Vad var oddsen?
Vi har haft Moira hemma ett par dagar på grund av hennes höga värden och spår av ketoner. När hon ligger högt är vi benhårda på vad som äts hemma, inga utsvävningar i form av snabba kolhydrater, de "spar" vi till känningarna. Så idag när Moira frågade pappan om de inte kunde åka ner till Åhléns och äta pannkakor till lunch (hon är fullkomligt tokig i deras pannkakor och jag törs inte ens tänka på näringsinnehållet i dem) så kände sig pappan fullkomligt på den säkra sidan när han svarade "Visst, om du ligger bra i sockret så åker vi". Med 20 i blodsocker mest hela dagarna, vad var oddsen liksom? Han kollade henne och Freestylen blippade fram "5,0".
Så det var bara att packa silverväskan (den med alla diabetesattiraljerna i, blodsockermätare, insulinpennor etc) och köra ner på stan. Trots pannkakslunchen så låg hon fint även till mellis, så kanske har hormonerna hoppat färdigt för den här gången? Vi får väl se.
Så det var bara att packa silverväskan (den med alla diabetesattiraljerna i, blodsockermätare, insulinpennor etc) och köra ner på stan. Trots pannkakslunchen så låg hon fint även till mellis, så kanske har hormonerna hoppat färdigt för den här gången? Vi får väl se.
Sportlovssjuka?
Ett par dagar med runt 20 i blodsocker och spår av ketoner på stickan i morse - kan det vara en infektion på gång? Hoppas inte, det är inte så kul att ligga nerbäddad på sportlovet när kompisarna är ute och åker skridskor. Det kanske bara är hormoner som spökar hos vår lilla tjej (Nio år, fast ibland kan man tro att hon är tretton. Minst.). Vi håller tummarna för att det inte blir kräksjuka eller något annat olustigt.Min kompis som också har diabetesbarn är på lasarettet idag. De har väntat ett tag, men i förrgår var det äntligen dags för sonen att få pump. Han är tydligen mäkta stolt över den och kan knappt vänta tills han får komma tillbaks till skolan och visa kompisarna.
Jag har berättat om grabbens snygga lila pump för Moira och öst på med positiva kommentarer, men hon suckar bara, tittar trött på mig och säger att "Men mamma, jag VILL INTE ha någon pump! Fatta det!". Visst fattar jag. Men dessa ändlösa nätter av blodsockerkontroller, jag blir knasig! Fler föräldrar känner nog igen sig i min önskan att kunna få ta över diabetesen och ta sprutor istället för henne. Om jag kunde det, så skulle jag skaffa pump och sova på nätterna. Så det så.
Hur gick det till?
Som förälder till ett barn med diabetes får man vara med om många små mysterier. Ett av dem är att vakna i gryningen sådär vid halv sex, gnugga gruset ur ögonen och inse att man missat blodsockerkollen klockan tre. Med en hast blir man klarvaken, studsar ur sängen och förbereder teststickor och en bit papper. Sneglar på ungen som trynar där i sängen, hon verkar andas och har inga kramper så läget är nog OK. Men hur gick det egentligen till? Väckarklockan ställdes noggrant före sänggåendet, alldeles särskilt noggrant eftersom det här märkliga fenomenet har för vana att dyka upp med jämna mellanrum. En teori kan förstås vara att någon eller något ansett att den stackars nattvakande föräldern förtjänar en natts sammanhängande sömn och helt sonika låtit väckarklockan hoppa över det förinställda larmet. En god kraft som ser till vårt bästa och har koll både på föräldern och det sjuka barnet. Sött.
Eller kan det vara så att den trötta, trötta, trötta föräldern helt enkelt vaknat av signalen, sträckt ut en sömnig hand och stängt av väckarklockan för att sedan fortsätta sova och aldrig minnas vad som hände? Jag har ingen aning, jag minns i alla fall ingenting ...
Njutardag
Moira spelar bandy.
Idag har det varit helt fantastiskt väder. Vi kom ut i ganska god tid (kors i taket) och tog sparkarna bort till hockeyplan där vi bor. Barnen åkte skridskor i flera timmar och under tiden slet pappan i sitt anletes svett och skottade bort all snö från isen. Jag, mamman, satt och latade mig på en av sparkarna. Vände mitt bleka ansikte mot den värmande solen med en kort paus för medhavd fika, pizzabullar och varm choklad (Canderel Choklad, supergott som extra lyx). Kan det bli bättre?
Spara pengar
Jag har hört från olika delar av Sverige att man börjat ransonera teststickor för blodsockerkontroll för barn med diabetes typ 1. Tydligen anser inköparna på landstingen, eller vem som nu bestämmer om receptbelagda hjälpmedel, att det ska räcka med åtta stickor om dagen för ett diabetesbarn. Vill man använda fler så får man betala det själv.
Åtta stickor är ungefär vad vi gör av med under en vanlig dag. Får Moira en känning eller om hon har en infektion i kroppen så går det åt fler, ibland många fler. Men det är ju inte så att vi VILL testa blodsockret många gånger varje dag, diabetesbarnen ser ut som vandrande nåldynor ändå, de riskerar att få nedsatt känsel i fingertopparna, det gör ont, tar tid och är bökigt. Någon större risk för "missbruk" av teststickor finns alltså inte.
Men eftersom man vet att alla värden över 10 i blodsocker är skadliga för de små blodkärlen i bland annat ögon och njurar så vill man göra så gott man kan för att hålla blodsockret i schack. Att testa blodsockret är i princip vårt enda vapen mot framtida följsjukdomar, och vårt enda sätt att se hur blodsockret ligger. Blodsockermätare för hemmabruk har inte funnits i särskilt många år, men sedan de kom har våra diabetiker lyckats hålla blodsockren på en bättre nivå. Läkarna hoppas och tror att när våra barn väl blir stora så kommer vi inte att se följdsjukdomar i samma omfattning som tidigare. Vi vill kunna testa sockret tillräckligt ofta för att säkerställa att vi har en god kontroll över blodsockervärdena. Varken mer eller mindre.
Man kan säga att vi investerar i framtiden. Bättre blodsockerkontroll idag = stor besparing för samhället i form av färre dyra följdsjukdomar. Det må vara hänt att dagens behandlingsform är förknippat med en direkt kostnad idag, men det ska vägas mot kostnaden för till exempel en transplanterad njure i framtiden.
Varje landsting beslutar själva om det ska finnas några restriktioner för teststickor, och vi håller tummarna för att inga sådana dumheter dyker upp här i Dalarna. De kortsiktiga politiska beslut som fattas idag får stora konsekvenser för lång tid framöver och restriktioner för teststickor kan komma att kosta mer än det smakar så småningom. Men det är klart, det märker vi ju ändå inte förrän om flera mandatperioder och då finns det nog en del som innerligt hoppas att vi inte minns vem som låg bakom de dåliga besluten i början av seklet ...
Åtta stickor är ungefär vad vi gör av med under en vanlig dag. Får Moira en känning eller om hon har en infektion i kroppen så går det åt fler, ibland många fler. Men det är ju inte så att vi VILL testa blodsockret många gånger varje dag, diabetesbarnen ser ut som vandrande nåldynor ändå, de riskerar att få nedsatt känsel i fingertopparna, det gör ont, tar tid och är bökigt. Någon större risk för "missbruk" av teststickor finns alltså inte.
Men eftersom man vet att alla värden över 10 i blodsocker är skadliga för de små blodkärlen i bland annat ögon och njurar så vill man göra så gott man kan för att hålla blodsockret i schack. Att testa blodsockret är i princip vårt enda vapen mot framtida följsjukdomar, och vårt enda sätt att se hur blodsockret ligger. Blodsockermätare för hemmabruk har inte funnits i särskilt många år, men sedan de kom har våra diabetiker lyckats hålla blodsockren på en bättre nivå. Läkarna hoppas och tror att när våra barn väl blir stora så kommer vi inte att se följdsjukdomar i samma omfattning som tidigare. Vi vill kunna testa sockret tillräckligt ofta för att säkerställa att vi har en god kontroll över blodsockervärdena. Varken mer eller mindre.
Man kan säga att vi investerar i framtiden. Bättre blodsockerkontroll idag = stor besparing för samhället i form av färre dyra följdsjukdomar. Det må vara hänt att dagens behandlingsform är förknippat med en direkt kostnad idag, men det ska vägas mot kostnaden för till exempel en transplanterad njure i framtiden.
Varje landsting beslutar själva om det ska finnas några restriktioner för teststickor, och vi håller tummarna för att inga sådana dumheter dyker upp här i Dalarna. De kortsiktiga politiska beslut som fattas idag får stora konsekvenser för lång tid framöver och restriktioner för teststickor kan komma att kosta mer än det smakar så småningom. Men det är klart, det märker vi ju ändå inte förrän om flera mandatperioder och då finns det nog en del som innerligt hoppas att vi inte minns vem som låg bakom de dåliga besluten i början av seklet ...
Hur ska man egentligen äta?
Det finns rebeller i Sverige. Rebeller som anser att Livsmedelsverket inte har något underlag för sina kostrekommendationer (10% fett, 50-60% kolhydrater, 10-20% protein), utan att de grundar sig på lösa antaganden av en man, Ancel Keyes, som på 50-talet fick för sig att fett var farligt. Vad vi förstår så finns det inga vetenskapliga belegg för Keyes teorier. Men politiker, journalister och det medicinska vetenskapsetablissemanget gick på det - ordentligt. Det är denna kost hela västvärlden förespråkar, inklusive Livsmedelsverket i Sverige ...
Sedan Moira fick diabetes så har vi fått lära oss att det är i stort sett bara kolhydraterna vi äter som behöver insulin för att kunna tas om hand i blodet. Insulinet är "nyckeln" som släpper in kolhydraterna i musklerna, och det som inte används direkt lagras effektivt undan för kommande behov i fettcellerna. Om Moira äter mindre mängd kolhydrater så minskar hennes behov av injicerat insulin. Så är det även hos dig och mig, ju mindre kolhydrater vi äter, desto mindre insulin frigörs och inga kolhydrater lagras undan i fettcellerna. Blodsockersvängningar uteblir, humöret blir jämnare och en jämvikt inställer sig i kroppen. Systemet fungerar som det var tänkt.
Även om jag som mamma tror mig förstå vad som händer i kroppen när man äter kolhydrater och tror mig veta att low-carb är rätt för oss människor så har jag inte modet att gå emot våra läkare och dietister och låta min dotter minska så drastiskt på kolhydraterna (från 50-60% till 5-10%). Ett svårt dilemma. Jag vill ju göra det som är bäst för mitt barn!
Läs mer om low-carb på dr Annika Dahlqvists blogg, en av "rebellerna" som enträget försöker få kostetablissemanget i Sverige, med Livsmedelsverket och Stephan Rössner i spetsen, att inkludera low-carb i deras studier för att ta reda på hur det verkligen förhåller sig.
Sedan Moira fick diabetes så har vi fått lära oss att det är i stort sett bara kolhydraterna vi äter som behöver insulin för att kunna tas om hand i blodet. Insulinet är "nyckeln" som släpper in kolhydraterna i musklerna, och det som inte används direkt lagras effektivt undan för kommande behov i fettcellerna. Om Moira äter mindre mängd kolhydrater så minskar hennes behov av injicerat insulin. Så är det även hos dig och mig, ju mindre kolhydrater vi äter, desto mindre insulin frigörs och inga kolhydrater lagras undan i fettcellerna. Blodsockersvängningar uteblir, humöret blir jämnare och en jämvikt inställer sig i kroppen. Systemet fungerar som det var tänkt.
Även om jag som mamma tror mig förstå vad som händer i kroppen när man äter kolhydrater och tror mig veta att low-carb är rätt för oss människor så har jag inte modet att gå emot våra läkare och dietister och låta min dotter minska så drastiskt på kolhydraterna (från 50-60% till 5-10%). Ett svårt dilemma. Jag vill ju göra det som är bäst för mitt barn!
Läs mer om low-carb på dr Annika Dahlqvists blogg, en av "rebellerna" som enträget försöker få kostetablissemanget i Sverige, med Livsmedelsverket och Stephan Rössner i spetsen, att inkludera low-carb i deras studier för att ta reda på hur det verkligen förhåller sig.