MacGregor - att leva med diabetes

Insulinpennor fungerar bra. Men det långtidsverkande insulinet måste tas vid samma tidpunkter varje dag. Det här ställer till det för Moira som inte har kunnat följa med en kompis hem efter skolan för att stanna på middag och bli hämtad lite senare. Bästa tiden för hennes kvällsinjektion av det långtidsverkande Levemir har varit 17.30, och hon vill inte ta den själv (ges i benet, lite svårt att komma åt tycker hon). Levemiren har väl varit smolket i bägaren för Moira, annars har hon varit nöjd med sina "pennor".

Men nu är det nedräkning av Levemiren. "Efter den här är det bara fyra gånger kvar, sedan har jag pump!" Lite pirrigt är det, men mest spännande verkar det som. Några dagar kvar bara, sedan är det dags!

Igår ringde de från lasarettet. De hade fått ett återbud till nästa grupp barn som ska få pump. Moira stod först i kön och nu undrade de om vi var intresserade av ta reservplatsen. Ingen tvekan, självklart! Så nu är det pirrigt må ni tro, det är spännande för oss allihop. Vi räknar ner dagarna som är kvar med sprutstick i lår och mage, snart blir det ett stick i magen var tredje dag - det är en viss skillnad mot dagens 7-9 injektioner! Så hoppas vi att blodsockret blir lite jämnare och att nätterna blir lite lugnare också.

När människor runt oss hör att vi äter low-carb så tror de att det är en diet, ett sätt att äta nyttigt. De är ofta övertygade om att fett är farligt och att nyttigt är lika med magert. Därför blir de ibland förvånade när vi bjuder på en god middag med grädde i såsen och lyxig dessert. I kväll hade vi middagsgäster som känner till hur vi äter och därför förväntar sig fet mat utan kolhydrater. De blev inte besvikna. Så här såg menyn ut:

- Välkomstsnacks: stavar av parmesanost lindade i parmaskinka (Moira fixade), nötter
- Parmalindad fläskfilé med balsamsås och blomkålsmos, grönsallad
- Dessert: pannacotta med färska hallon

Ugnsstekta potatisklyftor fanns för barnen och gästerna, om de skulle sakna kolhydraterna. Men det gjorde de inte.

Här kommer recepten för den som vill prova:

Parmarullar
Parmesanost, skuren i fingertjocka stavar
Parmaskinka, skivor delade på två, det behövs inte så mycket till varje
Ruccolasallad

Rulla in en oststav och ett salladsblad i varje skinkskiva. Lägg upp på ett fat och garnera med resterande sallad.

Parmalindad fläskfilé med balsamsås ur Ola Lauritzson och Ulrika Davidssons bok "Våra bästa GI-recept"
4 port
500 g fläskfilé
5-6 soltorkade tomater (jag köpte inlagda i vitlöks och örtolja, Ridderhielms)
1/2 kruka basilika
50 g färsk parmesan
salt och peppar
1 pressad vitlöksklyfta (hoppade över den eftersom tomaterna var vitlökskryddade)
4 skivor parmaskinka
smör

Balsamsås
2 dl grädde
2 msk balsamvinäger
1 msk kycklingfond
2 pressade vitlöksklyftor (hoppade jag över, kändes lite malplacerade här)
salt och peppar

Sätt ugnen på 225 grader. Putsa fläskfilén och gör ett snitt längs hela filén. Grovhacka tomaterna, hacka basilikan och riv parmesanosten fint. Blanda alltsammans (med vitlöken om man vill) och lägg i snittet. Salta och peppra. Linda parmaskinkan runt filén. Bryn filén runt om i smör i en stekpanna, lägg över i en ugnsfast form och sätt in i ugnen ca 15 minuter.

Blanda grädde, balsamvinäger, kycklingfond (och vitlök om man vill) i en kastrull. Koka ihop några minuter och smaka av med salt och peppar. Skiva upp den helstekta fläskfilén i lagom stora skivor och häll över såsen.

Blomkålsmos
4 port
2 stora blomkålshuvuden
25 g smör
1 dl crème fraiche
salt och vitpeppar

Dela blomkålshuvudena i små buketter. Lägg i en stor kastrull med en bottenskyla vatten och smöret. Koka upp och låt småkoka tills blomkålen är helt mjuk, ca 30 minuter. Ta av från plattan och tillsätt crème fraiche. Vispa med elvisp tills det blir ett fluffigt mos. Smaka av med salt och peppar.

Panna cotta
4 port

När man äter LCHF (Low-Carb High-Fat) så äter man mycket och gott. Fint kött, fet fisk, mycket ost, grädde crème fraiche (inga magra alternativ här inte) och nötter. Bland annat. Biff med bearnaise. Lax med hollandaise. Färsbiffar med gräddsås. Drömkäk för en som är uppväxt med lätt-och-lagom och viktväktarpoints. Det är ett nöje att planera veckans middagsmeny (barnen får förstås en lagom dos kolhydrater till maten också, oftast någon pastavariant). Så länge vi äter hemma och lagar maten själva är allt frid och fröjd.

Problemen börjar när vi ska äta någon annanstans. Allra helst på lunchrestauranger. Där är kolhydrater ofta själva basen i måltiderna, helst omgivna av mjölredda såser. Många restauranger skyltar vissa rätter som låg-kalori vilket i och för sig är bra för då vet vi vad vi INTE ska äta. Just idag ska lilla lunchgänget ut och fira av en kollega som slutar i morgon. Hon har valt att gå på en vegetarisk restaurang här i stan. Eftersom jag ätit där själv tidigare så vet jag att det inte finns något jag kan äta, så jag äter medhavda lådan istället. Kollegorna undrar frågande varför jag inte kommer med, vegetariskt är väl nyttigt - eller? Suck. Ugnsstekta potatisar, pastasallader, bönor i olika röror och inläggningar, rårivna sallader med morötter i ... nja, inte riktigt min drömmeny. Oliverna brukar vara bra, men oliver allena kan man ju inte leva på. Så jag får äta min medhavda låda, LC-köttfärspaj och kokt broccoli med parmesancrème. Mmmm ...