Katten svullar
Det har sina fördelar med att ha katten inomhus. En av dem är att man vet var man har henne även om man inte hittar henne. Någonstans inom husets fyra väggar gömmer hon sig. Blir hon bara hungrig nog så kommer hon fram, och det med besked! Sällan har skådats en katt som är i mer behov av kärlek än när Kittykatten är hungrig, hon slår åttor runt benen på oss och kråmar sig som aldrig förr. Men det står sig bara tills hon har blivit serverad, sedan så återgår hon till att hålla oss andra i familjen på minst en tasslängds avstånd. En annan fördel med att ha katten inne är att man känner till vilka faror som lurar och lockar. Katter är ju av naturen nyfikna och utomhus finns ju ett oändligt antal spännande saker som lätt kan ta livet att en liten kisse. Men här hemma ska det väl inte finnas några okända risker, eller?
Sommaren är snart här och fönstren står på glänt och vädrar ut gammal vinterluft och skänker sval vårluft. Men inte bara luft smet in genom fönsterglipan häromdagen. En nyvaken humla gjorde likaså. Ni kan ju kanske lista ut resten : katt - humla - nos - aj! På den igen bara: katt - humla - nos - aj! Små barn brukar oftast lära sig när de bränt sig, med katter är det definitivt annorlunda. Till slut fick pappan i familjen rädda den stackars humlan som något omtöcknat flög iväg när den släpptes ut igenom fönstret. Kitty blev sur över att hennes nya leksak togs ifrån henne.
Senare på kvällen när vi tittade på vår lilla fyrbenta jägare upptäckte vi något annorlunda med henne. Det såg ut som hon flyttat till Norrland och börjat snusa eller alternativt valt att hamstra en vattenmelon i kinden. Kittys kind svällde upp som en boll och då tyckte vi faktisk riktigt synd om henne, även om hon fick skylla sig själv. För att trösta henne och skapa jämnvikt så gav hela familjen en massa extra kattgodis till Kitty så fort vi passerade kattgodislådan. Kitty satt kvar under den och njöt hela kvällen. Nu har svullnaden i kinden gått ned, svullnaden runt magen efter godiset, den sitter kvar.
Hungrig kisse placerar sig strategiskt under godisskåpet och stryker sig mot allt som kommer i hennes väg i jakten på en smakbit. Svullnaden har gått ner, svullandet består.
Kattmonster
Varje kväll slumrar hon godmodigt på sin filt där hon har uppsikt över vardagsrummet. Hon gör inte många knop mellan sju och elva. Spanar in familjen när vi pysslar med våra kvällsbestyr och öppnar höger öga lite lätt när vi gör sista blodsockerkontrollen innan natten. Hon ligger kvar på filten en stund till och har man tur så sover hon i alla fall till klockan tre.
Det gjorde hon inatt. Men sen vaknade hon. Och röjde. Kom på efter en stund att det inte var så skoj att jaga dammtussar på egen hand, utan ville ha sällskap. Hon brukar inte vara kräsen, vilken familjemedlem som helst duger och i natt blev jag, mamman, offer. Från klockan tre stod hon utanför sovrumsdörren och krafsade och jamade övergivet. "Kom och lek då! Jag är vaken nu! Ska vi jaga min svans? Kom nu!"
Eftersom det var min "sovnatt" så var hennes närmanden inte välkomna. Det är just de nätterna som man inte vill bli väckt klockan tre. Så jag satte i öronpropparna, drog på ögonmasken (sommaren är tydligen här, tro det eller ej men det börjar faktiskt ljusna vid den tiden) och försökte somna om. Hur det lyckades? Låt mig säga så här - jag är inne på min andra espresso och klockan är halv nio.
Nu är det roliga slut
Men det blev inte så många sömnlösa nätter. I går hade hon en tid hos veterinären för kastration. Vi hämtade henne några timmar senare och vilken ynklig syn det var! En vinglig, trött kissekatt som upprepade gånger somnade med huvudet i matskålen. Vi trugade i henne lite räkor (normalt sett så blir hon helt spattig av räkor, men vi bedömde att den risken var hyfsat liten just igår) och rökt lax. Lyxkäk för en liten huskatt, men hon åt knappt någonting.
Ganska snart såg vi hur ett stort blåmärke började sprida sig under huden kring såret och ringde nervöst till veterinärens jourtelefon. En trevlig människa lugnade oss en smula med att det verkade helt OK, men vi har ändå varit uppe både två och tre gånger i natt för att kolla att hon levde. Och nu på morgonen var det den Kitty vi känner igen som mötte oss. Gosig och pratsam och verkar inte längre vara påverkad av narkosen. Blåmärket är fortfarande stort och otäckt mörkt, men hon verkar inte bry sig så särskilt mycket om såret längre. Skönt! För att inte tala om hur skönt det ska bli att slippa gå igenom fler löp!
Hitta katten
Vi kunde inte hitta katten här på kvällen. Hon brukar alltid komma när vi ropar men nu dök hon inte upp. Vi började nästan oroa oss för att Kitty hade smitit ut när vi öppnat ytterdörren. Till slut så hittade mamman Kittykatten. Hon låg nerbäddad i soffan under ett täcke och endast hennes lilla huvud stack ut. Fotot vi publicerat här nedan gör inte situationen rättvisa. Kittys teckning gjorde att hon smälte in i kuddens färger, så vi ett hastigt ögonkast syntes hon inte.
Kamouflagefärgad kisse. Hoppas pappan ser henne innan han sätter sig ner ...
Hon är nu återbördad till familjen (trots att hon aldrig var borta). Vi har gullat extra mycket med den lilla katten och hon har nog undrat varför hon fått så mycket uppmärksamhet. Och jag har bestämt mig för att aldrig mer slänga mig i soffan utan att först kontrollera om den lilla hårbollen ligger där eller inte.
Bättre en katt i handen än ...
Vår katt Kitty får inte gå ut. Hon får finna sig i att stanna här hemma. Det har ingenting att göra med det usla semestervädret som råder utanför våra fönster. Kitty har fått bli en innekatt efter det att vår förra katt Sam blev helt förvildad av sin utevistelse. De enda gånger han kom hem var när det var matdags, toadags eller sovdags (och då sov han någonstans där vi inte var). Att han dessutom fick för sig att Moira var ett av hans byten gjorde inte saken bättre.
Vi tog det säkra före det osäkra när Kitty kom till oss och vi bestämde att hon skulle bli en innekatt. Det har visat sig vara ett lyckodrag, maken till kelig katt har vi knappt träffat på någonstans. Hon tassar efter oss vart vi än går härinne och tycker inte om att vara ensam. Så det är som det gamla talesättet "Bättre en katt i handen än tio i skogen".
En katt i handen.
En hårboll i halsen
Katten har kommit, om det nu är en katt. Hon ser mest ut som en hårboll eller en dammtuss. Eftersom det är jag (pappan) som är chef över dammsugningen i huset får jag vara lite försiktig. Dammråttorna får jag suga upp men dammkatten ska vara kvar har frun sagt.
Inatt när jag vaknade för att kontrollera Moira vid 03.00 så hade jag en hårboll mellan hakan och bröstet. Jag blev först smått orolig att det var något jag hostat upp i sömnen men eftersom hårbollen purrade så förstod jag ganska så snabbt att det var Kitty som låg där. Jag flyttade varsamt på henne men hon vaknade till. Där satt hon och glodde på mig och undrade säkerligen varför jag väckt henne. Och eftersom jag väckt henne tyckte hon att det var lika bra att vi lekte. Jag försökte gömma alla mina kroppsdelar under täcket men Kitty lyckades hela tiden hitta något som hon kunde klösa kärleksfullt på. Det blev för mycket för mig så jag tog tag i i henne och bar ut henne från sovrummet och stängde dörren. Efter att ha kontrollerat dottern (henne kan man putta på, dra i, vända, sticka med nål osv utan att hon vaknar) kunde jag konstatera att det bara var att sova vidare. Kitty verkade inte alls ha några sådana tankar med tanke på hur det lät från vardagsrummet. Inga problem för mig dock, i dessa dagar skulle jag kunna somna bredvid en vaktparad som spelar på högsta volym. Så jag sov sött fram till 06.30 då det var dags för nästa kontroll, denna gång utan hårboll.
Kitty-katten har anlänt
Så är hon då äntligen hemma, vår kattunge Kitty! Efterlängtad och mer än välkommen. Gosigare och mysigare än vad vi hade kunnat drömma om. Och busigare. Alla gardinlängder är numer utbytta till kappor, eftersom Kitty gillar gardiner. Klorna glider liksom så lätt igenom tyget och det är så lätt att klättra så högt och en kattunge tycker ju att det är så roligt. Men inte matte.
Hon har gnällt en smula efter sin mamma på nätterna, men vi är ju ändå uppe med Moira några gånger varje natt, så det är helt OK. Rent av trevligt med lite sällskap så där vid tre-tiden. Då stryker hon sig kring benen och purrar och purrar ... Väl i sängen igen har hon puffat och buffat, förmodligen letandes efter mamma för en slurk mjölk. Men mattes armhåla har inte mycket att erbjuda (inte drickbart i alla fall) och det har inte heller Moiras gosedjurskanin Angelina. Men försöka duger.
Vilken miss(e)!
Nu har vi varit och tittat på kattungen igen, och jösses vad de växer! Sex helbusiga kattungar som rullade runt och skuttade som tokiga, inte undra på att både kattmamman och matte såg lite trötta ut. Det är vår kattunge på bilden, det är vi rätt säkra på. Vi är inte fullt lika säkra på vilket kön det är, men senaste budet är att det är en liten kille.
Helt OK, det spelar ingen som helst roll, men då fick vi helt plötsligt namnproblem. Vi trodde sedan förra besöket att det var en kattflicka, och namnet var vi redan på det klara med, Kitty skulle hon heta. Men en kille? Mormor och morfar har en cockerspaniel som heter Elvis, så Presley kom som förslag i bilen hem från kattbesöket. Andra förslag som haglade var Pepsi, Pussel, Tom (Petty), Gösta, Blixten, Kit-Kat och Rudolf. Har du något bättre förslag?
Kitty?
Kattungarna är nu 4 veckor gamla och jättebusiga. Kattmamman och matte har fullt upp med att hålla ordning på ungarna, när vi hälsade på klättrade de överallt, kissade under sängen, kissade lite i lådan också (duktig kisse!) och jagade mammas svans. Vi knäppte en hel drös kort, men de var ju inte direkt stillsamma, så det blev inte så många skarpa bilder. Vi längtar!
Mjau
Så har vi då äntligen varit och tittat på de små kattungarna. En bit utanför stan bor familjen, med egen hage där nyfiken häst och nyrakat får väntade på oss och ville hälsa. Närmare huset kom kattmamman själv promenerande och visade sig vara en mycket trevlig kattdam. Gosade och spann och följde med oss till huset. Vacker var hon också, vit, grå och gul(!). Väl inne i huset fick vi bekanta oss med de små sötnosarna. Sex stycken, knappt två veckor gamla, och fullkomligt bedårande ...
Faktum är att vi hade bestämt oss innan vi åkte dit att vi inte skulle bestämma oss på plats om vi ville ha en av kattungarna, utan vi skulle titta och träffa kattmamman för att se hur hon verkade i sättet, sedan skulle vi vara sansade för en gångs skull och bestämma oss när vi fått diskutera för- och nackdelar på hemmaplan. Vi hade också bestämt att pappan skulle få den avgörande rösten, eftersom han har en förmåga att kunna förhålla sig något mer objektiv när det kommer till söta, ulliga, gulliga husdjur än resten av familjen.
Behöver jag säga att det inte gick som planerat? Han veknade fortare än kvickt och lät Moira och Sean bestämma vilken kattunge de ville ha så fort de tittade bedjande på honom. Fyra av ungarna var redan tingade och det var inget lätt uppdrag att välja mellan de två som var kvar. Barnen valde den med en svart prick på nosen (den får väl heta pricken med vår fantasi) men om vi skulle råka få fel kisse när det är dags att hämta så är det inte hela världen. De var lika fina båda två!