Jag mår illa

Mitt i Furuviksparken finns ett tivoli. En dröm för alla barnen, och stundom en mardröm för alla föräldrar som tvingas åka med på diverse attraktioner som oftast leder till yrsel och illamående. Och betala för eländet förstås. Mamman åkte Kaffekoppen som låter nog så oskyldigt men som fick oss att yppa ett tyst litet tack till den makt som fått oss att vänta med lunchen till efter karusellen.

 

När sedan barnens lystna blickar föll på Flygande mattan fanns inga tvivel. Åk själva, eller låt bli. Någon vuxen person skulle de inte få med sig upp i denna helvetesmaskin. "Det är nog inte så farligt" sa Moira sturskt och drog med sig storebror till kön.

 

En riktig magvändare.

 

Det är mammans bakhuvud som syns i framkant på bilden, i säkerhet på marken. Vi spanade intensivt efter barnen när de åkte upp och ner, upp igen, stannade högst upp, blev stående där tillräckligt länge för att vi skulle tro att maskineriet gett upp, ner igen, runt, runt ... Emellanåt lyckades vi se deras bleka ansikten och undrade om det fanns spypåsar tillhands däruppe?

 

Efter en evighet var åkturen äntligen slut, och på darriga ben stapplade de två syskonen sig fram till föräldrarnas tröstande famnar. "Jag mår inte så bra, jag är skakig" pep den lilla och vi fiskade snabbt fram blodsockermätaren. Den visade 9,6 så skakigheten var självförvållad den här gången. "Aldrig mer! Det var bara roligt en liten stund, sen ville jag bara att det skulle vara över" yrkade hon när hon fått tillbaks lite färg på kinderna. "Nja, jag tyckte den var rätt häftig, jag kan nog tänka mig att åka igen" hävdade storebror. Vi får väl se, säger mamman och pappan.

 

Vi fick vänta ytterligare en stund med lunchen, tills hela familjens oroliga magar lugnat ner sig.


Kommentarer:

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits