Pumplös
På senare tid har vi haft en del strul med dotterns pump. Den har larmat och haft sig för än det ena än det andra. Leverantören har inte riktigt kunnat säga vad problemen berott på, men har å andra sidan alltid erbjudit snabb hjälp och support på alla sätt och vis så det har hittills alltid slutat lyckligt.
Tills idag. Pumpen gav upp sådär strax efter sex, precis mitt i bolusdosen för middagsmaten. Dottern var hos en kompis och hade precis svalt sista tuggan när pumpen började pipa. Och som den pep! Det gick knappt att höra vad hon sa när hon ringde hem för att fråga om råd, men mellan pipen hördes "... pumpen ... två enheter ... piper ... fel ... nu då?" så det var bara för pappan att sätta sig i bilen och hämta hem både barn och pipande pump.
Väl hemma försökte vi starta om pumpen, tog bort batteriet och satte i det igen. Då dog den helt. Inte ett pip hördes från den och det kan man ju tycka var skönt med tanke på att vi nästan blivit lomhörda av allt oljud tidigare, men pipet var ju åtminstone ett livstecken. Nu var den bara tyst.
Förra gången pumpen dog så här var det mitt på dagen och diabetesmottagningens personal fanns på plats på det stora lasarettet. En lånepump plockades fram och den fick vi ha tills reservdelen som saknades kom med posten nästa dag. Den här gången hade vi ju den dåliga smaken att krisa efter kontorstid, och eftersom personalen då gått hem så kan ingen lånepump lämnas ut. "Nej, de svarar inte på hemtelefon och vi kommer inte in till lånepumparna för det är så många lås in dit" sa sköterskan på barnavdelningen dit vi hänvisas vid nödsituationer. "Det är nog inte ens tänkt att vi ska låna ut dem faktiskt" fyllde hon på med. Det är ju en något underlig slutsats att dra, eftersom pumpar högaktningsfullt struntar i klockan och kan lägga av när som helst på dygnet. En lånepump är väl en lånepump om så klockan tre på natten, det är väl snarast deras rutiner om hur man lånar ut en pump som brister. Eller?
I halv panik ringde vi vår kontaktperson hos pumpleverantören och hasplade ur oss "Pumpen ... död ... hjälp!". En lugn röst mötte oss i luren och fick snabbt koll på läget. "Inga problem" sa han, trots att klockan vid det här laget närmade sig sju på kvällen. "Jag åker ändå igenom er stad i morgon förmiddag, så jag kommer förbi ditt jobb och har med mig en ny pump. Blir det bra?" Klart det blir bra. Det blir alldeles strålande!
Men dit är det många, långa timmar. Som sköterskan på barnavdelningen upplyste oss om så är det ju sådana här tillfällen som vi har insulinpennorna till, så de har vi nöjet av att använda varje timme nu, fram tills dess att pumpen kommer i morgon. Blodprov varje timme hela natten, och insulin varje till varannan timme. Det är jäkligt jobbigt, och det är tur att vi är två så vi kan turas om. Förmodligen har vi skiftbyte vid tre i natt, så är ni vakna då så får ni gärna tänka på oss.
Vi överlever det här också, som alltid. Men vet ni vad som är surt? Lasarettet ligger fem minuter härifrån, och därinne i ett låst skåp, på ett låst rum, på en låst avdelning finns en alldeles fin och fungerande lånepump som hade kunnat rädda sömnen för oss.