MacGregor - att leva med diabetes

Motorgräsklipparen var inte död, åtminstone inte enligt gräsklipparmekanikern som "fixade" till problemet. Enligt honom hade jag kört på en sten eller något liknande,

- Har jag inte alls, sa jag, det sa bara klang, bom bang. Jag gjorde ingenting!

Han övertalade mig dock, eller snarare sagt orkade jag inte diskutera eftersom han sa att problemet var lätt att avhjälpa. Det var någon säkerhetsmutter (eller något liknande) som gått av och då är det omöjligt att få igång maskinen. 175 kronor tog han för besväret eftersom skadan inte gick på garantin (säg den skada som gör det). Men det var i alla fall värt det tyckte jag och lättade på lädret.

Idag var det dags att klippa gräset igen. Jag tog fram min nu fullt fungerande fräsiga Stiga Multiclip 46. Tre tryck på choken och ett drag i tåten så dundrade denna vidunderliga maskin igång igen och grannskapet fylldes med det sköna knattret från gräsklipparmotorn. Tyvärr var det inte det enda grannskapet fylldes med. Det började att ryka något alldeles förskräckligt om maskinen och snart var vår tomt, grannarnas tomter och jag helt täckta av röken. Jag släppte på gasen, stängde av motorn och ropade på frun. Hon kom ut på altan och sa,

- Herregud, vad håller du på med?

- Är det inte första maj idag? replikerade jag.

Hon struntade i min kommentar och sa bara,

- Vad har hänt? och tittade styggt på mig.

Just den stygga blicken förtjänade jag inte, men samtidigt så förstår jag henne eftersom jag ofta har gjort mig förtjänt av sådana blickar (fast sanningen å säga så tittar hon inte styggt på mig så ofta som hon borde). Jag är totalt oteknisk och har ingenting att göra med maskiner eller tekniska prylar, men jag kan inte låta bli att peta på saker och ting om något hänt och förvärrar då oftast problemen. Sen står jag där och ser oskyldig ut och svär mig fri från all inblandning i nämnda händelser. Men den här gången så var det verkligen inte mitt fel och frun förstod detta direkt.

- Motorn har skurit eller så är det något annat fel på den, sa hon om gräsklipparen som fortfarande stod och bolmade värre än Harry Schein och John Silver tillsammans. Du får ta tillbaka maskinen till reparatören.

- It´s a jungle out there, som någon filmstjärna sa. Gräset växer vidare och klipparna strejkar, vad gör man? Inte vet jag men om inte den här reparationen går på garantin så tänker jag istället investera i en lie, eller möjligtvis någonting som själv kan beta av vår långhåriga matta.

I ett moln av rök försvann mitt hopp,

det finnes inte mer.

Gräsklipparen har kört sitt sista lopp,

Jag förstår ej vad som sker.

Den skar sig visst som frun min sa,

det är det enda jag vet.

Med maskiner och mojänger får det nu vara bra,

det är dags att köpa en get.

En vacker fjäril har hittat till en av våra många maskrosor i gräsmattan. Det verkar som om man kan få ett ett spännande djurliv i trädgården om man inte rensar och klipper så ofta!  Något vi med glädja tar fasta på, delvis eftersom vi inte längre har en fungerande gräsklippare. Men imorgon ska den tillbaks till affären, och har vi tur får vi inte tillbaks den förrän efter första frosten, för då ska man visst inte klippa gräset mer för säsongen, är det inte så?

Min nyinköpta gräsklippare är död. Den gick hädan imorse ute på gräsmattan. Den somnade inte in tyst och stilla utan den lämnade detta jordeliv med en rejäl skräll.

Nyinköpt var den som sagt,

gul och fin,

med  en svag doft av bensin

men nu är det något som dess liv bragt.

Jag blir smått sentimental som synes för jag älskade verkligen denna manick. Jag har aldrig ägt en motordriven gräsklippare förut och dessa två månader som gräsklipparen har funnits i familjen har varit ljuvliga. När jag skulle dra igång maskinen imorse så var allt lugnt och stilla. Grannarna sov säkerligen djupt efter sina festaktiviteter igår och inte en kotte syntes till. Gräset hade äntligen torkat (frun semester är på upphällning och detta betyder givetvis att regnet också är det), klockan var kvart över tio och förutsättningarna för en lyckad gräsklippning såg goda ut. Tre tryck på choken, ett snabbt ryck i motortåten (har ingen aning om vad det där lilla repet kallas) och sen skulle det bara vara att köra. Gräsklipparen bara hostade till och gick inte igång. Konstigt tänkte jag, så har den aldrig gjort förut, kanske var det slut på bensin. Bensintanken var nästan full så det var inte det som var problemet. Två tryck till på choken och så drog jag till ordentligt i tåten. Krasch, bom bang sa det och gräsklipparen hostade inte till den här gången, den skrek istället och jag hörde ljudet av metall som bröts av. Smått chockad backade jag först bort från maskinen som stod där och gjorde sina sista dödsryckningar. När den sen stillat sig gick jag fram och lyfte på den för att se hur det var med underredet. Rotorn hade lossnat, skruvar, muttrar och annat hade gått av och jag förstod genast att det var kört. Nu har vi ju garanti på den så imorgon ska jag iväg och försöka få en ny, det borde ju inte vara något problem tycker man. Dock kvarstod problemet med gräsmattan som behövde klippas.

Vi får besök imorgon så jag tänkte att det var dags att snygga till lite i trädgården, därav rycket med gräsklipparen (att det var uppehåll ute kan också ha varit en av anledningarna). Man vill ju inte att hemmet ska se helt förfallet ut så något behövde ändå göras trots min gräsklippares hädangång. Jag äger ingen lie så det var bara att leta reda på den gamla handjagaren som jag lämnat för död djupt inne i trädgårdsförrådet. Jag tror att den blev glad över att få komma ut i ljuset för den fungerade alldeles utmärkt, inte alls som jag kom ihåg sen sist. De första fem minuterna gick jag omkring och funderade på hur jag kunde ha varit så dum att köpa en bensindriven maskin. Det här var ju roligt och gav dessutom kroppen välbehövlig motion! Efter de första fem minuterna hade gått så kom jag plötsligt ihåg varför jag köpt en bensindriven maskin. Handjagaren började att halka i det daggvåta gräset och klippte inte alls så snyggt som den gjort i början. Helt plötsligt var det inte så lätt att putta den. Jag fick kämpa och dra så att svetten lackade. Sen gav ryggen upp, och när min rygg ger upp så ger även jag upp. Nu är gräsmattan på framsidan och gaveln klippt, baksidan är lika vildvuxen som vanligt. Men vad gör man? När både gräsklipparen och ryggen plötsligt dör samma dag så får man helt enkelt vänja sig vid en något långhårig gräsmatta, vare sig man vill eller inte!

Idag regnade det inte när vi vaknade. Fantastiskt egentligen med tanke på att det har regnat konstant här på sistone.

Vi samlar regnvatten i barnens pool. Det är fullt nu ...

Först blir man på riktigt gott humör men sen när man tittar ut i trädgården så dalar humöret direkt. Surdegarna som har legat ogjorda måste tas om hand om. Och framförallt så är det sluttningen som jag skrivit om tidigare som borde ses över. Både min fru och jag gick ut för att få lite ordning på stenpartiet (läs stenhögen) men då upptäckte frun att hallonbusken skulle plockas. Hon satte igång med det medan jag stod och försökte se upptagen ut i sluttningen.

- Hur går det, ropade frun runt hörnet.

- Jovars, svarade jag, jag tänker bara lite på hur jag ska lägga stenarna.

- Maskar du? ropade hon.

Vi har varit gifta i snart 12 år (21 augusti) så min fru känner mig alldeles för väl.

- Nej inte alls, svarade jag, och böjde mig ner för att plocka upp dagens första sten. Jag tror att jag till och med hann placera den på något lämpligt ställe innan kom för att hjälpa till (och få fart på mig). Vi höll väl på i någon timme innan vi gav upp. Barnen skulle ha lunch så frun gick iväg för att ta hand om det. Tidigare hade hon sett en geting krypa in i ett hål i väggen så det blev min uppgift, bra mycket roligare än att langa sten. Som ni ser på bilden så ser det fortfarande anskrämligt ut i sluttningen. Vi får väl se om vi orkar ut någon gång till i veckan.

Inte går det fort - och fel blir det också.

Ett problem är att hinna med. Regnar det så vill man inte stå där ute och flytta stenar fram och tillbaka. Det är förenat med livsfara som jag säger till frun, du vet hala stenar och massiva jordskred för att leran blir så tung. Sen när solen skiner så är det så mycket annat som drar. Idag när vi hade gett upp på stenpartiet så var jag ute i skogen i två timmar och plockade lite kantareller och sen så var det golfbanan med barnen. Det kanske är så att slutförandet av projektet i sluttningen får vänta till terminen på Högskolan börjar igen. Då är det så många böcker som ska läsas och rapporter och tentor som ska skrivas så att stenjobbet kanske till och med blir lockande.

När vi väl är inne på "sequels" så är det lika bra att vi tar och följer upp historien om vår sluttning. Ni som har läst här tidigare vet att våra grannar (och det här är inte de högljudda grannarna) är trädgårdsfantaster. Mellan våra tomter finns en sluttning som sett rent eländig ut och har nu grävts ut av pappan för att förvandlas till ett praktfullt stenparti. Det var där "Sluttningen del 1" slutade.

Arbetet i sluttningen har sedan dess fortskridit framåt i sakta mak. Ja, fortskridit är väl att ta i men sakta mak är i alla fall rätt uttryck. Vi började entusiastiskt med att stapla stenar på varandra för att bygga en tät mur som stenpartiväxterna kunde slingra sig emellan. Ursäkta språket men det såg rent sagt för j-ligt ut. Vi monterade då ner det vi hade gjort och satte oss och funderade. Vi funderade och funderade, ungefär som professor Balthazar men skillnaden här är att vi inte kom på någonting. Och dessutom så har vi inte en maskin som Bathazar hade som trollade fram något, här är det manuellt arbete som gäller. Och vid tanken på manuellt arbete så satte vi oss ner och funderade igen.

En och annan idé kom fram och vi prövade, med samma nedslående resultat. Som de konstnärssjälar vi är (visst!) försökte vi visionera det perfekta stenpartiet inom oss men det enda som syntes i våra hjärnor var en stor lerhög med några stenar utplacerade utan någon som helst tanke. Och så ser vårt "stenparti" ut även idag. Våra grannar undrar nog om vi verkligen är klara med arbetet. Även vi själva undrar ibland om vi är klara med arbetet eller inte. Bilden på vårt katastrofområde togs för ett par dagar sen, det ser garanterat likadant ut idag. Inte ens spettet och spaden har flyttat på sig. Vi får nog lov att ta oss en riktig funderare igen. Kanske ska vi bara hälla på en hög med jord och strö gräsfrön över hela sluttningen och låta det växa vilt? Men vad gör vi då med alla stenarna? Det finns även en sluttning på andra sidan tomten som gränsar mot en annan granne. Kanske skulle vi gräva upp den och bygga en mur där som kan fungera som ljudisolering? Gud vet att det skulle behövas!

Vi är omringade av grannar, det är hus åt alla håll och kanter så egentligen är det ett mirakel att vi lyckas köra med bilen ända fram till vårt hus. Trädgårdsintresset hos våra grannar är inte direkt brinnande men trädgårdarna är ändock välskötta. Det vill säga om man bortser från de som bor i backen ovanför oss. Deras trädgård är inte välskött, den är mer än så. Den är så nära perfektion som man någonsin kan komma. Vi har ett visst intresse för vår trädgård men tiden och orken räcker inte alltid till. Efter att ha vilat blicken på allehanda blommor och växter hos dem så sänker man blicken och ser vår vildvuxna plätt. Då skäms man en aning.

Sluttningen, skalad och redo för stensättning.

Vi har en sluttning som angränsar till deras trädgårdsland och den är inte rolig. Några halvdöda vinbärsbuskar, ett och annat spröt som spridit sig från hallonhäcken och en massa långt bångstyrigt gräs växer där. Det ser inte vackert ut! Nu när min semester börjat så har vi bestämt oss för att göra något åt denna skamfläck. Igår så tog pappan tag i själva röjningsarbetet och var ute hela dagen med spade, hacka och skottkärra. Sluttningen skalades av och ett otal skottkärrelaster kördes bort till den allmänna dumpningsplatsen i skogen cirka 500 meter ifrån oss. Eftersom vi bor i Falun så finns det gott om sten och rester från gruvbrytningen som ligger och skräpar i naturen och där vi dumpar trädgårdsavfall finns det hur mycket som helst. Perfekt för vårt tilltänkta stenparti som ska byggas i sluttningen. Kanske inte riktigt lika perfekt för pappans armar som fick släpa tillbaka skottkärran fylld till bredden med sten varje gång efter att han dumpat gräs, jord, rötter och annat. Vädrets makter var dessutom emot honom. Det var ömsom regn, sol och åska. Drivis var väl det enda som fattades. Trots att dagen var regnrik så kunde man tydligt avläsa på hans rygg var hans linne hade suttit när han stapplade till duschen efter förrättat arbete. Sluttningen är nu klar att iordningställas men vi väntar en dag tills vi börjar med detta. Pappans armar orkar nämligen inte lyfta stenarna han forslade hit igår. Vi väntar till imorgon när han förhoppningsvis är så pass återställd från sina påstådda krämpor så att vi kan sätta igång med att sudda ut skamfläcken mellan oss och våra grannar.

Stenar i väntan på att få bli ett parti.

Nog fick vi sommar i år i alla fall! Allt växer och frodas i trädgården, inte minst vår stolthet pionerna. En alldeles vanlig bondpion - finns det något vackrare?

Krukorna mår bra de också, här är det petunior som odlats i mormors växthus som samsas med lobelior. Varje år samma sak, några få påsar frön blir till en enorm mängd plantor, och då får vi rycka in och förbarma oss över en hel drös plantor. Så har vi petunior i vartenda hörn av trädgården. I bakgrunden klättrar en kaprifol som vi gödslar och förväntar oss ska täcka hela altanpelaren med doftande prakt så småningom.

Ni som har följt denna blogg på senaste tiden vet att jag har haft tekniska svårigheter med vår nyinköpta gräsklippare. Ni kan sluta att oroa er nu (om ni nu gjorde detta). Jag har på egen hand löst problemet.

Det var fint väder idag så efter jag hade hämtat dottern på skolan bestämde jag mig för att försöka en sista gång med bensindunken. Man vill ju att det ska vara fint när mamman kommer hem. Jag beväpnade mig med en våt handduk och tog tag i korken på dunken. Igår stod jag och svor, fräste och spottade omkring mig. Jag förbannade alla som överhuvudtaget hade haft någon del i produktionen av plastdunken. Idag behövde jag inte ens anstränga mig, locket föll nästan av bara jag tittade på det. Antingen så var dunken rädd för mig eller så hade jag lugnat ner mig och tänkte lite klarare. Hur som haver, problemet var fixat.

Gräsklipparen fungerade alldeles utmärkt. Man kunde till och med använda den som en jordfräs upptäckte jag när jag ställde in lägsta höjden för klippning på den. Kors över vår gräsmatta går ett streck där gräset inte växer längre, eller snarare sagt, det växer nedåt då jag tycks ha vänt på jorden. Fåglarna uppskattar detta ofantligt mycket, de sitter där flockvis och pickar. Jag antar att mamman inte kommer att uppskatta det lika mycket som fåglarna så jag har listigt kamouflerat strecket med det klippta gräset från resterande gräsmatta.

Det var hårt jobb. Dottern var uttråkad och ropade hela tiden,

- Är du inte klar snart? Kan vi inte leka något?

Hon fick vänta, trädgården var igenväxt. Efter gräsklipparen tog jag fram kantklipparen och efter den så ryckte jag ogräs och efter det krattade ihop det lösa gräset. Vår rabarber, som under de tre sista åren knappt orkat ta sig upp ur jorden hade fått spunk. Nu har den brett ut sig och blivit enorm och på toppen tronar en så kallad rabarberblomma. Det heter så, och det vet jag för att våra grannar med gröna fingrar talade om det för mig idag.

Visst är den snygg? Eller den var snygg kanske jag skulle säga. Enligt grannen så skulle man ta bort blomman (som i ärlighetens namn såg mer ut som en blomkål än en blomma). Rabarbern (den ätbara delen) skulle bara bli besk om blomman fick sitta kvar för länge. Alltid lär man sig något nytt. Jag gjorde som grannen rekommenderade och placerade sen blomman som gödning åt rabarberväxten.

- Det gör susen, sa grannen.

- Vad bra, sa jag och insåg att jag lärt mig två saker idag. Den lägger vi rabarber på, nu förstår jag vad det betyder också.

Vår gamla handjagare har gått hädan. Ja, det är alltså vår gräsklippare jag talar om. Den är slut och kaputt, ett minne blott. Inte för att det spelat så stor roll på sistone med tanke på vädret. SMHI utlovade dock i ett svagt ögonblick att solen skulle titta fram så vi bestämde oss för att investera i en ny gräsklippare. Denna gången tänkte vi att den skulle vara bensindriven, det blir så mycket enklare än den manuella och spar på pappans rygg. Sagt och gjort, vi trotsade regnet och tog oss ut till Coop där vi köpte den eminenta maskinen Stiga Multiclip 46, ett 4 takters vrålåk som skulle få sköta jobbet åt oss.Eftersom regnet har fortsatt sin metodiska dränkning av Falu-området har Multiclipen fått stå ensam ute på altanen i väntan på bättre väder. Jag tror att han blev sur för det.

I helgen så slutade det att regna. Pappan (dvs jag) gick ut till maskinen för att göra processen kort med gräsmattan. Först skulle bara olja och bensin fyllas på.

- Då ska vi se, där fyller man på med bensin och där, nä inte där. Vänta nu, var fyller man på  oljan? Kanske om jag lyfter på den här, inte det. Kanske om jag...

Efter mycket tankearbete (vilket inte är min starka sida) bestämde jag mig för att ge upp. Jag hittade helt enkelt inte oljeintaget. Vad man då ska göra är att konsultera manualen. Tyvärr är det så att jag och manualer inte går riktigt bra ihop, vi tycker inte om varandra. Jag brukar komma fram till sidregistret där det står vilken sida den svenska texten är på men efter det går allt utför. Jag bestämde mig helt enkelt för att kalla in experthjälp, mamman som är en hejare på allt som är tekniskt och dessutom är utrustad med ett tålamod som vida överstiger mitt.

Mamman kommer ut och börjar att leta. För det första konstaterar hon att det inte står i manualen, för det andra vankar hon av och an, tittar än hit och dit, känner på det ena och andra (vi pratar gräsklippare här) men hon hittar inte heller något. Det känns nästan som en seger för mig. Inte för att hon kommenterar min dumhet, det gör hon aldrig och Gud ska veta att hon haft sina tillfällen, utan snarare för att jag antog att jag var korkad men att det visade sig sen att jag inte var det. Till slut gav vi upp båda två och gräset växte vidare.

Idag tog jag mig ut till Coop. Efter mycket om och men lyckades försäljaren, först efter att ha rådfrågat en kollega, lokalisera oljeintaget. Väl kamouflerat som en mutter på ett helt obegripligt ställe. Glad i hågen åkte jag hem, fyllde på oljan och tog fram den speciella gräsklipparmaskinbensindunken (fantastiskt långt ord, ungefär lika långt som vårt gräs är nu) (eller säger man kanske högt gräs, jaja, ni vet vad jag menar, tillbaks till historien) och skulle till att öppna den. Det gick inte. Hur jag än vred och drog, hur jag än bände och böjde förblev den stängd. Min högra tumme, mitt högra pek- och långfinger och min stolthet blev sargat (nu pratar jag om den psykiska stoltheten, hur trodde ni att jag försökte öppna dunken?). Dunken är inte bara barnsäker, den är idiotsäker också. Hur löser man ett sådant problem? Tala med teknikern säger ni. Går inte, mamman är på tjänsteresa. Vistt skulle man kunna ta till lite övervåld men med min tur och skicklighet så skulle säkert dunken fatta eld och bränna ner huset så jag lät bli. Det är bättre att huset står kvar med långt, högt, stort, brett, snårigt, vildvuxet (välj själva passande ord) gräs omkring sig än att gräset blir kort och svett av eldsvådan på huset som jag med största sannolikhet skulle orsaka. Mamman blir säkert lycklig av mitt val. Så jag har nu lämnat gräsklipparen till sitt öde. Den står ute på altanen och flinar åt mig när jag tittar ut. För tillfället har den vunnit men vänta bara tills mamman kommer hem. Eftersom hon varken är barn eller idiot (jag faller under en av kategorierna, gissa vilken?) kommer hon att få upp bensindunken och gräsklipparen kommer att bli så illa tvungen att göra skäl för sitt pris. Sen är det höga gräset ett minne blott, åtminstone för en vecka framåt.

Den flinande Stiga Multiclip 46. Snart är det slut på hans vilodagar!