Sugkoppen
Idag har jag (pappan) varit och badat med de båda barnen igen. Inget särskilt med det kan tänkas men idag åkte jag i alla fall i vattenrutschkanorna. Åkte är kanske en överdrift dock.
I början av vår vattenrutschkanakarriär var jag alltid snabbast. Jag inbillade mig att det var något med tyngden. Moira åkte alltid med mig dessutom, hon ville inte åka själv för det var läskigt. Det är annorlunda nu. Vi gick upp tidigt för att vara uppe på Lugnet innan den stora anstormningen kom (och dessutom är det lite folk så vågar jag mig upp i kanorna). Barnen värmde upp med några träningsåk medan jag försiktigt doppade en kroppsdel i taget. Väl heldoppad sa jag,
- Nu åker vi för full rulle barn.
De blev glada. De brukar alltid tjata på mig men jag är stenhård med mina principer, mer än 10 åskådare och jag vägrar. Moira sa genast,
- Jag vill åka med dig pappa, och så blev det (delvis).
Det var kallt att gå uppför trappan. Väl där drog Sean iväg som ett skott och Moira och jag väntade på det gröna lyset som innebär att man får åka. Moira satt framför mig och när det var vår tur puttade jag iväg oss. Särskilt fort gick det inte, efter cirka 20 meter säger Moira,
- Nä, nu åker jag själv, och så försvann hon i blixtens hastighet.
Själv låg jag kvar på rygg och kämpade förtvivlat med att få upp farten men det gick inte. Det blev någon sorts sugeffekt så min kropp klistrade fast sig på den gula banan som en sugkopp på en bläckfisktentakel. I slutet släppte det lite och jag fick upp en något bättre hastighet i de sista svängarna. Men väl nere var barnen redan ur bassängen och stod på sidan och skrek,
- Kom igen pappa, vi åker en gång till.
Jag var lite tveksam över detta men tänkte samtidigt att jag inte får så många mer chanser idag med tanke på tillströmmningen av badsugna Falubor så jag sa OK.
I trappan frågade jag hur Moira klarade av att åka så snabbt nu och hon demonstrerade hur hon gjorde.
- Lyfter man upp baddräkten från rumpan så glider man mycket bättre sa hon, du borde pröva!
- Inte en chans i ..., sa jag, att jag visar mina skinkor för alla. Det får gå ändå.
Barnen skrattade åt mig, vilket de har en tendens till att göra ofta, och sen så försökte vi igen. Sean och Moira försvann, själv fick jag desperat paddla mig nedför hela banan. Mina dagar som vattenrutschkanör är över. Barnen är snabbare och smidigare så jag har ingen chans längre, det är jobbigt att bli gammal.
Jag fick dock en viss revansch på kvällen när vi tre var ute i trädgården och hade vattenkrig med vattenpistoler. Den nyinköpta vattenpistolen, modell större, som Moira skulle ha visade sig vara för tung för henne. Jag fick ta den medan hon fick en liten vattenpistol som jag egentligen skulle haft och Sean körde med sin gamla som är stor men dock mindre än den jag hade. Barnen attackerade mig och visst blev jag blöt, men de blev sjöblöta. Det är fantastiskt hur mycket vatten de här mackapärerna rymmer och den jag hade rymde enorma mängder. Dessa mängder tömde jag över barnen utan någon som helst skuldkänsla. De kanske är snabbare i vattenrutschkanor men i vattenkrig har de ingen chans. Än.