Att vara på den säkra sidan
Det är inte så att man tar med sig så att det räcker precis, inte vi i alla fall. Vi har väl i princip dubbel uppsättning med oss om något skulle gå sönder/vara oanvändbart eller tappas bort. Allt sprids ut i olika väskor om vi skulle komma ifrån varandra eller om något skulle försvinna på flyget.
När vi kom till Arlanda så var vi lite osäkra inför säkerhetskontrollen. Nu för tiden så får man inte ha med sig någon vätska eller vassa föremål i handbagaget när man flyger så det var med spänd förväntan vi stod och svettades i den kilometerlånga snigelkön till säkerhetskontrollen. Med tanke på att vi hade en hel hög med kanyler och en massa insulin nedpackade i handbagaget så visste vi inte vad som skulle hända trots vårt läkarintyg. Vänner till oss som flugit tidigare har sagt att det inte alls var något problem men det var pirrigt ändå. Speciellt med tanke på att det tog så lång tid och att det stod "Now Boarding" på vårt flightnummer på displayerna. Vi var ute i god tid men det tycktes resten av dagens resenärer på Arlanda också vara.
Vi hann med vårt flyg, även om det var med andan i halsen, så det var tur att säkerhetskontrollen på Arlanda inte var något som helst problem. Pumpen passerade metalldetektorn och ingen var intresserad av att se vårt läkarintyg för allt vi hade med oss. Det var bara pappan som fick ta av sig det mesta eftersom han pep konstant när han försökte ta sig igenom kontrollen. Allt var alltså lugnt, åtminstone tills vi bytte flygplan i Paris.
Vi flög reguljärt, först till Paris och sedan vidare till Montpellier. På Charles de Gaulles, en av Paris hårt trafikerade flygplatser, tog det tvärstopp. Innan man gick igenom säkerhetskontrollen där så stod det en skylt om att man måste säga till om mediciner och annat som man hade med sig och som de goda och ärliga svenskar vi är så gjorde vi det. Insulinet var väl inget problem för säkerhetsvakten men när hon såg Glucagon-sprutan så drog hon åt sig öronen (sanningen å säga så är även jag lätt rädd för den). -Non, is no possible sa damen på engelska med fransk accent. Mycket mer klarade hon inte och säga på engelska så vårt läkarintyg som var skrivet på just engelska imponerade inte ett dugg på henne. -Non, och sedan så svamlade hon iväg på franska och det är väl inte riktigt faderns starka sida. Som tur var förstår modern i familjen en hel del och kan göra sig någorlunda förstådd så till slut kom vi fram till att de ville ta sprutan ifrån oss. - Non, is no possible svarade modern, även hon på engelska med fransk accent (själv stod jag på sidan och iakttog med stort intresse hur båda bröt på franska när de talade engelska). Det uppstod ett status quo, modern var benhård och så även säkerhetsvakten. Till slut lyckades säkerhetsvakten få fram att vi behövde ett intyg varav modern tog fram läkarintyget igen vilket säkerhetsvakten nekade till och pekade på "La Information" som låg utanför säkerhetsområdet. Modern gick tillbaka igenom metallkontrollen fast först hade hon spänt ögonen i mig och sagt, -Nu släpper du inte taget om sprutan, vänta tills jag är tillbaka! Jag, som den lydiga make jag är, stod kvar med barn och spruta med ett litet menlöst leende på läpparna medan säkerhetsvakten tittade nedlåtande på mig. Ett par minuter senare kommer modern tillbaka, nu med en skotsk dam som arbetade vid informationsdisken i släptåg. Hon tittar vare sig på sprutan eller läkarintyget utan talar om för säkerhetsvakten att allt är OK och så skrev hon under något papper som modern också signerade. Sedan var det fritt fram igen.
Man undrar egentligen varför de gick igenom hela den charaden eftersom den skotska damen omöjligen kunnat veta om vi var terrorister eller inte. De är konstiga de där fransmännen, och det grundar jag inte bara på mötet i säkerhetskontrollen. Vi var i Frankrike i nästan tre veckor så vi hann med att förundras över många andra ting också. Men det är kanske det som är charmen med att åka bort, allt är inte som hemma och det är väl tur att de håller på säkerheten trots allt, även om vi inte förstår vad det är de gör och varför alla gånger
Skönt att höra att ni kom igenom iaf. den svenska säkerhetskollen ordentligt. Vi åker till Cypern på måndag och jag har också nojja över hur det ska gå trots intyg. Sen har jag nojja över att insulinet kommer bli svårt att dosera och förvara, för det är varmt på Cypern. Jag har också nojja över att min son ska vara med i barnklubben, tack och lov kommer hans storebror också gå där.
Tänk om det var så enkelt att det bara var att njuta och man kunde slippa all den oro som ständigt finns i kroppen.
Min son är 9 ½ år. Han har precis börjat i 4:an. På fredag ska jag till skolan för ett möte angående veckan innan skolavslutningen då hans resurs och hans fröken gav honom en hel sockervadd att äta utan att informera oss varken före eller efter.
Jag är bara så trött på att behöva slåss för att ge min son en skola som är säker för honom och jag är så trött på alla idioter som jobbar där och inte vill lära sig detta...
Tack för en underbar blogg. jag har läst och läst alla kloka inlägg och det känns så skönt att veta att fler än jag kämpar för en bättre tillvaro för våra ungar.
varför denna dåliga uppdateringen?
Emilie, tack för din kommentar, och tack för att du saknar oss! Vi har helt enkelt haft för mycket runtomkring oss här under hösten och vi håller också just nu på att fundera på om vi ska fortsätta med bloggen överhuvudtaget. Vår dotter vet inte om hon vill att vi gör det och det respekterar vi. Vi får se lite längre fram.
Jag skall om en vecka flyga just övwer CDGplygplatsen. Min diabetes upptäcktes för tio dar sen så allt är kaos och jag har alla problem i världen med sprutor och mat och trötthet och känner mig värdelös. skall det inte gå att få ett intyg på fler språk än engelska? Vad gör jag om de tar alltihop ifrån mig? Ni var ju flera men jag reser ensam.
JAG ÄR SÅ RÄDD!!
Nu har jag efter åtta mödor lyckats tala med ngn på air France. Man skall ringa dem senast 48 timmar innan man flyger och uppge allt innehåll, insulin, sprutor
etc per vikt så att de lägger in det i bokningen
men hjälper det i säkerhetskontrollen?
Jag är fortfarande rädd.
Hej annadeurasco, jag förstår din oro, speciellt som allt är nytt och det förmdligen är kaos i ditt liv just nu. Men ta det bara coolt. Mitt råd till dig är att inte låta de ta något ifrån dig utan följ med om de vill ta väskan någonstans. Det var det viktigaste för mig. Jag höll den benhårt och stod bredvid när personalen gick igenom den.
Du kan alltid be vänligt att få tala med en engelskspråkig personal eller chefen. I vårt fall var det just glucagon-sprutan som de oroade sig över, inte insulinet. De hävdade att piloten måste känna till att det finns vassa föremål på planet, därför var en av markpersonalen tvungen att signera ett intyg på vad som fanns med. Läkarintyget var de måttligt intresserade av när vi åkte åt ena hållet, åt andra hållet så gjorde de stor affär av att fylla i någon sorts lista över alla läkarintyg som passerade under dagen, typ. Det kommer säkert att gå alldeles utmärkt för dig, jag hoppas att du får en bra resa och att du kan vara så lugn och trygg som det bara går. Jag skickar lite positiva tankar genom luften när det är dags för din resa! :)