Den lägger vi rabarber på!
Ni som har följt denna blogg på senaste tiden vet att jag har haft tekniska svårigheter med vår nyinköpta gräsklippare. Ni kan sluta att oroa er nu (om ni nu gjorde detta). Jag har på egen hand löst problemet.
Det var fint väder idag så efter jag hade hämtat dottern på skolan bestämde jag mig för att försöka en sista gång med bensindunken. Man vill ju att det ska vara fint när mamman kommer hem. Jag beväpnade mig med en våt handduk och tog tag i korken på dunken. Igår stod jag och svor, fräste och spottade omkring mig. Jag förbannade alla som överhuvudtaget hade haft någon del i produktionen av plastdunken. Idag behövde jag inte ens anstränga mig, locket föll nästan av bara jag tittade på det. Antingen så var dunken rädd för mig eller så hade jag lugnat ner mig och tänkte lite klarare. Hur som haver, problemet var fixat.
Gräsklipparen fungerade alldeles utmärkt. Man kunde till och med använda den som en jordfräs upptäckte jag när jag ställde in lägsta höjden för klippning på den. Kors över vår gräsmatta går ett streck där gräset inte växer längre, eller snarare sagt, det växer nedåt då jag tycks ha vänt på jorden. Fåglarna uppskattar detta ofantligt mycket, de sitter där flockvis och pickar. Jag antar att mamman inte kommer att uppskatta det lika mycket som fåglarna så jag har listigt kamouflerat strecket med det klippta gräset från resterande gräsmatta.
Det var hårt jobb. Dottern var uttråkad och ropade hela tiden,
- Är du inte klar snart? Kan vi inte leka något?
Hon fick vänta, trädgården var igenväxt. Efter gräsklipparen tog jag fram kantklipparen och efter den så ryckte jag ogräs och efter det krattade ihop det lösa gräset. Vår rabarber, som under de tre sista åren knappt orkat ta sig upp ur jorden hade fått spunk. Nu har den brett ut sig och blivit enorm och på toppen tronar en så kallad rabarberblomma. Det heter så, och det vet jag för att våra grannar med gröna fingrar talade om det för mig idag.
Visst är den snygg? Eller den var snygg kanske jag skulle säga. Enligt grannen så skulle man ta bort blomman (som i ärlighetens namn såg mer ut som en blomkål än en blomma). Rabarbern (den ätbara delen) skulle bara bli besk om blomman fick sitta kvar för länge. Alltid lär man sig något nytt. Jag gjorde som grannen rekommenderade och placerade sen blomman som gödning åt rabarberväxten.
- Det gör susen, sa grannen.
- Vad bra, sa jag och insåg att jag lärt mig två saker idag. Den lägger vi rabarber på, nu förstår jag vad det betyder också.
Angående diabetes: jag har lidit av denna sjukdom sedan -79 då jag var sex år. Efter några mardrömslika barndomsår med ideliga sockerkontroller, mer eller mindre motiverade läkarbesök och en ständig oro hos mina föräldrar gjorde jag revolt. Jag började äta sötsaker. Inte mycket, men lite. Jag sa åt mina föräldrar att det här är min sjukdom och den tar jag ansvar för. Endast genom att ge barnet all kunskap om sin sjukdom kan det erövra den frihet som varje individ söker och har rätt till. Men ni måste nå ett läge då Moira själv instinktivt känner om hon har högt eller lågt blodsocker och kan agera på egen hand efter det. Så snart som möjligt bör hon ta sina blodsockertester själv. Och socker är inte farligt för en diabetiker- om det sker i begränsad dos och pareras med insulininjektioner.
Alla måste vi hitta balans och glädje i livet- och det nås inte genom testremsor och blodsockerstatistik utan genom genuin insikt i hur hur diabetesen påverkar den egna kroppen.
Tack för ditt inlägg, Johan. Det är värdefullt att få ta del av andra diabetikers erfarenheter, och vi tar till oss allt du säger. Förhoppningsvis kommer Moira i framtiden också att få en så bra "relation" till sin diabetes som du har!