Långsamma bullar
Vi hade precis börjat diskutera en höjning av Moiras insulindoser när gårdagens och dagens blodsockervärden fått oss att avvakta. Igår kväll vid 21-tiden ropade Moira att hon kände sig skakig. Skönt att hon inte hunnit somna, för det verkar inte som om hon vaknar av en känning, inte ännu i alla fall. Mätaren blippade fram 2,7 så det vara bara att hälla i henne lite avslagen Coca-Cola som hon av någon anledning föredrar vid sådana tillfällen. Och efter en stund en liten bulle.
Bullar är ju normalt sett snabba kolhydrater, med mycket vitt mjöl och vanligt socker. Men dessa hembakade varianter innehåller bara lite fett och socker samt PO-fiber och grahamsmjöl som gör det hela lite långsammare. Och ibland är Moira bara så innerligt trött på dessa mackor som ska ätas ständigt och jämt som mellis, kvällis och dessutom däremellan när hon är låg. Då sitter det fint med en lyxig bulle som variation!
Naturligtvis blev hon hög (rekyl?) så pappan fick ge extra insulin senare på natten. (För jag sov ju i egen kuppe i natt). Hon var hög innan frukosten, men ringde sen från skolan på förmiddagen, då hade hon haft en känning och mätte 3,5. Jag säger då det. Ett himla pyssel är det, att hålla jämna värden.
Så följde en kompis med oss hem efter skolan. Det är verkligen roligt för vi bor en bit utanför stan och Moira har inga kompisar precis i närheten. Och vi är för mesiga/överbeskyddande för att släppa iväg henne till "vem som helst" ännu.
Nyss smällde det till i lekrummet, då hade precis en JÄTTE-ballong (vi pratar en meter i omkrets) smällt. Jag blev skiträdd, men flickorna fnissade hejdlöst. Hoppas trumhinnorna höll ...