Nu är det roliga slut

För några dagar sedan började Kitty bete sig lite underligt, tokigare än vanligt alltså. Hon jamade och ålade sig fram längs golvet, med nosen i backen och rumpan i vädret. Vilken syn! Sällan har vi skrattat så mycket! På dagtid det vill säga. På nätterna var det lättare att hålla sig för skratt. Rena rama marskatten så här i decembermörkret.

Men det blev inte så många sömnlösa nätter. I går hade hon en tid hos veterinären för kastration. Vi hämtade henne några timmar senare och vilken ynklig syn det var! En vinglig, trött kissekatt som upprepade gånger somnade med huvudet i matskålen. Vi trugade i henne lite räkor (normalt sett så blir hon helt spattig av räkor, men vi bedömde att den risken var hyfsat liten just igår) och rökt lax. Lyxkäk för en liten huskatt, men hon åt knappt någonting.

Ganska snart såg vi hur ett stort blåmärke började sprida sig under huden kring såret och ringde nervöst till veterinärens jourtelefon. En trevlig människa lugnade oss en smula med att det verkade helt OK, men vi har ändå varit uppe både två och tre gånger i natt för att kolla att hon levde. Och nu på morgonen var det den Kitty vi känner igen som mötte oss. Gosig och pratsam och verkar inte längre vara påverkad av narkosen. Blåmärket är fortfarande stort och otäckt mörkt, men hon verkar inte bry sig så särskilt mycket om såret längre. Skönt! För att inte tala om hur skönt det ska bli att slippa gå igenom fler löp!

Kommentarer:

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits