Att vara på den säkra sidan
Nyligen var vi ute och reste, precis som man gör i semestertider. Som alla andra familjer så åker även diabetesfamiljer på semester och allt är sig egentligen likt om man bortser från packningen. Vi har nämligen en extra väska för alla medikament och hjälpmedel som måste tas med.
Det är inte så att man tar med sig så att det räcker precis, inte vi i alla fall. Vi har väl i princip dubbel uppsättning med oss om något skulle gå sönder/vara oanvändbart eller tappas bort. Allt sprids ut i olika väskor om vi skulle komma ifrån varandra eller om något skulle försvinna på flyget.
När vi kom till Arlanda så var vi lite osäkra inför säkerhetskontrollen. Nu för tiden så får man inte ha med sig någon vätska eller vassa föremål i handbagaget när man flyger så det var med spänd förväntan vi stod och svettades i den kilometerlånga snigelkön till säkerhetskontrollen. Med tanke på att vi hade en hel hög med kanyler och en massa insulin nedpackade i handbagaget så visste vi inte vad som skulle hända trots vårt läkarintyg. Vänner till oss som flugit tidigare har sagt att det inte alls var något problem men det var pirrigt ändå. Speciellt med tanke på att det tog så lång tid och att det stod "Now Boarding" på vårt flightnummer på displayerna. Vi var ute i god tid men det tycktes resten av dagens resenärer på Arlanda också vara.
Vi hann med vårt flyg, även om det var med andan i halsen, så det var tur att säkerhetskontrollen på Arlanda inte var något som helst problem. Pumpen passerade metalldetektorn och ingen var intresserad av att se vårt läkarintyg för allt vi hade med oss. Det var bara pappan som fick ta av sig det mesta eftersom han pep konstant när han försökte ta sig igenom kontrollen. Allt var alltså lugnt, åtminstone tills vi bytte flygplan i Paris.
Vi flög reguljärt, först till Paris och sedan vidare till Montpellier. På Charles de Gaulles, en av Paris hårt trafikerade flygplatser, tog det tvärstopp. Innan man gick igenom säkerhetskontrollen där så stod det en skylt om att man måste säga till om mediciner och annat som man hade med sig och som de goda och ärliga svenskar vi är så gjorde vi det. Insulinet var väl inget problem för säkerhetsvakten men när hon såg Glucagon-sprutan så drog hon åt sig öronen (sanningen å säga så är även jag lätt rädd för den). -Non, is no possible sa damen på engelska med fransk accent. Mycket mer klarade hon inte och säga på engelska så vårt läkarintyg som var skrivet på just engelska imponerade inte ett dugg på henne. -Non, och sedan så svamlade hon iväg på franska och det är väl inte riktigt faderns starka sida. Som tur var förstår modern i familjen en hel del och kan göra sig någorlunda förstådd så till slut kom vi fram till att de ville ta sprutan ifrån oss. - Non, is no possible svarade modern, även hon på engelska med fransk accent (själv stod jag på sidan och iakttog med stort intresse hur båda bröt på franska när de talade engelska). Det uppstod ett status quo, modern var benhård och så även säkerhetsvakten. Till slut lyckades säkerhetsvakten få fram att vi behövde ett intyg varav modern tog fram läkarintyget igen vilket säkerhetsvakten nekade till och pekade på "La Information" som låg utanför säkerhetsområdet. Modern gick tillbaka igenom metallkontrollen fast först hade hon spänt ögonen i mig och sagt, -Nu släpper du inte taget om sprutan, vänta tills jag är tillbaka! Jag, som den lydiga make jag är, stod kvar med barn och spruta med ett litet menlöst leende på läpparna medan säkerhetsvakten tittade nedlåtande på mig. Ett par minuter senare kommer modern tillbaka, nu med en skotsk dam som arbetade vid informationsdisken i släptåg. Hon tittar vare sig på sprutan eller läkarintyget utan talar om för säkerhetsvakten att allt är OK och så skrev hon under något papper som modern också signerade. Sedan var det fritt fram igen.
Man undrar egentligen varför de gick igenom hela den charaden eftersom den skotska damen omöjligen kunnat veta om vi var terrorister eller inte. De är konstiga de där fransmännen, och det grundar jag inte bara på mötet i säkerhetskontrollen. Vi var i Frankrike i nästan tre veckor så vi hann med att förundras över många andra ting också. Men det är kanske det som är charmen med att åka bort, allt är inte som hemma och det är väl tur att de håller på säkerheten trots allt, även om vi inte förstår vad det är de gör och varför alla gånger
Det är inte så att man tar med sig så att det räcker precis, inte vi i alla fall. Vi har väl i princip dubbel uppsättning med oss om något skulle gå sönder/vara oanvändbart eller tappas bort. Allt sprids ut i olika väskor om vi skulle komma ifrån varandra eller om något skulle försvinna på flyget.
När vi kom till Arlanda så var vi lite osäkra inför säkerhetskontrollen. Nu för tiden så får man inte ha med sig någon vätska eller vassa föremål i handbagaget när man flyger så det var med spänd förväntan vi stod och svettades i den kilometerlånga snigelkön till säkerhetskontrollen. Med tanke på att vi hade en hel hög med kanyler och en massa insulin nedpackade i handbagaget så visste vi inte vad som skulle hända trots vårt läkarintyg. Vänner till oss som flugit tidigare har sagt att det inte alls var något problem men det var pirrigt ändå. Speciellt med tanke på att det tog så lång tid och att det stod "Now Boarding" på vårt flightnummer på displayerna. Vi var ute i god tid men det tycktes resten av dagens resenärer på Arlanda också vara.
Vi hann med vårt flyg, även om det var med andan i halsen, så det var tur att säkerhetskontrollen på Arlanda inte var något som helst problem. Pumpen passerade metalldetektorn och ingen var intresserad av att se vårt läkarintyg för allt vi hade med oss. Det var bara pappan som fick ta av sig det mesta eftersom han pep konstant när han försökte ta sig igenom kontrollen. Allt var alltså lugnt, åtminstone tills vi bytte flygplan i Paris.
Vi flög reguljärt, först till Paris och sedan vidare till Montpellier. På Charles de Gaulles, en av Paris hårt trafikerade flygplatser, tog det tvärstopp. Innan man gick igenom säkerhetskontrollen där så stod det en skylt om att man måste säga till om mediciner och annat som man hade med sig och som de goda och ärliga svenskar vi är så gjorde vi det. Insulinet var väl inget problem för säkerhetsvakten men när hon såg Glucagon-sprutan så drog hon åt sig öronen (sanningen å säga så är även jag lätt rädd för den). -Non, is no possible sa damen på engelska med fransk accent. Mycket mer klarade hon inte och säga på engelska så vårt läkarintyg som var skrivet på just engelska imponerade inte ett dugg på henne. -Non, och sedan så svamlade hon iväg på franska och det är väl inte riktigt faderns starka sida. Som tur var förstår modern i familjen en hel del och kan göra sig någorlunda förstådd så till slut kom vi fram till att de ville ta sprutan ifrån oss. - Non, is no possible svarade modern, även hon på engelska med fransk accent (själv stod jag på sidan och iakttog med stort intresse hur båda bröt på franska när de talade engelska). Det uppstod ett status quo, modern var benhård och så även säkerhetsvakten. Till slut lyckades säkerhetsvakten få fram att vi behövde ett intyg varav modern tog fram läkarintyget igen vilket säkerhetsvakten nekade till och pekade på "La Information" som låg utanför säkerhetsområdet. Modern gick tillbaka igenom metallkontrollen fast först hade hon spänt ögonen i mig och sagt, -Nu släpper du inte taget om sprutan, vänta tills jag är tillbaka! Jag, som den lydiga make jag är, stod kvar med barn och spruta med ett litet menlöst leende på läpparna medan säkerhetsvakten tittade nedlåtande på mig. Ett par minuter senare kommer modern tillbaka, nu med en skotsk dam som arbetade vid informationsdisken i släptåg. Hon tittar vare sig på sprutan eller läkarintyget utan talar om för säkerhetsvakten att allt är OK och så skrev hon under något papper som modern också signerade. Sedan var det fritt fram igen.
Man undrar egentligen varför de gick igenom hela den charaden eftersom den skotska damen omöjligen kunnat veta om vi var terrorister eller inte. De är konstiga de där fransmännen, och det grundar jag inte bara på mötet i säkerhetskontrollen. Vi var i Frankrike i nästan tre veckor så vi hann med att förundras över många andra ting också. Men det är kanske det som är charmen med att åka bort, allt är inte som hemma och det är väl tur att de håller på säkerheten trots allt, även om vi inte förstår vad det är de gör och varför alla gånger