagn så skulle jag gladeligen jämna deras altan till marken och bränna deras stereo på bål. Jag har full förståelse för att folk vill festa och att de vill festa länge. Men vore det inte omtänksamt om man flyttade in festen vid en viss tidpunkt för att visa lite hänsyn mot sina grannar? Inte krävs det en Einstein för att räkna ut att grannarna inte uppskattar tonåringars vrålskrik på uppfarten vid 03.00-tiden och allsång till "Sommartider, hej, hej sommartider..." när tidningsbudet kör sin runda.

Ni som undrar, vi har varit nere vid andra tillfällen och bett dem dämpa sig en aning. Det håller oftast i ett par minuter innan man hör "NU ÄR DET FEST" från någon och sen är allt igång igen. Eftersom vi bor i ett villaområde så finns ingen störningsjour och om man verkligen skulle tröttna och ringa till polisen (vilket är slöseri med deras knappa resurser) så är patrullen som är i tjänst på väg till Hedemora eller något annat exotiskt ställe som fått sina polistjänster avpolleterade. Det skulle säkerligen ta ett par timmar innan de skulle kunna vara här och då är det i alla fall nästan slut. Vi får bita ihop inatt igen och ta ett snack med föräldrarna när de återkommer från sin semester.

Tack vare bristen på sol under min, mammans, semester så har vi fått tillfälle att ta itu med andra saker än bad, sol och grillkvällar - som förrådsstädning. Har ni hört talas om energislukare? Det är de där sakerna man ständigt har dåligt samvete för och ständigt påminns av när man går förbi, till exempel den där stökiga skohyllan som man passerar arton gånger om dagen och som faktiskt inte borde innehålla vinterkängor i juli.

Vårt förråd är en energislukare. Allteftersom det har blivit stökigare och stökigare (vi har bott här tre år nu och jag kan inte minnas att vi gjort någon ordentlig förrådsstädning sedan dess) har vi tvingats närmare och närmare dörren vid varje motvilligt besök. I förrgår var man tvungen att stå utanför dörren och kasta in papperskassarna från senaste turen till Coop forum, eftersom jag nyligen spillt ut en kruka lecakulor närmast dörren och inte plockat upp dem eftersom det var för stor apparat att överhuvudtaget komma in tillräckligt långt i förrådet för att komma åt.

Men igår regnade det hela dagen (rättare sagt, det började ösa ner när vi precis kommit igång med stenpartiarbetet) så vi fick ta skydd inomhus och medan vi ändå var på gång så att säga så tog vi ett djupt andetag, hämtade svarta plastsäckar och attackerade förrådet i full galopp. Hela familjen sorterade och slängde, barnen gick igenom alla påsksaker och bestämde vad som skulle vara kvar. Hur har vi kunnat samla på oss så många påskägg? En stor hög tog maken till tippen och en ganska stor hög prima prylar får gå till höstens loppis och göra någon annan lycklig.

Där någonstans slog mammans migrän till och jag kunde inte vara med på slutspurten. Medan jag låg nedbäddad med ögonmask och Imigran tog resten av familjen hand om finliret. För mig blev känslan ungefär som i de där makeoverprogrammen där de nervösa bostadsinnehavarna skickas iväg den sista stunden för att designern ska kunna lägga handen vid detaljerna och de återvänder till ett stylat hem med wow-faktor. Jag vaknade lagom till wow:et. Jösses så fint det blev! Jag gjorde mig fler än ett ärende in dit igår, bara för att få njuta av anblicken av de städade hyllorna och känslan av att faktiskt kunna gå på städat golv ända längst in i förrådet för att nå dasspappret.

Igår var det dags igen - att ta prov för långtidsblodsockervärdet, HbA1c. Det är ungefär lik kul som det låter. Var tredje månad ska vi ta provet hemma och skicka in till labbet på lasarettet. Var tredje månad är det med förtäckt ångest som vi glatt säger på morgonen "Så var det dags för HbA1c, Moira, kom så fixar vi det med en gång". Varje gång får vi ett långt utdraget stön tillbaks "Åh nej, inte HbA1c igen, vi tog det ju alldeles nyss! Och det gör ONT!".

Lilla gumman. Men, tålig som hon är sträcker hon ändå fram sitt lilla finger så att vi får sticka ett stort hål i det för att kunna få ut den förhållandevis stora mängd blod som behövs för att täcka pappersremsan med blod. Och precis när man tror att allt är klart, då ska man v ä n d a på eländet och täcka även baksidan med blod. Huvva.

I går var det alltså dags för detta elände. Och det gick faktiskt riktigt bra. Moira klämde själv ut allt blod som behövdes, för det gör hon mycket bättre än vi. Hur vi än klämmer, trycker och lockar, så får vi aldrig ut lika fina stora droppar som hon. Lite stolt var hon också efteråt, att det hade gått så bra. Och glad förstås att det är hela tre månader till nästa gång.

Våra barn har, om vi får säga det själva, ett ganska så gott bordsskick. Visst kan det bli diskussioner över hur många bestick man skall ha i händerna när man äter och en och annan armbåge söker sig upp på bordet. Men i det stora hela så uppför de sig väldigt bra vid matbordet och beter sig inte som grisar. För hur grisar beter sig fick vi se vid utfodringsdags på Furuviksparken. Grisen på bilden nedanför tyckte att det var mycket behändigare att stå mitt i maten än bredvid om han skulle hinna med att äta något innan alla hans syskon, kusiner och kompisar kom. Många var de och otroligt söta där de buffade och bökade omkring mitt i maten. Men bordsskicket lämnade som sagt mycket att önska fast det är ju ganska så förståeligt eftersom de faktiskt är grisar.

När Moira och Sean uttryckte en önskan om att få inta sin mat på ett liknande sätt hemma så svarade vi,

- Javisst, när ni är lika söta som de småkultingarna så ska även ni få äta på bordet. Men kom ihåg, äter man på bordet blir man förr eller senare serverad på bordet också. Vi är inte riktigt säkra om denna kommentar uppfattades på rätt sätt men de tittade i alla fall lite lätt konstigt på oss, barnen alltså.

Vi träffade även på ett annat djur som demonstrerade sina matvanor. En tvåpucklig kamel som stod och bet ömsom sög livet ur en saltstod. Aldrig har vi sett så mycket dräggel i vårt liv. Där låg till och med Homer Simpson framför en Dunkin´ Donut´s affär i lä! Det fullkomligt rann som en syndaflod från kamelens mun där han förnöjt slurpade i sig det salta. Moira ville inte gå i närheten av rädsla för att slemmet skulle träffa henne när kamelen skakade på huvudet. 

En slemmig typ i Furuviksparken.

Någon som sett Disneyfilmen "Kejsaren nya stil"? Kortfattat handlar den om den unge kejsaren Cuzko i Sydamerika som förvandlas till en lama. Vi träffade honom i Furuviksparken. Det var i och för sig inte en lama utan en alpacka men stackaren var på pricken lik Cuzko. Samma trutande mun och lugg som hängde ner för ögonen.

De hade rakat stackars Cuzko i Furuviksparken men det tycktes inte bekomma honom. Han struttade omkring som om han ägde stället och tittade lite nedlåtande på oss åskådare utanför inhägnaden. Vi fick oss alla ett riktigt gott skratt och blev kvar riktigt länge i duggregnet beundrandes detta magnifika, om än kortklippta, djur.

Det var mycket folk i Furuviksparken. Inte för att det störde, men man håller ju ett extra öga på barnen så att man inte tappar bort dem. Barnen blir ganska så exalterade över allt de ser och vill gärna dra iväg fortare än vi gamla föräldrar orkar med. Speciellt Moira får bråttom när hon upptäcker något nytt spännande och trippar iväg framför oss andra.

- Vänta på oss, ropar vi efter henne.

- Ja da, svarar dottern, och trippar vidare.

- Spring inte, stanna där och vänta på oss, ropar vi då.

- Jag springer inte, svarar dottern, och fortsätter framåt i samma höga fart.

Moira är alltid först framme var vi än är, i Furuviksparken, på stan, i skogen, på badet och så vidare. Hon är så nyfiken att man skulle kunna tro att hon är släkt med vår katt och kan bara inte vänta på oss tröga föräldrar. Det är svårt att hänga med ibland så det skulle vara till nytta om man hade fler ögon än två. Vi frågade den här fågeln på Furuviksparken men han hade ingen lust att låna ut något trots att han hade hur många som helst.

Jag ser dig, hela tiden!

Så vi fick fortsätta våra försök med att hänga med Moira genom att bara använda våra egna ögon. Det gick bra men var ganska så svettigt vid sina tillfällen. Dock tror jag ändå att påfågeln hjälpte till för han dök upp på de allra konstigaste platser och tycktes ha ett (eller flera) vakande öga över våra barn.

Moira och Sean och någon som iakttar dem från ovan.

Mitt i Furuviksparken finns ett tivoli. En dröm för alla barnen, och stundom en mardröm för alla föräldrar som tvingas åka med på diverse attraktioner som oftast leder till yrsel och illamående. Och betala för eländet förstås. Mamman åkte Kaffekoppen som låter nog så oskyldigt men som fick oss att yppa ett tyst litet tack till den makt som fått oss att vänta med lunchen till efter karusellen.

När sedan barnens lystna blickar föll på Flygande mattan fanns inga tvivel. Åk själva, eller låt bli. Någon vuxen person skulle de inte få med sig upp i denna helvetesmaskin. "Det är nog inte så farligt" sa Moira sturskt och drog med sig storebror till kön.

En riktig magvändare.

Det är mammans bakhuvud som syns i framkant på bilden, i säkerhet på marken. Vi spanade intensivt efter barnen när de åkte upp och ner, upp igen, stannade högst upp, blev stående där tillräckligt länge för att vi skulle tro att maskineriet gett upp, ner igen, runt, runt ... Emellanåt lyckades vi se deras bleka ansikten och undrade om det fanns spypåsar tillhands däruppe?

Efter en evighet var åkturen äntligen slut, och på darriga ben stapplade de två syskonen sig fram till föräldrarnas tröstande famnar. "Jag mår inte så bra, jag är skakig" pep den lilla och vi fiskade snabbt fram blodsockermätaren. Den visade 9,6 så skakigheten var självförvållad den här gången. "Aldrig mer! Det var bara roligt en liten stund, sen ville jag bara att det skulle vara över" yrkade hon när hon fått tillbaks lite färg på kinderna. "Nja, jag tyckte den var rätt häftig, jag kan nog tänka mig att åka igen" hävdade storebror. Vi får väl se, säger mamman och pappan.

Vi fick vänta ytterligare en stund med lunchen, tills hela familjens oroliga magar lugnat ner sig.

Att besöka chimpanserna är ett måste när man är på Furuviksparken. Aporna är aktiva och roliga, och intelligenta och söta och så vidare. Åtminstone leds man att tro detta. När vi var där så sov aporna. Det var en loj rörelse här och en försiktig sträckning på kroppen där men mest låg de ner och sov.

Föga roligt tyckte vi och var på väg att gå därifrån när Moira upptäckte skylten. På skylten så stod det: FÅR EJ MATAS! Jag heter Penny och har diabetes, jag får insulinsprutor varje dag. Därför är det mycket viktigt vad jag äter, annars blir jag sjuk. Så därför mata ej mig eller mina kompisar även om vi tycker om det. Hälsningar Penny.

Det var verkligen en upplevelse för Moira. Helst ville hon ta med sig Penny hem men efter vi föräldrar förklarat att det räcker med en apa i sängen så nöjde hon sig med att titta på Penny och hennes kompisar igen. Nu var det plötsligt roligt att titta på apor som sov, det tyckte faktiskt vi föräldrar också. Vi blev kvar där länge innan Moira till slut vinkade hejdå till sin själsfrände och jag är helt säker på att det var Penny som vinkade slött tillbaka till henne.

När vi bodde på Scandic Hotell så ingick givetvis frukosten. Som ni alla vet så brukar det finnas en massa nyttigheter och onyttigheter på hotellens frukostbufféer, så även här. Barnen hade till och med en egen liten buffé där det fanns pannkakor, Moiras favoriträtt. Vi tyckte väl att pannkakor kanske inte är det bästa att börja dagen med, speciellt inte om man är diabetiker. Samtidigt så var det här vår enda "semester" i sommar så vi hade lite beslutsångest över vad vi skulle låta dottern äta. Efter att ha konfererat så bestämde vi oss för att låta dottern äta vad hon ville och så skulle vi ge insulin efter hur mycket som slank ner. Det är svårt att göra undantag men samtidigt så måste även dottern få njuta, och som hon njöt. Inte för att hon proppade i sig för det gjorde hon inte. Men det var lycka för henne att kunna välja själv vad hon skulle äta utan att vi föräldrar stod och talade om vad som var bra och inte. Det blev ett par pankisar och en liten skål med Cornflakes och sen så var hon mätt. Hon fick sitt insulin, lite mer än vanligt, och gick sedan från bordet med sin bror (som njöt i fulla drag av buffén) och gick till lekrummet som fanns på hotellet. Vi föräldrar satt kvar och tog också chansen att äta lite "extra". Det var gudomligt gott.

När man har diabetes så ska man man vara aktsam med det som man petar i sig, det vet vi. Men någon gång måste även diabetiker få äta något extra och det här var ett sådant tillfälle. Så länge vi föräldrar är med och har kontroll över ätandet och dessutom puttar på med det extra insulinet som behövs så fungerar det, bara det inte händer för ofta.

Det har varit tyst här på bloggen ett tag och det beror på att vi har varit på en minisemester. Förra sommaren när Moira fick diagnosen diabetes så vågade vi oss knappt utanför dörren. Nu är vi mer vana, har fått lite mer självförtroende och vågar mer. Vi beslöt oss för att åka till Furuviksparken, kanske inte så långt från hemmet men vi stannade i alla fall borta en natt. Sommaren vi flyttade upp till Dalarna var vi också i Furuviksparken. Vi hade bokat en stuga på campingplatsen och skulle sova över där. När vi checkat in och fått vår stuga åkte vi dit och packade upp. Stugan var ett förfallet ruckel med madrasser som levde, mögel, skit och annat mindre trevligt höll ihop själva konstruktionen. Det var hemskt! Barnen ville verkligen sova över där men vi föräldrar kände ett visst obehag över att spendera natten i huset som rengöringsmedlen glömde. Eftersom vi lovat var det svårt att ta sig ur men efter att barnen fått göra allt de ville inne på Furuviksparken, och vi dessutom lovat dem att de skulle få köpa vad de ville på BR-leksaker i Falun dagen därpå mjuknade barnen och gick med på att åka hem. Vi lovade att vi skulle göra om trippen och sova över (någon annanstans) en annan gång. Den första Furuviksresan blev dyr tack vare våra mutor men det var väl värt de extra kronorna att få åka hem och samtidigt slippa det dåliga samvetet man får när man lovar barnen något men inte håller det.  

Den lilla resan vi var på nu var mer välplanerad. Vi hade bokat ett Furuvikspaket med inträde till parken och en minisvit på Scandic Hotel Väst precis utanför Gävle. Vi berättade dock ingenting för barnen vis av misstag från förr. Till dem sa vi att vi skulle åka till IKEA i Valbo och handla lite där. Kvällen innan så packade vi föräldrar iordning allting och smög ut det till bilen. Barnen var väl inte sådär överexalterade över att åka till IKEA men de klagade inte i alla fall. När vi passerade IKEA säger Moira,

- Men, ska vi inte svänga här?

- Jo, svarar pappan, fast först ska vi bara inåt stan för att jag ska fixa en sak.

Lite trötta blev de över detta men som de snälla barn de faktiskt är så godtog de pappans vita lögn. Väl framme vid Scandic så säger pappan att han skall in och hämta en sak och undrar om alla vill hänga med in. Barnen började nog ana någonting här för de såg förväntansfulla ut. Vi släppte hemligheten precis innan vi gick in på hotellet och lyckan man såg i deras ansikten var obetalbar. Vi förklarade vad vi skulle göra och försäkrade barnen om att Kitty, vår kattunge, skulle klara sig då mormor lovat att åka och titta till henne ett par gånger. Efter att vi checkat in och hämtat Furuviksbiljetterna så åkte vi ut till parken och var där hela dagen. Det var en fantastiskt lyckad dag och vi återkommer med lite berättelser från själva parken. Efter en hel dag där så åkte vi tillbaka till hotellet, fick vårt fina rum och åt middag. Efter middagen var det bad i hotellets pool och MacGregors pingismästerskap innan vi alla somnade som stockar och sov gott hela natten (om man bortser från några blodsockerkontroller som vi föräldrar gjorde på Moira). I fortsättningen bokar vi aldrig in oss på några campingstugor om det finns ett hotell i närheten av vart vi ska!

Sean njuter i fåtöljen på hotellrummet - det var annat än loppbitna madrasser!

Dagen efter så åkte vi faktiskt till IKEA, Valbo köpcentrum och alla dess butiker. Barnen skötte sig exemplariskt och gnällde inte en enda gång över att pappa skulle pröva alla fåtöljer eller att mamma skulle titta på tyger och kläder. Det var så mycket mer lyckat än vår första Furuviksresa och dessutom så kom vi faktiskt billigare undan!

Vi är omringade av grannar, det är hus åt alla håll och kanter så egentligen är det ett mirakel att vi lyckas köra med bilen ända fram till vårt hus. Trädgårdsintresset hos våra grannar är inte direkt brinnande men trädgårdarna är ändock välskötta. Det vill säga om man bortser från de som bor i backen ovanför oss. Deras trädgård är inte välskött, den är mer än så. Den är så nära perfektion som man någonsin kan komma. Vi har ett visst intresse för vår trädgård men tiden och orken räcker inte alltid till. Efter att ha vilat blicken på allehanda blommor och växter hos dem så sänker man blicken och ser vår vildvuxna plätt. Då skäms man en aning.

Sluttningen, skalad och redo för stensättning.

Vi har en sluttning som angränsar till deras trädgårdsland och den är inte rolig. Några halvdöda vinbärsbuskar, ett och annat spröt som spridit sig från hallonhäcken och en massa långt bångstyrigt gräs växer där. Det ser inte vackert ut! Nu när min semester börjat så har vi bestämt oss för att göra något åt denna skamfläck. Igår så tog pappan tag i själva röjningsarbetet och var ute hela dagen med spade, hacka och skottkärra. Sluttningen skalades av och ett otal skottkärrelaster kördes bort till den allmänna dumpningsplatsen i skogen cirka 500 meter ifrån oss. Eftersom vi bor i Falun så finns det gott om sten och rester från gruvbrytningen som ligger och skräpar i naturen och där vi dumpar trädgårdsavfall finns det hur mycket som helst. Perfekt för vårt tilltänkta stenparti som ska byggas i sluttningen. Kanske inte riktigt lika perfekt för pappans armar som fick släpa tillbaka skottkärran fylld till bredden med sten varje gång efter att han dumpat gräs, jord, rötter och annat. Vädrets makter var dessutom emot honom. Det var ömsom regn, sol och åska. Drivis var väl det enda som fattades. Trots att dagen var regnrik så kunde man tydligt avläsa på hans rygg var hans linne hade suttit när han stapplade till duschen efter förrättat arbete. Sluttningen är nu klar att iordningställas men vi väntar en dag tills vi börjar med detta. Pappans armar orkar nämligen inte lyfta stenarna han forslade hit igår. Vi väntar till imorgon när han förhoppningsvis är så pass återställd från sina påstådda krämpor så att vi kan sätta igång med att sudda ut skamfläcken mellan oss och våra grannar.

Stenar i väntan på att få bli ett parti.

Mammans första semesterdag. Mmm ... ljuvligt. Tur att jag har öron, annars skulle leendet gå runt huvudet på mig! Vädret är förstås sisådär, men vad gör väl det? Fastän jag så sent som i fredags var helt energilös och inte orkade ta tag i någonting så har jag i dag mängder med fixarlust - kanske ska jag ringa barnens morfar och be om hjälp att fixa en ny förstutrapp till groventrén? Ner på stan en sväng blir det väl senare, spela Uno med barnen står på schemat och så planerar jag att avsluta dagen med ett gympapass ute vid Lilltorpet.

Nu hör jag att resten av familjen är på gång upp för frukost, jag slänger mig i duschen så att vi kan börja den här härliga dagen!

Söndag morgon, solen skiner in genom fönstret och jag ser en klarblå himmel. Skulle det inte bli regn idag? Nåja, det är väl inte första gången SMHI gissar fel ... Kanske det blir en tur till Lilltorpet idag ändå, en av Faluns mysigare badsjöar. På cykelavstånd hemifrån, jätteskönt.

Det var min, mammans, tur att sova ut i natt, och det har gjort med besked! Vaknade nu vid halv åtta, smög ner i vardagsrumssoffan för att gosa en kvart med Kitty. Morgonhälsningen är det mysigaste på hela dagen, hon kurrar och trampar och buffas och lägger sig som en boaorm runt halsen, kan inte komma nära nog. En titt in i sovrummet avslöjade att Moira och pappan fortfarande sover. Pappan vaknade till och förklarade yrvaket att han inte sovit så bra i natt.

Moira hade nämligen 5,3 vid 23-tiden igår. 5,3 är ett gränsvärde som ger oss gråa hår. Ska vi chansa på att hon är på väg upp och kommer att klara natten, eller ska vi bre en macka åt henne? Eftersom det är måttligt roligt för oss att utfodra ett sovande barn så bestämde vi oss för att chansa. Sedan kollade pappan henne kl 01.00, då hade hon 8,9. Bra! Men när han kollade henne tidigt i morse så hade hon 8,4. Det är högt för ett morgonvärde, högre än vad hon brukar ha. Hur gick det till? Vi som knappt trodde att hon skulle klara natten utan en känning, och så är hon hög! Ännu ett av diabetesens mysterier ...

Nu ska jag gå och fixa lite frukost till den lilla. Standardbeställningen är en fullkornsmacka med leverpastej och ett glas oboy (fast inte vanlig oboy förstås, vi har hittat en sockerfri som heter Canderel). Sen får vi se vad dagen har att erbjuda, barnens morbror är på besök i stan så förhoppningsvis har han tid att leka en stund!

Lilla Kitty växer och blir större för varje dag. Hon är supergosig långa stunder och extremt busig däremellan. Helt normal kattunge alltså. Barnen tror knappt att det är sant när hon kurar ihop sig i famnen på dem och bara kurrar och kurrar och vill bli kliad på magen. - Hon är helt undervar! som Moira säger. (Hon vet att det heter underbar, men glömmer bort sig och slänger in ett v istället när hon blir exalterad, av någon anledning). Så här söt var Kitty för en stund sedan, under en busattack i köket!

Måste bara rapportera ett riktigt klipp jag (mamman alltså) gjorde idag. Har varit på jakt efter en blommig duk ett tag och travade igår in på Indiska här i stan spanande efter något somrigt. Tji fick jag, det var helt tomt, det enda som fanns var några randiga löpare, inte alls vad jag hade tänkt mig. Besviken berättade jag för en kollega om bristen på blommigt när hon slänger ur sig att - Men jag har en duk från Indiska hemma, en blommig en. Köpte den på rea, men den var för stor för bordet så jag har aldrig använt den. Vill du ha den? Pulsen ökade (så kan det vara om man gillar att shoppa och ser ett fynd komma i antågande) och kollegan lovade att ta med den till jobbet idag. Det gjorde hon också, och jag blev kär vid första anblicken. Det var precis vad jag varit ute efter! Jag är himla nöjd och till och med maken tyckte att det blev fint. Det ni!

Illa, illa, Moira har gjort illa sina fingrar. Barnen har fått smak på "Fritt fall" på Lugnet, en livsfarlig vattenrutschbana som störtar 10 meter rakt ner i intet. Idag skar hon sig på två fingrar, rätt ordentligt, när hon kastade sig ut i kanan. Det var dessutom två av de fingrar som vi sticker i för att kolla blodsockret, vilket lämnar oss med bara fyra andra fingrar att variera mellan. Badvakten hjälpte oss att plåstra om de små fingrarna med en grön tejp som vi nu inte vågar pilla bort. Trots alla sprutor och stick-i-fingret som vi vant oss med så är vi fortfarande lite kräsmagade med stora sår.

Nåja, plåstren lossnar väl av sig själva så småningom, det borde de i alla fall göra eftersom de inte hålls torra många minuter om dagen med allt badande på Lugnet och i den lilla upplåsbara poolen som pappan fixat i trädgården.

Hästarna på travet galopperar inte. De travar. Men fort! När de kommer in på upploppet i full karriär så hovarna dundrar mot den torra marken och spöna viner i luften blir till och med en trav-o-intresserad person som mamman imponerad. Vi besökte Rättvikstravet i måndags med våra goda vänner från Grycksbo och hade en skön kväll med picnic och allt. Inte vann vi några pengar, vi gick nog back om man räknar noga, men det var en trevlig folkfest - om man undantar den stenfulle stackare som cirklade runt ett par varv i en stor ring innan han helt sonika drösade ihop i mitten. Full som en alika. Mycket bättre var då varvet på travbanan - segervarvet när de stolta hästarna fick välförtjänta applåder.

Det var varmt idag ute på golfbanan, riktigt varmt. Moira går första året på golfskolan och vi var ute i dag och svettades i två timmar. Jag hade laddad upp med vatten, söt saft, smörgås och Digestive-kex. Moira drack pliktskyldigast lite vatten och klagade över värmen. Men hon ville inte sluta spela så där gick jag med henne gnällandes över något som hon ville göra.

- Åh, det är så varmt, jag orkar inte slå, sa hon.

- Vi går och ställer oss i skuggan och hoppar över det här hålet, svarade jag.

- Nej, jag vill spela men jag orkar inte, sa hon då.

- Jamen då är det bäst vi slutar, sa jag.

- Nej, jag ska spela, åh det är jättevarmt, jag orkar inte.

Så där fortsatte vi över hela banan. Jag frågade konstant om hon var darrig men fick hela tiden nekande svar. Vid sista hålet uppe på green så var det dags för sista putten för dagen. - Skönt att det är över, tänkte jag. Jag ville bara gå och sätta mig i skuggan och dricka något och ta det lugnt. Två timmars gnäll i värmen är på gränsen för vad jag tål. Moira puttade och missade hålet med en hårsmån. Hon går fram till mig och säger,

- Jag vet varför jag missade, jag är darrig.

Solen och golfen hade sugit musten ur henne, eller sockret snarare sagt. Hon såg plötsligt lite blek ut efter att ha varit solröd hela dagen. Jag bestämde mig snabbt för att inte kontrollera blodsockervärdet utan gav henne en deciliter söt saft och bar upp henne till bilen. Sean, den duktiga lilla killen tog alla klubborna, både hans och hennes. I bilen så avtog darrningarna så vi åkte hem och kollade hennes värde. Det hade stigit till en bra nivå så lunch har precis ätits nu och nu börjas det tjatas om bad. Jag har bett om tio minuter vid datorn, det är svalt och skönt här, sen så ska vi åka iväg. Vi får se om det blir darrigt i badet också, risken finns men jag laddar upp som vanligt med proviant och alla diabetesmanicker så jag känner mig säker men är på helspänn ändå. det är jag alltid.

Inte undra på att hon missade putten. Det kan inte vara lätt när händerna uppför sig som asplöv. Är det lika varmt nästa gång får vi nog ladda upp med mer energi innan vi går ut på banan. Det går att spela golf med diabetes bara man förbereder sig. Det visade Mimmi Hjorth igår. Mimmi är också från Falun och har diabetes. Hon vann en golftävling i England igår. Heja Mimmi och heja Moira!

Vi kontrollerar dotterns blodsockervärde varje dag, minst åtta gånger. Först och främst så är det en jakt på fina värden och när dessa håller i sig en längre tid så kan man hoppa över några av provtagningarna. När värdena börjar fluktuera upp och ner så blir det oftast fler kontroller istället. De extrakontrollerna vi gör är oftast då dottern själv säger till att hon är skakig eller om vi rört på oss mycket. De kontroller vi hoppar över kan vara förmiddagsmellis eller eftermiddagsmellis. Ligger hon bra vid lunch eller middag så vet vi att vi gjorde rätt som hoppade över, är det inte så bra borde vi nog ha kollat ändå. Man vet aldrig utan livet är ständigt fullt med överaskningar. För att kunna genomföra varje kontroll så behöver vi klämma ut en bloddroppe ur någon av dotterns fingrar.

Vi använder oss av en liten "penna" som skjuter ut en nål för att komma åt blodet i vår dotter. Den kan ställas in på olika djup. Hennes små fingrar kräver inte en djupdykning av nålen men skulle vi föräldrar pröva på oss själva så får man vrida upp pennan ett par steg. Pennan trycker man mot någon av lill-, ring- eller långfingrarna på valfri hand och så trycker man av. Ett litet hål uppstår och så klämmer man ut lite blod. Det första blodet torkar man bort och sen så klämmer man ut en andra bloddroppe som man kan stoppa kontrollstickan i. Kontrollstickan sitter fast i en lite apparat som mäter blodsockervärdet och när man fått resultatet så kan man bestämma sig hur man skall göra med insulin och mat. Vilka fantastiska små och smidiga apparater det finns! Särskilt ont gör det inte heller säger dottern, hon är van. Vi föräldrar däremot är inte riktigt lika modiga och duktiga. Mamman är den som klarar det näst bäst i familjen medan pappan som är av den blödiga sorten ojar sig något förskräckligt de få gånger han prövar.

Det är en konst att få ut den perfekta bloddroppen att kontrollera. Klämmer man för hårt på fingret kommer det för mycket, klämmer man för löst så kommer ingenting alls och man tvingas då göra om fingersticket. Är blodet löst och rinnigt kan det vara svårt att kontrollera så det ultimala är att klämma ut en halvsfärisk droppe som sitter kvar på fingret. Det ger ett tillräckligt djup för att stickan snabbt ska suga upp det den behöver för kontrollen. Något miljöskadad blir man också av alla dessa kontroller. Så fort man ser en bloddroppe på någon vill man snabbt ta fram mätaren och kontrollera värdet på personen som blöder, diabetes eller inte spelar ingen roll. Det vore ju synd om en så fin droppe "would be wasted".

För länge sedan, i en svunnen tid före diabetesen, så blev vår dotter hysterisk när hon såg sitt eget blod. Nuförtiden så är det en del av hennes vardag och inget som skrämmer henne. Hon är själv expert på att klämma ut perfekta droppar och gör så utan att blinka när vi föräldrar ber henne (även om hon helst ser att vi gör det åt henne). Hon är beundransvärd vår lilla flicka som klagar så sällan över alla dessa kontroller och medföljande insulininjektion. Man hoppas varje gång man kontrollerar blodet att droppen som kommer ut inte är den som får hennes tålamod att rinna över.

Nog fick vi sommar i år i alla fall! Allt växer och frodas i trädgården, inte minst vår stolthet pionerna. En alldeles vanlig bondpion - finns det något vackrare?

Krukorna mår bra de också, här är det petunior som odlats i mormors växthus som samsas med lobelior. Varje år samma sak, några få påsar frön blir till en enorm mängd plantor, och då får vi rycka in och förbarma oss över en hel drös plantor. Så har vi petunior i vartenda hörn av trädgården. I bakgrunden klättrar en kaprifol som vi gödslar och förväntar oss ska täcka hela altanpelaren med doftande prakt så småningom.

- Bara en andning, brukar Moira säga varje gång vi ska ta Levemir på kvällarna och morgnarna.

- Bara en andning!

Det är på så sätt hon förbereder sig för injektionen. Ett sätt att slappna av innan nålen tränger in i hennes blåmärkesben. I början av sjukdomen hade vi ett annat basinsulin, Lantus. Det sved och det var inte roligt på något sätt (som om Levemir är roligt - not!). När vi tog Lantus så var vi uppe i tio djupa andetag innan svidandet skulle börja. Sen trappade vi ner andetagen successivt tills vi bytte till Levemir som bara svider ibland. Ett andetag är det enda hon behöver nu, jag (pappan) behöver flera för att förbereda mig! Det är en konstig känsla att ge nio enheter Levemir i benet på sin egen dotter. Nio enheter tar sin tid att trycka ut ur pennan och man bör vara stadig på handen och verka lugn så man inte stressar upp dottern. Jag är fortfarande kvar på tio andetag som jag drar i smyg när jag förbereder pennan med insulinet. Det är tur att det går framåt för dottern i alla fall.

Efter ett par hektiska dagar med bad, golf, lek och annat så bestämde vi oss för att ta det lite lugnt idag. Moira var trött och ville vila. Som förälder till ett friskt barn så mottar man nog sådana besked med glädje, speciellt med tanke på om man själv är lite trött och sliten. Men som förälder till ett barn med diabetes så blir man istället orolig. Det hör till ovanligheterna att Moira inte vill åka och bada.

- Hur mår du lilla gumman? Är du skakig? Är allt bra? Är det något som är fel? och tusen frågor till. Men inget var fel, - Jag är bara lite trött och vill vila, sa hon.

- Då är det bäst att vi kollar dig, replikerade jag.

Så när mitt eget barn är trött och vill gosa kvar i sängen då sticker jag hål på hennes finger och trycker ut lite blod! Diabetes är allt en konstig sjukdom. Moiras värde var perfekt, vare sig för högt eller för lågt. Hon fick ligga kvar och sova. Sonen åkte iväg och spelade golf med morfar så det var lugnt i hushållet. Jag kände att det var en bra tid för mig själv att vila lite så jag gick också och lade mig i sängen. Trött var jag men inte kunde jag sova för det. Tankarna sätter igång direkt. Tänk om hon hade ett bra värde precis när jag kontrollerade men var på väg ner i expressfart? Bäst att fråga. Jag puttade på henne, - Mår du bra, är allt OK?

- Jaaaa, jag är bara trött, låt mig vila, svarade hon surt.

OK, tänkte jag, jag låter henne vila och så försöker jag vila själv. Fast det går förstås inte. Oron fanns kvar hela tiden. Jag puttade till henne ibland bara för att få en reaktion, vilket jag fick. Sur som en citron varje gång. Tänk om hon är hög nu och behöver insulin, hon kanske var på väg att stiga i expressfart när jag kontrollerade henne? Hon brukar vara sur och tvär när hon är hög. Så där höll jag på, tankarna snurrade än hit och än dit men till slut beslöt jag mig för att resa mig upp och låta henne vila ifred.

Sonen kom hem efter cirka två timmar och då väckte jag Moira. - Nu måste du kliva upp gumman, det är dags för mellis.

Efter att ha kontollerat värdet igen kunde jag bara konstatera att hon låg perfekt. All denna oro i onödan men hur skulle jag kunna veta? För mig är detta ändå en vanlig dag, oron finns konstant, befogad eller obefogad. Sjukdomen finns där hela tiden och man vet inte hur den skall uppföra sig från gång till gång. Jag har träffat en del vuxna som inte förstår sig på min oro. - Jamen det är väl bara ge henne insulin eller något sött om hon behöver det? säger de förvånat. 

- Visst är det så man gör, men man måste alltid vara på sin vakt för blodsockersvängningarna kan vara ganska snabba, brukar jag svara.

- Ja, men ni lär er ju det där med tiden, sägs det då många gånger.

Folk tror ibland att det här är en sjukdom som många andra. Ta en tablett om dagen så är det bra! Jag önskar att det vore så lätt men det är inte. Den ena dagen är inte den andra lik. Doseringen av insulinet ändras efter matintag, motion, väder, sinnestillstånd och så vidare. Man är aldrig säker utan ibland känns det som om jag spelar rysk roulette med min dotters liv.

Jag oroar mig konstant över hennes tillstånd och över mina beslut. Är det rätt eller fel? Svårt att svara på, men för min del så kommer oron automatiskt. Jag älskar min dotter och hennes välbefinnande nu och i framtiden är oerhört viktigt. Skulle jag inte oroa mig skulle jag inte ta sjukdomen på allvar, känns det som. Alla som har barn oroar sig i tid och otid. Det speciella med diabetes att man även oroar sig över så kallade normala beteenden.

Pick-nick och bad var något som barnen uppskattade så pass så att dagen efter "kidnappningen" av mamman så gjorde jag (pappan) och barnen om det. Fast denna gång utan mamman. Visst saknade vi mamman men vi hade det mysigt ändå.

Denna gång var det lunch som skulle ätas och helt plötsligt var det jag som var chef över allting. Att vara ute bland folk innebär alltid ett visst problem när insulinet ska tas. Det är inte alltid så roligt att behöva skylta med sprutor när man är nio år. Trots vårt upplysta moderna samhälle så är det alltid folk som ska glo, och då menar jag verkligen GLO, när man preparerar sprutan och försöker hitta ett bra ställe på magen att injicera i. Ofta är det vuxna som tittar så att deras ögon håller på att trilla ut. Mitt försvar mot detta är att jag glor tillbaka så mycket jag kan med mitt ondaste öga tills de vänder bort blicken men då är oftast redan skadan skedd. Moira tycker inte om när folk tittar och det är fullt förståeligt. Och har man en blöt baddräkt på sig som ska rullas av så blir det ännu mera problem. Att ta av sig, eller klä på sig, blöta kläder är som vi alla vet inte det lättaste så man kan säga att problemen hopade sig.

Det första vi gjorde var att flytta upp i skuggan under ett träd med vårt pick och pack. Där var det inte så mycket folk så Sean och jag kunde skyla dottern med våra kroppar (eftersom Seans kropp är betydligt mindre än min så var det jag som stod för större delen av skylandet). Sen bestämde vi oss för att ta injektionen rakt igenom baddräkten. Det var lite läskigt, inte för Moira men för mig. Ett nytt "material" att ta tag i och så såg man inte heller var man satte in nålen. Men det gick strålande och eftersom det också gick så snabbt så var det ingen som hann börja glo. Allt var frid och fröjd och värdena har hållt sig på en bra nivå så helt fel kan det inte ha varit. Inte för att jag rekommenderar injektioner rakt igenom klädesplagg (i största möjliga mån ska jag försöka undvika detta), men ibland måste man också tänka på den psykiska aspekten för dotterns välmående. Så jag antar att det gamla talesättet "Alla sätt är bra förutom de dåliga" gäller i detta fall.

Är det sommarvärmen kanske? Eller allt badande? Nyttigt käk? Eller, vilket är det allra troligaste, en kombination? Moiras värden har varit överraskande och ovanligt fina de senaste dagarna, nästan hela veckan faktiskt.

Det går inte att beskriva hur bra vi föräldrar mår då, den stora, ständiga oron krymper och blir mindre och mindre för varje värde mellan 4-8. Det känns helt plötsligt OK med diabetes, hanterbart på något sätt. Moira blir mer harmonisk, säkert både på grund av färre blodsockersvängningar men också på grund av mindre oro. Och lugnet och glädjen smittar av sig till storebror också. Håll tummarna för att det fortsätter på den här vägen!

Igår efter jobbet fick jag, mamman, en ordentlig överraskning. Under stort hemlighetsmakeri och lite fnitter från baksätet hämtade familjen mig med bilen. Pappan kom med en dålig ursäkt om att han måste handla något nere på stan så vi skulle inte åka hem med en gång. Väl nere på stan svängde han alldeles galet till vänster upp på Svärdsjögatan istället för ner till parkeringen. - Vad nu då? undrade jag, vart ska du nu egentligen? - Glömde visst något på Lugnet, måste förbi och hämta det, mumlade pappan.

Jag lutade mig tillbaks och slappnade av en liten stund. Det kändes rätt bra att bara blunda eftersom jag fortfarande var lite stressad efter jobbet. Väl uppe vid Lugnet klev pappan ur bilen och knatade iväg till P-automaten. Hur lång tid kan det ta att hämta något man glömt egentligen? Inte länge nog för att köpa en parkeringsbiljett i alla fall. Men då exploderade barnen i fnitter och tjatter och avslöjade att alltihop bara var en del i en överraskning!

Familjen hade packat ner badkläder och matsäck, och vi spenderade en supermysig sommarkväll vid poolen. Dukade upp picknick och åt middag i grönsgräset, pastasallad och goda mackor. Jag blev också bjuden på en riktig stämningshöjare - ett glas bubbel! (Jag dricker alkoholhaltiga drycker sådär två-tre gånger om året, så ni kan ju tänka er att det var fler än barnen som fnittrade efter en liten stund). En helt underbar kväll. Ibland är det bara härligt att leva!

Idag har jag (pappan) varit och badat med de båda barnen igen. Inget särskilt med det kan tänkas men idag åkte jag i alla fall i vattenrutschkanorna. Åkte är kanske en överdrift dock.

I början av vår vattenrutschkanakarriär var jag alltid snabbast. Jag inbillade mig att det var något med tyngden. Moira åkte alltid med mig dessutom, hon ville inte åka själv för det var läskigt. Det är annorlunda nu. Vi gick upp tidigt för att vara uppe på Lugnet innan den stora anstormningen kom (och dessutom är det lite folk så vågar jag mig upp i kanorna). Barnen värmde upp med några träningsåk medan jag försiktigt doppade en kroppsdel i taget. Väl heldoppad sa jag,

- Nu åker vi för full rulle barn.

De blev glada. De brukar alltid tjata på mig men jag är stenhård med mina principer, mer än 10 åskådare och jag vägrar. Moira sa genast,

- Jag vill åka med dig pappa, och så blev det (delvis).

Det var kallt att gå uppför trappan. Väl där drog Sean iväg som ett skott och Moira och jag väntade på det gröna lyset som innebär att man får åka. Moira satt framför mig och när det var vår tur puttade jag iväg oss. Särskilt fort gick det inte, efter cirka 20 meter säger Moira,

- Nä, nu åker jag själv, och så försvann hon i blixtens hastighet.

Själv låg jag kvar på rygg och kämpade förtvivlat med att få upp farten men det gick inte. Det blev någon sorts sugeffekt så min kropp klistrade fast sig på den gula banan som en sugkopp på en bläckfisktentakel. I slutet släppte det lite och jag fick upp en något bättre hastighet i de sista svängarna. Men väl nere var barnen redan ur bassängen och stod på sidan och skrek,

- Kom igen pappa, vi åker en gång till.

Jag var lite tveksam över detta men tänkte samtidigt att jag inte får så många mer chanser idag med tanke på tillströmmningen av badsugna Falubor så jag sa OK.

I trappan frågade jag hur Moira klarade av att åka så snabbt nu och hon demonstrerade hur hon gjorde.

- Lyfter man upp baddräkten från rumpan så glider man mycket bättre sa hon, du borde pröva!

- Inte en chans i ..., sa jag, att jag visar mina skinkor för alla. Det får gå ändå.

Barnen skrattade åt mig, vilket de har en tendens till att göra ofta, och sen så försökte vi igen. Sean och Moira försvann, själv fick jag desperat paddla mig nedför hela banan. Mina dagar som vattenrutschkanör är över. Barnen är snabbare och smidigare så jag har ingen chans längre, det är jobbigt att bli gammal.

Jag fick dock en viss revansch på kvällen när vi tre var ute i trädgården och hade vattenkrig med vattenpistoler. Den nyinköpta vattenpistolen, modell större, som Moira skulle ha visade sig vara för tung för henne. Jag fick ta den medan hon fick en liten vattenpistol som jag egentligen skulle haft och Sean körde med sin gamla som är stor men dock mindre än den jag hade. Barnen attackerade mig och visst blev jag blöt, men de blev sjöblöta. Det är fantastiskt hur mycket vatten de här mackapärerna rymmer och den jag hade rymde enorma mängder. Dessa mängder tömde jag över barnen utan någon som helst skuldkänsla. De kanske är snabbare i vattenrutschkanor men i vattenkrig har de ingen chans. Än.

Pappan i familjen, jag, har som sagt börjat ett nytt liv och stavgången fortsätter framåt i god takt. Idag var första gången som det gicks i nästan tropisk värme, det kändes faktiskt så, och det var utan tvekan den jobbigaste gången (haha) sen detta sattes igång.

Det var varmt och det var svettigt. Jag svettades ut fler liter än vad B-kändisar dricker på en bjudfest. Detta gjorde mig mycket attraktiv. Så pass att jag var omsvärmad under hela promenaden. Aldrig har jag skådat så många flugor i sitt liv och då ska man betänka att jag spenderat en del tid i Afrika och även snubblat över ett ko-kadaver i Österrike mitt i högsommaren. De låg som ett moln runtomkring mig ivrigt attackerandes alla synliga håligheter. Det var hemskt. När jag väl fått upp farten så är det svårt för mig att stanna, gör jag det kommer jag aldrig igång igen, så jag hade ett väldans sjå att freda mig själv från Kamikazeflugorna som stördök mot mig . Folk tittade en anings konstigt på mig när jag gick förbi Lilltorpet, en badstrand som ligger på sista biten på min runda. De måste ha undrat över om det var någon ny slags stavgång som praktiserades eftersom stavarna roterade som propellrar i luften istället för att putta på och ta fart på vägen.

- Nu lyfter han snart, var det säkert någon lustig person som sa.

Men det enda jag gjorde var att försöka skaka av mig alla Faluns flugor som förföljde mig. Väl hemma fick jag vila i några minuter innan jag skickades ut igen. Inte för att jag tog med mig flugorna in, nej, det fanns annat som skulle göras.

- Du är ju så svettig i alla fall och gräsmattan måste klippas snart.

Så sant som det var sagt, svettig var jag och gräset hade vuxit sig en anings för långt så det var bara att ta sig ut och dra igång den nya motorgräsklipparen. Ljudet skrämde inte flugorna, snarare tvärtom. Faluns alla flugor hade nu fått sällskap av Borlänges också och om det var gräs eller flugor som yrde var svårt att se.

Flugornas herre fick efter förrättat värv gå och duscha så att jag kunde sitta med resten av familjen på altanen när middagen intogs. Vid det laget luktade jag bra mycket bättre och flugsvärmarna övergav mig för att söka nya jaktmarker. Dock sitter viftreflexen kvar så det är bäst att jag inte fattar tag i några stavar när någon finns i närheten.

Det är varmt ute idag (en av anledningarna till att jag sitter framför datorn) och solen skiner. Hela familjen packade ihop badgrejorna och åkte upp till Lugnets badanläggning. Det var första gången i år som vi åkte allihopa. Det är så trevligt att få göra saker tillsammans som en hel familj. Så länge mamman arbetar i veckorna blir det lite tråkigare men nu på helgen sken äntligen solen så nu skulle vi få umgås ute.

Väl uppe på badet så byttes det om (och eftersom mamman var med så smordes även alla in med solskyddsfaktor, jag, pappan, har en tendens till att glömma sådant). Båda barnen sprang rakt ner i poolen, doppade sig och åkte i vattenkanorna. Vi föräldrar satt kvar vid vår plats för mamman vill inte åka kana och jag anser mig för stor för att göra det. Svallvågorna som skapas när jag kommer ner efter en färd är inte att leka med! Någon måste hålla ett litet öga på dottern så jag blev kvar ensam när mamman gick iväg och simmade ett par längder. - Kul att göra saker tillsammans, tänkte jag. När mamman var klar så var det min tur att försöka ta sig över 50 metersbassängen utan att drunkna. Barnen hängde på och hjälpte till att bogsera mig 100 meter. Efter det så tröttnade de och började i vanlig ordning att kontrollera hur länge jag kunde vara under vattnet utan att dö. Det var nära idag att de fick veta exakt hur länge.

De fantastiska vattenrutschkanorna på Lugnet.

Det blev lunch också, åtminstone för barnen. Korv och pommes frites till den lilla och hamburgare och pommes frites till den stora. (Tack för tipset Emma, nästa gång blir det pastasallad, idag hann vi inte fixa lunchen själva!). Varsin dricka fick de också men vi vuxna valde att hoppa över. Jag fick stå inne och vänta på maten till barnen i en kvart medan de andra tre umgicks med varandra. När maten väl kom slukade barnen den snabbt och sen ville de bada igen. När vi föräldrar var små så fick man alltid vänta ett tag (alldeles för länge) efter maten innan man hoppade i igen. Vi vuxna och moderna människor tror inte på sådana amsagor om farligheten när man kombinerar mat och bad. Moira hittade en kompis från skolan och lekte med henne i poolen. Mamman och Sean hoppade i den stora poolen och jag vaktade alla väskor med insulin, kontrollapparater, kläder och annat samtidigt som jag höll ett öga på Moira. Det var härligt att umgås som en familj!

50-meters bassängen där pappan nästan dränktes.

Det blir så, mycket på grund av diabetesen, att vi föräldrar måste vara på olika platser. Barnen har olika lekbehov, som alla barn i deras ålder, men Moira vågar vi inte lämna utan uppsikt. Hennes första känning kom när hon badade och bara på någon minut blev hon blek och mycket låg från att ha varit sprudlande glad och energisk. Så någon förälder är alltid stationerad kring henne när hon badar. Men trots att vi inte var tillsammans så mycket så hade vi en väldigt trevlig dag. Moiras värden har varit bra, trots lunchmenyn, och alla har haft roligt. Vi hoppas att solen skiner även nästa helg så att vi alla kan umgås som en enda stor familj.

Jag har aldrig varit en höjdare på matematik. Jag har aldrig varit intresserad och inte heller har jag försökt sätta mig in i matematikens värld för jag har aldrig behövt det, tills nu. Hur länge räcker en smörgås egentligen? Hur mycket energi finns det i den? Det är små problem som jag brottas med ständigt. Mamman i familjen har definitivt bättre koll än jag (pappan) när det gäller matintag men eftersom jag är ensam med barnen ganska så ofta nu innan mammans semester börjar så får jag lov att försöka räkna ut det själv.

För det första beror det på vilken sorts smörgås det är. Vita mjuka bröd, limpa och annat är sådant som inte håller så länge. Regeln är att ju grövre och mer fibrer det är i brödet, desto längre räcker den. (En annan regel är att ju grövre och mer fibrer det är i brödet, desto mindre tycker Moira om det). Och nu menar jag inte att den tar längre tid att äta utan att dottern står sig längre innan man måste fylla på hennes förråd igen. Eftersom dottern inte äter pålägg så har jag äntligen börjat lära mig på ett ungefär hur mycket insulin en smörgås kräver samt hur lång tid hon håller sig på den. Och det är bra, det förenklar planeringen av dagen. Fast nu är det sommar förstås och då rör vi oss mycket mer så det måste tas i beräkning och ju fler saker det blir att räkna med, desto svårare blir det för mig. Sen får man ju inte glömma att något skall drickas till smörgåsen och det måste också räknas in. Ibland vill inte dottern ha smörgås till mellis, ganska så förklarligt att hon blir trött på mackor så då får man byta ut smörgåsarna mot något annat. Just nu håller jag på att lära mig hur många Digestivekex det går på en smörgås, hur många smörgåsar en kula glass är och så vidare. Allting som äts förvandlas till smörgås i min hjärna och sen försöker jag räkna därifrån. Det gäller hela tiden att hålla en balans, det ska gå jämt upp. Det får inte bli för lite men samtidigt inte för mycket. Höga värden skall undvikas och låga värden likaså. Det är ett evigt smörgåsräknande men det är det värt, bara dottern mår bra.

Vi har hela livet framför oss, tid är det enda vi har gott om! Är det någon som hört dessa uttryck? De stämmer inte på vår familj alla fall. Möjligtvis har vi den resterande delen av vårt liv framför oss men tid är något som alltid fattas.

Som förälder till en diabetiker måste man jämt ha koll på tiden. Det är alltid något som skall göras inom en snar framtid, och då pratar vi timmar och minuter. Nu när barnen har sommarlov så vill man hinna med så mycket. Det här är säkerligen ett problem som gäller i alla barnfamiljer men just tidspassningen är lite speciell när diabetes är inblandat. Det är mellis och lunch, sen så är det mellis och middag och så är det kvällis. Det går liksom inte att hoppa över någon av dessa. Är man ute kan man alltid ta med sig någon smörgås eller liknande för mellanmålen men är det runt lunch eller middag så börjar problemen. För det första så finns det inte så mycket restauranger här uppe i Falun och för det andra så serverar de restauranger som finns oftast hamburgare, pommes frites, pizza eller pannkaka. Inte direkt en drömmeny för en diabetiker. Vistt kan dottern äta även sådant men det får inte bli för ofta. Detta skapar alltså ett tidsproblem för oss. När vi åker och gör något måste det antingen finnas en acceptabel restaurang i närheten eller så bör stället vi åker till ligga någorlunda nära hemmet så att vi kan åka hem och laga lunch till barnen.

Ett problem till är att jag, pappan, är en obotlig tidsoptimist så timmarna räcker aldrig till för det jag planerat. Och jag lär mig aldrig heller! Många är de gångerna vi slängt oss i bilen för att hinna hem eller ner på stan för att snabbt hitta ett ställe som har mat som både jag och dottern accepterar. Och då blir det oftast hon som vinner striden över restaurangvalet och där sitter jag sen och försöker räkna ut hur många enheter insulin hon behöver till sin portion. Som tur var finns mamman alltid anträffbar på telefon så jag kan ringa och rådfråga henne om doserna. Sen måste man ju också räkna med det vi gjort, spelat golf, badat eller liknande och det vi planerar att göra efter maten och verkligen tänka efter om tiden räcker till för det innan dosen bestäms. Men tiden räcker som sagt oftast inte till, även om jag tror det så det blir som ett Moment 22 för mig.