MacGregor - att leva med diabetes

Det var mycket folk i Furuviksparken. Inte för att det störde, men man håller ju ett extra öga på barnen så att man inte tappar bort dem. Barnen blir ganska så exalterade över allt de ser och vill gärna dra iväg fortare än vi gamla föräldrar orkar med. Speciellt Moira får bråttom när hon upptäcker något nytt spännande och trippar iväg framför oss andra.

- Vänta på oss, ropar vi efter henne.

- Ja da, svarar dottern, och trippar vidare.

- Spring inte, stanna där och vänta på oss, ropar vi då.

- Jag springer inte, svarar dottern, och fortsätter framåt i samma höga fart.

Moira är alltid först framme var vi än är, i Furuviksparken, på stan, i skogen, på badet och så vidare. Hon är så nyfiken att man skulle kunna tro att hon är släkt med vår katt och kan bara inte vänta på oss tröga föräldrar. Det är svårt att hänga med ibland så det skulle vara till nytta om man hade fler ögon än två. Vi frågade den här fågeln på Furuviksparken men han hade ingen lust att låna ut något trots att han hade hur många som helst.

Jag ser dig, hela tiden!

Så vi fick fortsätta våra försök med att hänga med Moira genom att bara använda våra egna ögon. Det gick bra men var ganska så svettigt vid sina tillfällen. Dock tror jag ändå att påfågeln hjälpte till för han dök upp på de allra konstigaste platser och tycktes ha ett (eller flera) vakande öga över våra barn.

Moira och Sean och någon som iakttar dem från ovan.

Mitt i Furuviksparken finns ett tivoli. En dröm för alla barnen, och stundom en mardröm för alla föräldrar som tvingas åka med på diverse attraktioner som oftast leder till yrsel och illamående. Och betala för eländet förstås. Mamman åkte Kaffekoppen som låter nog så oskyldigt men som fick oss att yppa ett tyst litet tack till den makt som fått oss att vänta med lunchen till efter karusellen.

När sedan barnens lystna blickar föll på Flygande mattan fanns inga tvivel. Åk själva, eller låt bli. Någon vuxen person skulle de inte få med sig upp i denna helvetesmaskin. "Det är nog inte så farligt" sa Moira sturskt och drog med sig storebror till kön.

En riktig magvändare.

Det är mammans bakhuvud som syns i framkant på bilden, i säkerhet på marken. Vi spanade intensivt efter barnen när de åkte upp och ner, upp igen, stannade högst upp, blev stående där tillräckligt länge för att vi skulle tro att maskineriet gett upp, ner igen, runt, runt ... Emellanåt lyckades vi se deras bleka ansikten och undrade om det fanns spypåsar tillhands däruppe?

Efter en evighet var åkturen äntligen slut, och på darriga ben stapplade de två syskonen sig fram till föräldrarnas tröstande famnar. "Jag mår inte så bra, jag är skakig" pep den lilla och vi fiskade snabbt fram blodsockermätaren. Den visade 9,6 så skakigheten var självförvållad den här gången. "Aldrig mer! Det var bara roligt en liten stund, sen ville jag bara att det skulle vara över" yrkade hon när hon fått tillbaks lite färg på kinderna. "Nja, jag tyckte den var rätt häftig, jag kan nog tänka mig att åka igen" hävdade storebror. Vi får väl se, säger mamman och pappan.

Vi fick vänta ytterligare en stund med lunchen, tills hela familjens oroliga magar lugnat ner sig.

Det har varit tyst här på bloggen ett tag och det beror på att vi har varit på en minisemester. Förra sommaren när Moira fick diagnosen diabetes så vågade vi oss knappt utanför dörren. Nu är vi mer vana, har fått lite mer självförtroende och vågar mer. Vi beslöt oss för att åka till Furuviksparken, kanske inte så långt från hemmet men vi stannade i alla fall borta en natt. Sommaren vi flyttade upp till Dalarna var vi också i Furuviksparken. Vi hade bokat en stuga på campingplatsen och skulle sova över där. När vi checkat in och fått vår stuga åkte vi dit och packade upp. Stugan var ett förfallet ruckel med madrasser som levde, mögel, skit och annat mindre trevligt höll ihop själva konstruktionen. Det var hemskt! Barnen ville verkligen sova över där men vi föräldrar kände ett visst obehag över att spendera natten i huset som rengöringsmedlen glömde. Eftersom vi lovat var det svårt att ta sig ur men efter att barnen fått göra allt de ville inne på Furuviksparken, och vi dessutom lovat dem att de skulle få köpa vad de ville på BR-leksaker i Falun dagen därpå mjuknade barnen och gick med på att åka hem. Vi lovade att vi skulle göra om trippen och sova över (någon annanstans) en annan gång. Den första Furuviksresan blev dyr tack vare våra mutor men det var väl värt de extra kronorna att få åka hem och samtidigt slippa det dåliga samvetet man får när man lovar barnen något men inte håller det.  

Den lilla resan vi var på nu var mer välplanerad. Vi hade bokat ett Furuvikspaket med inträde till parken och en minisvit på Scandic Hotel Väst precis utanför Gävle. Vi berättade dock ingenting för barnen vis av misstag från förr. Till dem sa vi att vi skulle åka till IKEA i Valbo och handla lite där. Kvällen innan så packade vi föräldrar iordning allting och smög ut det till bilen. Barnen var väl inte sådär överexalterade över att åka till IKEA men de klagade inte i alla fall. När vi passerade IKEA säger Moira,

- Men, ska vi inte svänga här?

- Jo, svarar pappan, fast först ska vi bara inåt stan för att jag ska fixa en sak.

Lite trötta blev de över detta men som de snälla barn de faktiskt är så godtog de pappans vita lögn. Väl framme vid Scandic så säger pappan att han skall in och hämta en sak och undrar om alla vill hänga med in. Barnen började nog ana någonting här för de såg förväntansfulla ut. Vi släppte hemligheten precis innan vi gick in på hotellet och lyckan man såg i deras ansikten var obetalbar. Vi förklarade vad vi skulle göra och försäkrade barnen om att Kitty, vår kattunge, skulle klara sig då mormor lovat att åka och titta till henne ett par gånger. Efter att vi checkat in och hämtat Furuviksbiljetterna så åkte vi ut till parken och var där hela dagen. Det var en fantastiskt lyckad dag och vi återkommer med lite berättelser från själva parken. Efter en hel dag där så åkte vi tillbaka till hotellet, fick vårt fina rum och åt middag. Efter middagen var det bad i hotellets pool och MacGregors pingismästerskap innan vi alla somnade som stockar och sov gott hela natten (om man bortser från några blodsockerkontroller som vi föräldrar gjorde på Moira). I fortsättningen bokar vi aldrig in oss på några campingstugor om det finns ett hotell i närheten av vart vi ska!

Sean njuter i fåtöljen på hotellrummet - det var annat än loppbitna madrasser!

Dagen efter så åkte vi faktiskt till IKEA, Valbo köpcentrum och alla dess butiker. Barnen skötte sig exemplariskt och gnällde inte en enda gång över att pappa skulle pröva alla fåtöljer eller att mamma skulle titta på tyger och kläder. Det var så mycket mer lyckat än vår första Furuviksresa och dessutom så kom vi faktiskt billigare undan!

Mammans första semesterdag. Mmm ... ljuvligt. Tur att jag har öron, annars skulle leendet gå runt huvudet på mig! Vädret är förstås sisådär, men vad gör väl det? Fastän jag så sent som i fredags var helt energilös och inte orkade ta tag i någonting så har jag i dag mängder med fixarlust - kanske ska jag ringa barnens morfar och be om hjälp att fixa en ny förstutrapp till groventrén? Ner på stan en sväng blir det väl senare, spela Uno med barnen står på schemat och så planerar jag att avsluta dagen med ett gympapass ute vid Lilltorpet.

Nu hör jag att resten av familjen är på gång upp för frukost, jag slänger mig i duschen så att vi kan börja den här härliga dagen!

Lilla Kitty växer och blir större för varje dag. Hon är supergosig långa stunder och extremt busig däremellan. Helt normal kattunge alltså. Barnen tror knappt att det är sant när hon kurar ihop sig i famnen på dem och bara kurrar och kurrar och vill bli kliad på magen. - Hon är helt undervar! som Moira säger. (Hon vet att det heter underbar, men glömmer bort sig och slänger in ett v istället när hon blir exalterad, av någon anledning). Så här söt var Kitty för en stund sedan, under en busattack i köket!

Måste bara rapportera ett riktigt klipp jag (mamman alltså) gjorde idag. Har varit på jakt efter en blommig duk ett tag och travade igår in på Indiska här i stan spanande efter något somrigt. Tji fick jag, det var helt tomt, det enda som fanns var några randiga löpare, inte alls vad jag hade tänkt mig. Besviken berättade jag för en kollega om bristen på blommigt när hon slänger ur sig att - Men jag har en duk från Indiska hemma, en blommig en. Köpte den på rea, men den var för stor för bordet så jag har aldrig använt den. Vill du ha den? Pulsen ökade (så kan det vara om man gillar att shoppa och ser ett fynd komma i antågande) och kollegan lovade att ta med den till jobbet idag. Det gjorde hon också, och jag blev kär vid första anblicken. Det var precis vad jag varit ute efter! Jag är himla nöjd och till och med maken tyckte att det blev fint. Det ni!

Hästarna på travet galopperar inte. De travar. Men fort! När de kommer in på upploppet i full karriär så hovarna dundrar mot den torra marken och spöna viner i luften blir till och med en trav-o-intresserad person som mamman imponerad. Vi besökte Rättvikstravet i måndags med våra goda vänner från Grycksbo och hade en skön kväll med picnic och allt. Inte vann vi några pengar, vi gick nog back om man räknar noga, men det var en trevlig folkfest - om man undantar den stenfulle stackare som cirklade runt ett par varv i en stor ring innan han helt sonika drösade ihop i mitten. Full som en alika. Mycket bättre var då varvet på travbanan - segervarvet när de stolta hästarna fick välförtjänta applåder.

Igår efter jobbet fick jag, mamman, en ordentlig överraskning. Under stort hemlighetsmakeri och lite fnitter från baksätet hämtade familjen mig med bilen. Pappan kom med en dålig ursäkt om att han måste handla något nere på stan så vi skulle inte åka hem med en gång. Väl nere på stan svängde han alldeles galet till vänster upp på Svärdsjögatan istället för ner till parkeringen. - Vad nu då? undrade jag, vart ska du nu egentligen? - Glömde visst något på Lugnet, måste förbi och hämta det, mumlade pappan.

Jag lutade mig tillbaks och slappnade av en liten stund. Det kändes rätt bra att bara blunda eftersom jag fortfarande var lite stressad efter jobbet. Väl uppe vid Lugnet klev pappan ur bilen och knatade iväg till P-automaten. Hur lång tid kan det ta att hämta något man glömt egentligen? Inte länge nog för att köpa en parkeringsbiljett i alla fall. Men då exploderade barnen i fnitter och tjatter och avslöjade att alltihop bara var en del i en överraskning!

Familjen hade packat ner badkläder och matsäck, och vi spenderade en supermysig sommarkväll vid poolen. Dukade upp picknick och åt middag i grönsgräset, pastasallad och goda mackor. Jag blev också bjuden på en riktig stämningshöjare - ett glas bubbel! (Jag dricker alkoholhaltiga drycker sådär två-tre gånger om året, så ni kan ju tänka er att det var fler än barnen som fnittrade efter en liten stund). En helt underbar kväll. Ibland är det bara härligt att leva!

Idag har jag (pappan) varit och badat med de båda barnen igen. Inget särskilt med det kan tänkas men idag åkte jag i alla fall i vattenrutschkanorna. Åkte är kanske en överdrift dock.

I början av vår vattenrutschkanakarriär var jag alltid snabbast. Jag inbillade mig att det var något med tyngden. Moira åkte alltid med mig dessutom, hon ville inte åka själv för det var läskigt. Det är annorlunda nu. Vi gick upp tidigt för att vara uppe på Lugnet innan den stora anstormningen kom (och dessutom är det lite folk så vågar jag mig upp i kanorna). Barnen värmde upp med några träningsåk medan jag försiktigt doppade en kroppsdel i taget. Väl heldoppad sa jag,

- Nu åker vi för full rulle barn.

De blev glada. De brukar alltid tjata på mig men jag är stenhård med mina principer, mer än 10 åskådare och jag vägrar. Moira sa genast,

- Jag vill åka med dig pappa, och så blev det (delvis).

Det var kallt att gå uppför trappan. Väl där drog Sean iväg som ett skott och Moira och jag väntade på det gröna lyset som innebär att man får åka. Moira satt framför mig och när det var vår tur puttade jag iväg oss. Särskilt fort gick det inte, efter cirka 20 meter säger Moira,

- Nä, nu åker jag själv, och så försvann hon i blixtens hastighet.

Själv låg jag kvar på rygg och kämpade förtvivlat med att få upp farten men det gick inte. Det blev någon sorts sugeffekt så min kropp klistrade fast sig på den gula banan som en sugkopp på en bläckfisktentakel. I slutet släppte det lite och jag fick upp en något bättre hastighet i de sista svängarna. Men väl nere var barnen redan ur bassängen och stod på sidan och skrek,

- Kom igen pappa, vi åker en gång till.

Jag var lite tveksam över detta men tänkte samtidigt att jag inte får så många mer chanser idag med tanke på tillströmmningen av badsugna Falubor så jag sa OK.

I trappan frågade jag hur Moira klarade av att åka så snabbt nu och hon demonstrerade hur hon gjorde.

- Lyfter man upp baddräkten från rumpan så glider man mycket bättre sa hon, du borde pröva!

- Inte en chans i ..., sa jag, att jag visar mina skinkor för alla. Det får gå ändå.

Barnen skrattade åt mig, vilket de har en tendens till att göra ofta, och sen så försökte vi igen. Sean och Moira försvann, själv fick jag desperat paddla mig nedför hela banan. Mina dagar som vattenrutschkanör är över. Barnen är snabbare och smidigare så jag har ingen chans längre, det är jobbigt att bli gammal.

Jag fick dock en viss revansch på kvällen när vi tre var ute i trädgården och hade vattenkrig med vattenpistoler. Den nyinköpta vattenpistolen, modell större, som Moira skulle ha visade sig vara för tung för henne. Jag fick ta den medan hon fick en liten vattenpistol som jag egentligen skulle haft och Sean körde med sin gamla som är stor men dock mindre än den jag hade. Barnen attackerade mig och visst blev jag blöt, men de blev sjöblöta. Det är fantastiskt hur mycket vatten de här mackapärerna rymmer och den jag hade rymde enorma mängder. Dessa mängder tömde jag över barnen utan någon som helst skuldkänsla. De kanske är snabbare i vattenrutschkanor men i vattenkrig har de ingen chans. Än.

Pappan i familjen, jag, har som sagt börjat ett nytt liv och stavgången fortsätter framåt i god takt. Idag var första gången som det gicks i nästan tropisk värme, det kändes faktiskt så, och det var utan tvekan den jobbigaste gången (haha) sen detta sattes igång.

Det var varmt och det var svettigt. Jag svettades ut fler liter än vad B-kändisar dricker på en bjudfest. Detta gjorde mig mycket attraktiv. Så pass att jag var omsvärmad under hela promenaden. Aldrig har jag skådat så många flugor i sitt liv och då ska man betänka att jag spenderat en del tid i Afrika och även snubblat över ett ko-kadaver i Österrike mitt i högsommaren. De låg som ett moln runtomkring mig ivrigt attackerandes alla synliga håligheter. Det var hemskt. När jag väl fått upp farten så är det svårt för mig att stanna, gör jag det kommer jag aldrig igång igen, så jag hade ett väldans sjå att freda mig själv från Kamikazeflugorna som stördök mot mig . Folk tittade en anings konstigt på mig när jag gick förbi Lilltorpet, en badstrand som ligger på sista biten på min runda. De måste ha undrat över om det var någon ny slags stavgång som praktiserades eftersom stavarna roterade som propellrar i luften istället för att putta på och ta fart på vägen.

- Nu lyfter han snart, var det säkert någon lustig person som sa.

Men det enda jag gjorde var att försöka skaka av mig alla Faluns flugor som förföljde mig. Väl hemma fick jag vila i några minuter innan jag skickades ut igen. Inte för att jag tog med mig flugorna in, nej, det fanns annat som skulle göras.

- Du är ju så svettig i alla fall och gräsmattan måste klippas snart.

Så sant som det var sagt, svettig var jag och gräset hade vuxit sig en anings för långt så det var bara att ta sig ut och dra igång den nya motorgräsklipparen. Ljudet skrämde inte flugorna, snarare tvärtom. Faluns alla flugor hade nu fått sällskap av Borlänges också och om det var gräs eller flugor som yrde var svårt att se.

Flugornas herre fick efter förrättat värv gå och duscha så att jag kunde sitta med resten av familjen på altanen när middagen intogs. Vid det laget luktade jag bra mycket bättre och flugsvärmarna övergav mig för att söka nya jaktmarker. Dock sitter viftreflexen kvar så det är bäst att jag inte fattar tag i några stavar när någon finns i närheten.

Ibland funderar jag över hur det är ställt med våra finanser. Alltså inte våra privata finanser, det är inte så mycket att fundera över. Det är statens och kommunens finanser som upptar mina tankar. För länge sedan i min gröna ungdom studerade jag en del. Ni vet, så som de flesta gör för att bli något. Man läser några obskyra ämnen som inte har någon relevans med det man tänker göra och så får man ett betyg som inte heller är särskilt relevant när man söker arbete. Vad har det egentligen med statens finanser att göra kanske ni frågar er? Jo, det ska jag förklara. Jag har ett vagt minne av att jag läste något i samhällskunskapen om hur staten får fart på ekonomin. De sätter igång stora vägbyggen. Vägbyggen drar visst in mycket pengar i arbetsgivaravgifter, moms, inkomstskatt och alla andra skatter man kan tänka sig samt att de färdiga vägarna gör så att städerna de leder till blir mer lättillgängliga för människor och när människor kommer till städer så spenderar de pengar och statens kassakista fylls på. Ungefär något sådant om jag inte missminner mig totalt.

I Falun där vi bor är ekonomin inte särskilt god. Kommunen drar konstant in tjänster inom vård-, skola- och omsorgsområdena och man lägger ner så mycket som möjligt för att spara in på hyreskostnader etc. Det är ju inte bra så vad gör man då? Någon som räknat ut det? Just det, man sätter igång vägbyggen. Och med tanke på vägbyggets omfång så är ekonomin körd i botten just nu.

För att inte avslöja för folk hur svag ekonomin är i kommunen så började man på liten skala. Man byggde rondeller över hela Falun. Det är mest små rondeller, men även några stora och när man väl var i farten så byggde man om de redan existerande rondellerna. De finns nu överallt på de mest besynnerliga platser. Egentligen överallt där de inte behövs. I stadsplanerarnas ofantliga visdom har det också bestämts att där de verkligen skulle behövas, där bygger de inga. Åtminstone verkar det så. Fast om man tänker efter är det ganska så smart. Eftersom man genom att stänga av vissa leder och på så sätt tvingat folk till att åka på de ställena där rondeller behövs bäst men inte finns, troligtvis ökat kollisionerna. Och genom detta så ökar plåtskador och plåtskador är en stor inkomstkälla för stat och kommun. När man väl var klara med rondellbyggena så behövdes det mer pengar för att finansiera ombyggnaden av dem så då drog man på stort.

- Vi bygger om vägen mellan Falun-Borlänge, måste någon av kommunens gubbar ha sagt.

- Varför nöja sig med det, sa säkert någon annan, vi bygger helt nytt istället!

Och så gjorde man. Det byggdes nytt. Men någonstans på vägen (fantastiskt roligt va!) så måste något ha gått fel. Någon, eller några, har drabbats av storhetsvansinne. Vägbygget är enormt. Nu vet ju inte jag hur många människor som åker mellan Falun-Borlänge dagligen men under mina år här i Dalarna har jag då aldrig upplevt någon bilkö. Jag har bott i Stockholm så jag kan vara lite färgad i hur man definierar bilkö men jag har då aldrig behövt stå still i mer än ett par sekunder (om man bortser från rödljus). Det är tvåfiligt och till och med trefiligt på sina ställen. Det finns broar och viadukter, det finns avtagsvägar och vägar som bara tycks leda en tillbaka till den stora leden och det finns så kallade trafikplatser där man bara kan köra åt sidan. Jag åkte på en del av det nya bygget idag och det är ett virr-varr av olika avfarter för att ta sig till COOP som ligger precis utanför staden. Jag får flashbacks till de gånger jag varit i New York och vägarna där som leder från flygplatsen in till Manhattan. Det måste helt enkelt vara för överdimensionerat för trafiken som skall åka där vilket betyder, enligt mina konspirationsteorier, att kommunens kassakista är tom.

Nu har jag börjat undra över hur man tänker finansiera själva bygget, om man nu inte har pengar. Kommer det att bli biltullar som på Manhattan (och Stockholm för den delen också)? Eller är det så att någon smart politiker kommer på att vägen mellan Falun-Leksand bör göras om? Och efter det finns ju Rättvik och Mora och Gävle och...

Så länge det finns knytpunkter att knyta ihop så lär väl kommunens ekonomi vara räddad. Jag undrar bara hur de tänkt när ingen har råd att köra bil eftersom bensinen är för dyr!

Nuförtiden är det populärt att handla på Internet. Det är lätt och smidigt men kan också vara lite problematiskt. Sen finns det ju också en viss säkerhetsrisk med betalningen. Att lämna ut kreditkortsnummer är kanske inte alltid att rekommendera. Tidningarna skriver titt som tätt om svindlare som kommit över kreditkortsnummer från människor som inhandlat något på nätet, så man bör väl tänka sig för både en och två gånger innan man slår till.

Det händer ibland att jag använder mig av datorn som affär och jag vänder mig då oftast till Ebay för att hitta det jag söker. Auktioner på nätet där det faktiskt finns en chans att göra klipp. I det här fallet trodde jag mig ha gjort ett men ack så fel jag hade. Även jag fick lära mig att det inte alltid är problemfritt att handla på där.

Jag var på jakt efter ett par shorts. Sommaren var annalkande och jag ville ha ett par bomullsshorts som man kunde vara lite "leisure" i. Jag är otroligt "leisure" nu! På Ebay hittade jag ett par röda San Francisco 49ers-shorts av märket Reebok. De såg snygga ut och utropspriset var 0.01 dollar, dvs en cent. I beskrivningen för shortsen så stod det att de var nya, röda och hade "beige trim". Jag såg inget "beige trim" på bilderna men antog att det var tunna revär som satt på sidan av shortsen, helt OK för mig. Jag vann budgivningen, 2 dollar, och fick lägga till 5 dollar för porto och paket. 7 dollar sammanlagt eller cirka 50 kronor enligt den gällande valutakursen då. Strålande tider helt enkelt.

Efter ett par veckor anlände shortsen och de var jättesnygga, framifrån. Den andra sidan däremot lämnade en del att önska. Byxbenen och en bit av bakdelen var röda, jättebra. Men från linningen ner till halva rumpan så hittade jag det beiga trimmet. Det ser inte klokt ut! Det ser ut som om jag går och har halva rumpan bar.

- Man ser ju röven på dig, som sonen sa.

- Det är färgen på tyget och inget annat, replikerade jag men han skrattade bara.

Min fru skrattade och sa att de där får du inte visa dig ute i.

- Det syns ju inget, sa jag i ett tafatt försök att få dem godkända.

- Det spelar ingen roll, sa hon, det ser ut som om det syns något som inte skall synas.

Dottern skrattade nog mest och ingen hade förståelse för att jag tycker de är sköna, jag får inte vistas ute i dem.

Nu använder jag dem bara inne som "mysbyxor". Familjen skrattar fortfarande åt mig och diverse kommentarer om min bakdel fälls. Om de inte slutar med detta elaka tilltag snart tänker jag vända på shortsen och ha bakdelen fram. Få se om de skrattar då också!

Igår natt sov jag med Moira och jag sov som en stock. Somnade någon gång vid 01.00 (alldeles för sent men andra omständigheter än Moira gjorde att jag var så illa tvungen att vara uppe länge) och sov sen fram till 03.00 för första kontrollen. Dotterns blodsockervärde var lite högt så jag fick putta på med en enhet. Cirka 03.20 ställer jag min väckarklocka inför nästa kontroll, 06.30. Jag släcker lampan, burrar ned huvudet i kudden och blundar. Precis i det ögonblicket ringer min väckarklocka.

 - Har jag programmerat fel? tänker jag och sträcker mig efter mitt atomur. Nej, 06.30 står det ju. Då ser jag de självlysande digitalsiffrorna på vår klockradio, 06.30 står det där också. Någon hade stulit 3 timmars sömn från mig, jag hann ju inte ens somna innan väckarklockan ringde. Var tog den tiden vägen? Får jag igen den inatt på något sätt? Ligger dessa tre timmar någonstans på en hittegodsavdelning och väntar på mig? Ja, jag vet inte och ingen annan i familjen tycks ta tidsstölden med större allvar. Så eftersom det är ett bristande stöd i denna fråga så vet jag en sak i alla fall. Inatt tänker jag hålla fast i väckarklockan och inte låta någon timma eller två smita iväg.

Jag, pappan i familjen har bestämt mig för att bli en bättre människa. Ja, jag skall åtminstone bli en mindre människa, det där med bättre är nog försent.

Det har blivit alldeles för många sällskapssmörgåsar med dottern på natten (inte för att hon lägger märke till att man håller henne sällskap, men ändå!) och andra stunder. Dottern som rör på sig kopiöst, som alla barn tycks göra, behöver smörgåsarna. Pappan behöver dem inte. De har lagt sig på varandra (kanske för sällskaps skull?) och samlats runt midjan på mig. Det är nu dags att göra något åt det. Första åtgärd är givetvis att inte äta den där smörgåsen, det finns grönsaker och vatten att tillgå om jag behöver ett mellanmål. Den andra åtgärden, och kanske den viktigaste är motionen. Jag är stolt innehavare av ett träningskort på Nautilus men så här på sommaren blir det inte att man utnyttjar det så ofta då jag ständigt är med barnen. En cykel har också inköpts så jag kan åka på cykelturer med barnen men det behövs mycket mer. Därför har jag idag bestämt att jag skall börja med stavgång. När mamman är hemma efter jobbet på vardagarna kan jag stava mig ut i sommarnatten och på helgerna så finns det också tid för stavningsexpeditioner.

Jag var ute på första rundan idag, det tog cirka en timme och en kvart så nu är målet uppsatt. Innan sommaren är till ända så ska samma runda klaras av på en timma. Att det kunde vara så jobbigt att gå stavgång hade jag ingen aning om. Mamman i familjen fick lyfta upp mina armar och fingrar på tangent bordet så att jag skulle kunna skriva det här inlägget. Det värker i princip i hela kroppen men jag känner mig ändock fräsch. En sak lärde jag mig under denna första tur. Mindre kläder, mer vatten och svettband är något som kommer att krävas om det här ska fungera. Jag ser fram emot ännu en runda imorgon.

Och ni som undrar, ja, jag är också en hejare på korsord!

Midsommar i Dalarna, kan det bli mer svenskt och traditionellt än det? Solen sken och det var en härlig dag, precis som det ska vara på midsommar. Många människor hade klätt upp sig i folkdräkter och Små grodorna ljöd från spelmännen. Det var fullt med folk och stämningen var precis som den ska vara på midsommarafton. Det var egentligen bara en sak som irriterade mig, Majstången!

För det första missade vi själva resningen av Majstången, bara detta en höjdpunkt i sig. Firandet skulle börja 15.00 och vi anlände, som det fina folk vi är, 15.05. Då var allt redan igång och Majstången redan rest. Det måste ha gått fort. En riktig majstångsresning ska ta tid! Publiken ska hjälpa till med synkroniserade åhej-rop, resningspersonalen (eller vad det nu heter) ska ta ett par pauser och torka sig symboliskt i pannan innan själva stången sätts på sin plats och fixeras. Det ska vara så nära Las Vegas som man kan komma i Sverige, alltså en riktig show. För det andra så var Majstången som fanns vid festplatsen liten, ja på gränsen till minimal. Ni vet sådana där små majstänger som man köper och sätter på köksbordet (eller om man nu väljer ovanför TVn, balkongbordet etc), den här var större, men inte mycket.

Den lilla Majstången, som jag måste erkänna faktiskt ser större ut på bild!

Den var som sagt, en besvikelse. Men allting annat runt omkring var lyckat så det var ändock en trevlig tillställning. När vi var på väg att gå därifrån inträffade något riktigt trevligt. Moira ville ha en glass. Det var varmt, det var midsommar, så det var hon värd. Vi gick till serveringen och Moira smet in genom dörren först med pappa i släptåg. Hon började att gå igenom glassboxens innehåll medan jag lutade mig över henne. Då hör vi i en röst som en säger,

- Här ska ni inte vara, ni har gått fel. Det här är köket.

Jag tittar upp och ser mig omkring och upptäcker att rösten faktiskt har rätt. Vi är i köket! Jag tar tag i Moira och retirerar ut samtidigt som jag stoppar resten av familjen i dörren. Vi får snällt vandra runt byggnaden och ställa oss i den långa glass/fika/dricka/godis-kön. Det tar tid och irritationen börjar växa när alla framför oss ska beställa en kaffe, en äppelpaj med lite vaniljkräm och en halv kula glass, men pajen är väl inte vara för varm? Och så en godisbit och kan du värma den här vällingen och ...

Men väl framme vid kassan förbyttes irritationen till ren glädje. De hade en glass som såg ut som Puckstång, ni vet den där som GB sålde som antingen var vanilj- eller jordgubbssmak. Pappan gjorde en Homer Simpson och började drägla mer än vad som var passande,

- Aaaaarrrrrrrrggggggghhhh!

Det var himmelriket. En riktig glass. Kommer ni ihåg när GB var svenskt och det fanns olika sorters glasser i normal storlek att välja bland. Puckstång, Top Hat, Smuggler, Päronsplitt, Igloo. Goda glasser med smak av barndomen. Nuförtiden äger något multinationellt bolag GB så det finns 47 sorter Magnum, 17 sorter Cornetto och ingen glass är sig lik den man själv växte upp med (dessutom räcker en glass till ett halvt u-land). Nu var det här inte en GB-glass utan det var en Sia-glass, den hette inte Puckstång utan Lill-Per och det var inte en smak utan två men den var som en smekning i munnen, en fläkt av svunna midsomrar och ren skär lycka. Nu fattas bara att pappan hittar Salta Tigerhuvuden som verkligen smakar som Salta Tigerhuvuden gjorde i hans barndom. Då är hans liv komplett.

Moira med den berömda Lill-Per - fast i pappans huvud heter den fortfarande Puckstång.

Det var alldeles utomordentlig midsommar för vem behöver en Majstång när det finns Puckstång?

Idag har pappan, Sean och Moira varit uppe på Lugnets badanläggning och roat oss. Det var det första utomhusdoppet för i år (om än i tempererad bassäng men ändå!). Vädrets makter har varit goda mot oss och solen strålade mest hela dagen. Det är något som är ovanligt här. Pappan satt i och för sig mest på sidan och njöt av att barnen hade roligt i vattenrutschkanorna så mycket bad blev det inte för honom, men det var ändå njutbart.

Tänk vad upplyftande en liten dag vid poolen kan vara. När vi kom hem kände vi oss alla i god form och livet lekte, åtminstone tills mamman frågade,

- Smorde du in barnen när ni var och badade?

- Smorde in barnen? sa jag, och insåg genast att jag aldrig ens hade tänkt tanken på det. Nja, jag måste ha glömt det.

Det är en sak som jag aldrig brukar glömma. Jag har själv en brittisk hy (vit som snö, men röd som Rudolfs näsa efter 30 sekunder i solen) och brukar alltid se till att skydda den och då så får sig barnen också en omgång solskyddsfaktor typ 25, men inte den här gången. Så nu sitter vi här alla tre som varningslampor. Natten kommer säkerligen att bli jobbigare än vanligt.

Fy på mig för att jag kunde glömma något sådant viktigt. Som straff så får jag väl sova ensam i lekrummet inatt. Otur!

Nu börjar golfsäsongen och varenda kotte verkar spela golf i dessa dagar, så även våra ungar. Vi föräldrar spelar inte själva, men får motionen ändå eftersom vi måste valla barnen runt alla hålen. Sean tog grönt kort förra året så han kan i princip gå själv på banan. Problemet är att han inte är tillräckligt mobil än (golfbanan ligger för långt bort för att cykla) så vi måste stå för transporten dit. Igår när han fyllde år så fick han en ny golfbag med tillhörande vagn och klubbor av mormor och morfar. Jag föreslog att han kunde sätta sig själv i bagen och rulla ner till banan (det borde vara fullt genomförbart med tanke på backen som vi har ner till stan) men tyvärr så nappade han inte på den idén. Så vi skjutsar istället och vi gör det gladeligen. På bilden nedan syns Sean med sin nya golfutrustning.

Moira började sin första golflektion idag. Hon fick lära sig hur man greppar klubban och lite olika säkerhetsregler (som ändå glömdes bort ibland när det var som roligast). Dessutom fick hon gå tre hål på banan. Det tar sin tid när man slår cirka fem meter i genomsnitt per slag. Pappan (som än en gång fick visa prov på sin uthållighet) gick med och höll på att dö av törst i värmen. Vattnet som jag hade med vågade jag inte dricka upp för dotterns skull. Det positiva med den lilla rundan var att även Moira undvek vattnet, den lilla konstgjorda sjön i mtten på ett av hålen. Bollen stannade precis vid vattenbrynet så pappan slapp vada. Vattnet som vi hade med oss drack hon upp. Golf ska vara en bra sport för diabetiker har jag hört. Lagom takt, lagom tid och lagom ansträngande. Och sen att Moiras diabetessköterska har sitt eget barn i samma grupp som henne gjorde att pappan inte oroade sig ett dugg.

Sean hade en annan taktik. Genom att hälla ut vattnet i sin golfbag (och då menar jag i) så slapp han bjuda pappan. Däremot fick han lite jobb när han kom hem med att torka upp det. Det var, trots allt, en bra golfdag. Moira fick några nya kompisar i gruppen hon gick i och Sean fick flera tillfällen att använda sin nya sandwedge, en speciell klubba som man använder i bunkrarna (konstigt utplacerade sandlådor på banan). På bilden nedan syns Moira öva lite extra efter vår tid på golfbanan.

Det finns ett pro (golfproffs) på Amerika-touren i golf som heter Mimmi Hjorth. Hon kommer från Falun och hon har - diabetes. Här har pappan stora förväntningar på Moira. Han förväntar sig att kunna luta sig tillbaka inom tio år och räkna pengarna som dottern kommer att håva in när hon blir proffs. Nej, skämt åsido. Det är kul att det finns en golfspelare som Moira kan identifiera sig med. Det spelar liksom ingen roll om man har diabetes, man kan bli hur bra som helst i alla fall. Jag är dock nöjd så länge hon har roligt och vi får röra lite på oss. Därför ser även jag fram emot nästa tisdag och nästa lektion.

När man umgås med barn påminns man om sin egen dödlighet. När man umgås med barn och samtidigt gör något aktivt så påminns man om det ännu mer. Det är inte lätt att bli gammal!

På diabeteslägret anmälde sig hela familjen till en fjälltur med cirka 40 andra. Det skulle promeneras uppför ett fjäll som heter Västra Kalven på cirka 850 meters höjd över havet. För mig kunde det lika gärna ha varit 8500 meter och ha hetat Mount Everest.

Som mannen i familjen var jag frivillig att bära matsäcken som förvarades i en ryggsäck. Vi klädde även på oss ganska så friskt med tröjor och jackor (vissa av oss hade även nyinköpta Frank Dandy Superwear långkalsonger, inga namn nämnda men det var inte jag), vandrarkängor och varma byxor. Det var ganska så kyligt så det verkade vara ett smart drag. Här skulle ett berg bestigas i stil, men med varma kläder på. Det fanns både läkare, diabetessköterska och dietist (!) med i gänget så ingen oro fanns för plötsliga blodsockerfall eller andra diabetesrelaterade händelser. Efter cirka fem minuters promenad i makligt tempo började familjen att svettas. Jackor, tröjor och allt annat som var löst lastades nu i pappans ryggsäck. Jag började nu att bli baktung (en annorlunda känsla efter att ha varit framtung under flera år - magen!). Jag började att svettas ännu mer ymnigt och frågade fritidsledaren om det var långt kvar.

- Nej då, svarade hon, stigningen börjar strax bakom hörnet där.

Det var bara att bita ihop och le.

- Vad kul, vad trevligt, var väl några av de ord som jag hasplade ur mig.

Efter att ha gått en bit säger fritidsledaren att det är dags att ta en liten paus och invänta resten av gänget. Jag tackar Gud men har svårt att förstå att det finns folk bakom mig. Otroligt nog så är vi i den första gruppen så jag sätter mig tacksamt på sidan och försöker hämta andan. Barnen springer omkring och samlar stenar och pinnar som de sedan kastar ut i skogen. Ett tag tänker jag att jag ska säga till dem, man vet ju aldrig vad de träffar, men jag bestämmer mig för att låta bli då jag är för upptagen med att andas. Efter ett tag börjar barnen bli otåliga och de frågar om vi inte kan gå vidare. Jag försöker desperat att hyssja barnen men det enda som kommer ur mig är ett tyst väsande, ungefär som när man har en punktering på cykeln. Där sitter man på fjället, punkterad, sjöblöt och pyser ut luft mellan läpparna. Fritidsledaren måste ha uppfattat mitt pysande som ett,

- Visssssssst! som svar på barnens fråga och säger,

- Jamen då går vi vidare.

Efter en evighet säger fritidsledaren att vi snart har gått hälften.

- Hälften, h ä l f t e n ! tänker jag. Är hon inte riktigt klok? Tänk på de stackars barnen, tänk på deras diabetes och tänk på vad som kan hända om de blir låga. Och tänk på stackars mig!

De stackars barnen springer än upp, än ner. De springer i cirklar runt mig och jag famlar tafatt efter någon att ta tag i så jag inte faller omkull. Barnen skrattar högt och jag gråter inombords. Vi går på ett tag till och fritidsledaren deklarerar att de som vill kan ta ännu en paus. De flesta vuxna stannar men jag bestämmer mig för att gå vidare. Inte för att jag inte vill stanna utan bara för att jag är rädd att jag aldrig mer kommer att resa mig om jag gör det. Troligtvis kommer jag ligga kvar där på vintern så skidåkarna kan använda mig som en del av puckelpisten. Självbevarelsedriften driver mig vidare. Svetten rinner nu så kraftigt att jag knappt ser något. Det är som att ha ett eget Niagarafall inopererat i pannan. De svarta fläckarna och stjärnorna som flimrar framför ögonen hjälper mig inte heller att se vem det är som säger,

- Det här var ju kul, kan vi inte gå upp här varje dag?

Till slut, efter att ha dränerat ögongloberna och nypt mig i kinderna, får jag upp ögonen och ser min lilla dotter gå bredvid mig och le.

- För det första, säger jag, så är vi inte uppe på toppen än så den frågan får du vänta med. För det andra, när du ställer den frågan igen så kontollera att pappa är vid liv. Annars finns det risk för att du inte får ett svar då heller.

Hon rynkar på näsan och tittar på mig och sen så springer hon vidare.

Efter ännu en evighet så når vi äntligen toppen. Sonen är först upp av alla och mamman är tätt därefter. Dottern och jag kommer inte heller långt efter. Den sista biten har vi hållt varandra i handen så att jag har kunnat smygdra mig upp en bit. Väl uppe faller jag till marken som en fura.

- Tiiiimber!

Utsikt från Västra Kalven, Sälenfjällen.

När jag väl lyckats lyfta huvudet från marken och torkat bort svetten och mossan som fastnat där ser jag till min fasa att barnen springer omkring och leker och utforskar området. Har de ingen som helst skam i kroppen? Hur orkar de? Mödosamt plockas lunchen som består av pastasallad och pizzabullar upp och jag slukar varenda smula i ett desperat försök att suga i mig energi. Fritidsledaren ställer sig upp och säger att det skall lekas efter maten. Min blick irrar efter en utväg men slutet verkar vara nära. Just som lekarna ska börja säger dietisten (som vi också känner privat) att hon ska gå ner tidigare för att hon ska förbereda något. Jag ser min räddning och erbjuder mig chevaljeriskt att följa med så hon slipper gå ensam. Resten av familjen följer också med och vi påbörjar nedstigningen av fjället. Dietisten är tio år äldre än vad jag är men tempot som hon håller gör att man tror att hon är tio år yngre. Mina knän skriker, vaderna gnäller och fötterna protesterar men på något sätt lyckas jag ta mig ner. De sista 300 meterna ber dottern mig att bära henne.

- Är du inte klok? säger jag.

Hon tittar på mig med tindrande ögon och säger att hon är trött nu.

- Snälla pappa, snälla kan du inte?

En sista kraftansträngning. Upp med henne i famnen och sen så stapplar jag iväg likt en maratonlöpare som är på upploppet efter att ha sprungit 42 kilometer i stekande hetta. Jag raglar till vänster, till höger och är nära att tippa över på sonen som går bredvid men även denna pärs tar jag mig igenom. Kanske inte helskinnad men dock vid liv.

Vi går till poolen sen. Barnen slänger sig i och simmar fram och tillbaka, helt outtröttliga. Själv glider jag ner i bubbelpoolen som en skadskjuten säl och jag hade suttit där än idag om inte poolföreståndaren tvingat mig ur den. Nästa år ska vi säkert upp på toppen igen. Undras om jag inte har fått något sorts förhinder då?

Nu är partytälten resta på grannarnas tomter och festerna är i full gång. Det bor många studenter på vår gata, och det har varit ganska kul att följa förberedelserna med utsmyckningar av diverse märkliga fordon som de nybakade skulle fraktas i genom staden. Släktingar och vänner njuter nu av buffémat och några oväntade och uppskattade solglimtar, och något säger mig att inte bara Moira kommer att störa vår sömn i natt ... Party, party.

Själva fick vi dela upp oss i morse, eftersom barnen går på olika skolor. Mamman följde med Moira, och pappan med Sean. Moiras avslutning var trevlig, men eftersom det mesta av firandet skedde utomhus i ösregn och både Moira och mamman hade låtit fåfänga gå före funktion så avvek vi i förtid, innan vi frös ihjäl. Den utlovade glassen syntes inte till, och det är vi bara glada för. Kanske insåg någon att vi inte riktigt har hunnit få något glassväder här i Falun?

Första framträdandet på scenen var F-2:orna, däribland Moira. De var jätteduktiga och sjöng så fint om att det mesta av sommaren regnar bort (no shit). För mamman innebar det ett visst mått av nervositet, eftersom oron för en känning alltid finns där vid sådana här tillfällen. Men oron var obefogad, det gick hur fint som helst. Mormor var också med, men hon hade minsann tänkt till och var ordentligt klädd. Hon var torr och varm och hade nog gärna stannat en stund till och väntat på att få höra Den blomstertid, men skjutsade snällt hem oss istället. Till lunch njöt vi av en fin köttbit och potatissallad efter svägerskans smarriga recept. Och tårta till efterrätt för ovanlighetesn skull, vi firade ju att Moira varit så tålig, modig och duktig i ett helt år nu!