MacGregor - att leva med diabetes

- Babba, jag är lite däbbt i däsan! väser Moira mellan en hostning och en snytning. Kleenex-asken är snart slut. En infektion innebär 16 i blodsocker innan frukost. Härligt.

Just nu jäser fröken i soffan. Tittar på film iklädd mammans morgonrock (familjens mjukaste, den var en julklapp till mamman men hann inte ens invigas av sin rättmätige ägare innan den adopterades av Moira) och snyter sig var 5:e minut.

Hörde någonstans att det finns omkring 200 förkylningsvirus. För varje virus man utsätts för utvecklar kroppen antikroppar för just det viruset och man blir immun. Jag trodde att vi hade avverkat de där 200 vid det här laget, men det finns visst några "oprovade" kvar än.

Men hellre förkylning än magsjuka. Storebror fick descinficeras igår efter skolan när det konstaterades att han spenderat eftermiddagen hos kompisen som precis tillfrisknat från magsjuka, och vars pappa nu ligger hemma och kräks. - Tvätta händerna! Med tvål! Ordentligt! Och en gång till också! löd ordern. Nu håller vi tummarna för att alla baciller försvann ner i handfatet.

Moira ringde idag vid lunchtid. Det brukar hon alltid göra för att få veta hur många enheter insulin hon ska ta. Det är svårt att kommunicera med henne på telefon i vanliga fall, idag var det stört omöjligt!

När Moira är låg kan saker och ting bli lite osammanhängande och man får försöka pussla ihop de fragmentariska bitarna som studsar ur luren och in i örat. Idag var hon låg, 3,4 så när vi väl lyckats enas över den informationen och bestämt hur vi skulle göra så kom nästa problem.
- Det finns ingen mat till mig! skrek hon i mitt öra.
- Vadå ingen mat till dig? replikerade jag (jag är i detta fallet pappan).
- Det finns ingen mat, fattaru inte?
Hon var upprörd stumpan, och helt förståeligt. Vem skulle inte bli upprörd om man inte fick sin lunchmat, speciellt när man är diabetiker och har lågt blodsocker? Jag vet hur själv hur irriterad jag kan bli när det kurrar i magen och det är tomt i kylskåpet, och då är ändå mitt blodsockervärde aldrig i närheten av de nivåer Moiras kan sjunka till. Jag bad att få prata med en vuxen och efter mycket om och men så gav hon luren till fritidspedagogen. Fröken var sjuk och han var ensam med barnen. Alldeles riktigt, Moiras mat hade inte dykt upp. Det fanns soppa till alla de andra barnen men hennes pannbiff med pasta var inte där, -Köket måste ha glömt!

Jag och mamman har en dialog med köket varje vecka. Det är alltid vi som ringer upp, oftast på måndag eftersom den utlovade matsedeln för veckan oftast inte dyker upp, vare sig via mejl, på skolans hemsida eller i Moiras veckobrev. Vi går då igenom veckans mat för att se vad som är lämpligt att äta för pappas prinsessa. I onsdags serverades curryfisk och potatis, - Tvi, säger dottern, - Ät, säger pappan. Det är alltså inte i första hand en fråga om vad hon tycker om eller inte, det är en fråga om vad hon står sig på. Soppa fungerar helt enkelt inte, vi har prövat alla sorter och flera gånger med minimala insulininjektioner men resultatet är alltid detsamma, hon sjunker och blir låg.

Så då börjar diskussionen med personalen igen om inte dottern kan äta soppan ändå. Efter många om och men fixar köket en nödlösning, och under tiden pastan kokar får hon klara sig på en banan och macka (som visade sig vara sirapslimpa, inte det allra bästa ur blodsockersynpunkt alltså). Resultatet blev stor frustration, kortare lunchrast för Moira, stressad pappa och högt blodsocker till eftermiddagen. Tänk vad mycket enklare det skulle vara om alla bara höll sig till det vi kommit överens om.

Efter en lång, härlig vecka i Åre (Tack Mix Megapol!) så är vi nu hemma i Falun igen. Vädret i Åre var väl sisådär, på alla vykort jag sett från Åre så är det alltid solsken och klarblå himmel, men det var det minsann inte när vi var där. Vi hade ett par dagar då solen vågade sig fram en stund och då passade vi på att åka skidor både på längden och utför, men sen var det sånt busväder att vi valde att stanna på hotellet och leka i äventyrsbadet istället. Härligt att sitta i bubbelpool när det är snöstorm utanför fönstren!


Pappa, storebror och lillasyster på tur.

Vi bodde alltså på hotell och lärde oss läxan att aldrig mer utelämna oss till restaurangmat i en hel vecka. Visst tyckte ungarna att det var gott med hamburgare, pommes, pannkakor och pan pizza (till en början i alla fall) men Moiras värden hade knappast kunnat vara sämre. Trots att vi rörde på oss mest hela tiden, framförallt hon som sprang upp till rutschbanan minst hundra gånger om dagen, så låg hon konstant högt. Tänk att kosten har så stor inverkan på blodsockret! Det var ju liksom inte low-carb om man säger så.

Men nu är vi tillbaks i normala gängor, med bra mat både hemma och i skolan. Och vips så ligger hon mycket bättre och vi drar en lättnadens suck.

En viss lättnad känner vi också över att det inte blev några brutna ben - det är trots allt snart 20 år sedan någon av oss vuxna stod på ett par slalomskidor. Men det gick över förväntan. Vi tog oss ner i alla fall, men något pris för snyggaste åk lär ingen av oss få. Brutna ben blev det dock här på hemmaplan, stackars mormor bröt handleden när hon skulle vara snäll och skotta vår uppfart när vi var borta. Det är inte utan att vi känner oss lätt skyldiga ...