Ont i kroppen, lugn i själen
Ryggskott, muskelsträckning eller en nerv i kläm? Det är alternativen jag funderar på just nu. Ont som f-n gör det i alla fall och jag bävar inför natten. Det är pappans tur att sova med Moira, och med lite hjälp av Distalgesic kan jag förhoppningsvis få några timmars vila. Blir det inte bättre måste jag försöka jaga rätt på en kotknackare i morgon. (Är det medelåldern som kommer smygande? Redan vid 34? En efter en dyker dessa nya krämpor upp, som jag aldrig råkat ut för tidigare! Hu, hemska tanke.)
Nån som mår mycket, mycket bättre än jag i dag är Moira. Superduperfina värden hela dagen, sådär mellan 4,6 och 6,7. För varje värde som ligger bra sprider sig lugn och ro i en diabetesmammas kropp och själ. Andra föräldrar funderar aldrig ens över att deras barns blodsocker konstant ligger mellan 4 och 7, för oss är ett sånt värde både en lättnad och en bekräftelse på att vi fattat rätt beslut några timmar tidigare.
Låt oss hoppas att hon fortsätter kvällen och natten med lika fina värden, så kanske pappan också kan få sig några timmars sömn.