Teknikens under
Jag pratade nyss med mina föräldrar, ni vet de som flyttat till södra Frankrike. Jag ringde via Skype, helt gratis, med riktigt bra kvalitet. Dessutom har mamma och pappa en webbkamera så jag kan se dem live också! Nu låter jag väl som en gammal tant som inte hänger med i teknikutvecklingen, men låt gå för det.
Jag blev i alla fall riktigt varm i hjärtetrakten av att både se och prata med föräldrarna. Cockerspanieln Elvis fick vara med på ett hörn också, men han morrade och ville inte alls räcka vacker tass till kameran. Jag antar att vi också borde investera i en webbkamera (den här kanske?), så att barnen kan vinka tillbaks till mormor och morfar. Det enda som tar emot är tanken på att man måste kamma sig innan man pratar i telefon ...
Stelkramp
- Ha! Löjligt, konstaterade Moira när syster tog fram stelkrampssprutan i skolan. Ibland är det skönt att liksom ha vanan inne, ett stick mer eller mindre gör ingen större skillnad ...
Barndiabetesfonden
Nu är vi på gång! Första styrelsemötet i vår lokalförening i Barndiabetesfonden är genomfört, med ett gäng driftiga herrar och damer med höga ambitioner för vår nya förening. Visste ni ens att det finns en Barndiabetesfond? Med Kronprinsessan Viktoria som beskyddare och allt.
Barncancerfonden känner däremot alla till, det ordnas galor och kampanjer som drar in hundratusentals, ja säkert miljontals kronor till cancerforskningen. Vad beror det på att barndiabetes är en så osynlig sjukdom? Min teori är att diabetes är en så utmattande och krävande sjukdom att det helt enkelt inte finns tillräckligt många diabetesföräldrar som orkar engagera sig i de långsiktiga frågorna. Med ständiga nattvak och ständig oro orkar man inte dra på sig en massa extra arbete. Tyvärr.
Men för mig och min kompis som också är diabetesmamma (som också är med i styrelsen) är det just det engagemanget som gör att man orkar! Att få fokusera på något positivt mitt i allt elände. Och för mig känns det viktigt att få in pengar till forskning för att hitta ett botemedel mot diabetes. För även om man kommit långt i utvecklingen av nya insuliner får man inte glömma att insulin är ett läkemedel, inte ett botemedel.
Kokostoppar
Vi har alltid en burk kokostoppar i kylen, de innehåller mindre än 1 g kolhydrater per topp (Säger man så? Eller kaka? "Topp" lät lite konstigt. Nåja.). De passar bra både för mamman och pappan som inte äter kolhdyrater men också för Moira som inte behöver ta något insulin för dem. De skulle passa bra för storebror också, om han nu tyckte om kokos. Men han får ta ett äpple istället ...
Här är receptet:
Kokostoppar, ca 20 stycken
200 g kokosflingor, gärna ekologiska för de är mycket godare. Markattas kan rekommenderas.
50 g smör (Obs! Ej margarin.)
2 ägg
1 msk sötningsmedel som tål upphettning, t.ex. Hermesetas
Smält smöret. Rör ihop alla ingredienser och låt svälla en liten stund, fem minuter räcker. Klicka med hjälp av två skedar ut på bakplåtspappersklädd plåt och grädda mitt i ugnen ca 10 minuter i 175 grader.
Bra på lång sikt
Var tredje månad tar vi ett särskilt blodsockervärde, HbA1c, som skickas in för analys på lasarettet. Det värdet visar hur Moiras blodsocker legat under de senaste tre månaderna. Det senaste året har Moiras HbA1c-värden stigit och från att ha varit runt 5,2-5,5 så låg hon flera gånger över 6,0 och efter sommaren 6,8. I Sverige vill vi att värdet ska ligga under 6,5 för att minska risken för följdsjukdomar, men för lågt är förstås inte heller bra - det visar att man ligger lite "pressat" och förmodligen har en del insulinkänningar. Moiras värde på 6,8 berodde förmodligen på att hon utvecklat resistens mot sitt långtidsverkande insulin, Levemir. Men nu när hon fått pumpen har hon legat lägre och framför allt jämnare, och idag fick vi beviset med posten: senaste värdet var 5,7. Härligt!
Och där åkte nålen
Förmodligen åkte nålen ut en smula vid rycket tidigare i dag, eller knickade till sig på något sätt. Så under några timmar på förmiddagen så har hon helt enkelt inte fått något insulin. Vi satte Emla-salva för att kunna sätta en ny nål en timme senare, och då låg hon fortfarande på 25,3. Men hon mådde bra! Inget illamående eller andra symptom på högt blodsocker. För säkerhets skull kollade vi även ketonerna i blodet, för om hon både har högt blodsocker och ketoner så finns det risk för ketoacidos, insulinbrist, och det måste behandlas omgående. Utan knot stack hon sig ännu en gång i fingret och klämde fram en jättedroppe till ketonmätaren som fullkomligt slukar blod. Mätaren visade 0,4. Det borde vara 0, men under 0,6 är ingen större fara.
Men nu har hon satt sin nya nål (som hon sätter alldeles själv för övrigt, vi är testpiloter för en ny nål som heter Cleo som hon klarar av att sätta på egen hand) och har fått lite extra insulin. Det kommer att bli ett gäng extra stick i de små fingrarna idag innan vi kommit tillrätta med det här. Det är första gången hon ligger så högt sedan hon fick diabetes. Hon konstaterade själv att det nog är rekordvärde, förutom vid debuten. Håll nu tummarna för att nästa koll visar sådär 5,3 ...
Kanelbullens dag
Att ägna en hel dag åt en kolhydratbomb anser jag vara under all kritik. Men nu är det en gång så att just idag, den 4 oktober, är utsedd att vara "kanelbullens dag" och det har väl knappast undgått någon i det här landet. Inte heller har det undgått vår kära dotter, som faktiskt också fikar någon gång emellanåt när det passar. Idag har hon legat fint hela dagen så då kan hon få en hembakt bulle till kvällis-fikat. Jag har anpassat receptet så att det ska bli lite bättre bullar, lite grövre för magen att jobba med och lite färre och långsammare kolhydrater.
Långsamma bullar, ca 40 st
50 g jäst, blå förpackning
5 dl vanlig mjölk (3% fett)
150 g riktigt smör, gärna ekologiskt, rumsvarmt i bitar
1 dl vit baksirap
1 tsk salt
1 tsk kardemumma
1 ägg
1/2 dl PO-fiber
ca 12-15 dl specialvetemjöl fullkorn (alternativt något mindre mängd vanligt specialvetemjöl + 1 dl grahamsmjöl)
Fyllning:
100 g smör
kanel
strösocker
1 ägg til pensling
Blanda alla ingredienser och det mesta av mjölet i en bunke, gärna i en hushållsassistent. Du behöver inte smälta smöret och ljumma mjölken eller lösa upp jästen först, det går alldeles utmärkt att blanda allt på en gång. Knåda länge, ca 10 minuter i assistent. Tillsätt ev. mer mjöl om det blir väldigt kladdigt, men tänk på att degen ska vara ganska lös. Mjölet sväller under jäsningen och då blir degen fastare. Låt den knådade degen jäsa under bakduk i bunken ca 2 timmar. (Kalla och rumsvarma ingredienser kräver längre jästid än 37-gradiga, men det blir sååå mycket bättre slutresultat.)
Häll upp degen på mjölat bakbord. Knåda luften ur degen. Dela degen i två delar och kavla ut varje del till en rektangulär kaka, ca 1/2 cm tjock. Bred rumsvarmt smör på kakan och strö över rikligt med kanel men endast lite socker. Rulla ihop och skär i skivor. Lägg i pappersformar på plåtar och låt jäsa en gång till under bakduk, tills bullarna fått dubbel storlek, ca 30-60 minuter. Pensla bullarna med uppvispat ägg och strö över hackad mandel.
Grädda mitt i ugnen i 250 grader, ca 7-10 minuter.
Genetik
Sedan var det dags att prova vinterskor. För här ute på landet måste man vara ute i god tid, annars tar det helt enkelt slut i affärerna och man får åka till Stockholm och shoppa istället. (Hmm ... märks det att jag just nu tycker att shopping i Falun suger?). Även när det gäller inköp av skor har hon ärvt någons (?) gener och avfärdade snabbt alla vanliga vinterkängor. Men när de små tassarna gled ner i ett par röda Ecco-kängor som förstås kostar dubbelt så mycket som alla andra sken hon upp som en sol. "De här var jättesköna! Och snygga!". Vad gör man - betalar och ser glad ut. Skor måste hon ju ha. Men jag ser nog hur pappan sneglar på mig i smyg, och jag anar att han drar vissa paralleller mellan mor och dotter, skor och shopping. (Till mitt försvar kan nämnas att denna gen inte heller i mitt fall hoppade över en generation. Jag är upplärd av en mästare.)