MacGregor - att leva med diabetes

Den här helgen går till världshistorien - eller i alla fall till sommarhistorien - eftersom det inte har regnat! (Jo, lite i natt, men vad gör det? Förutom att lakanen som hängde på tork fick hänga en dag till eftersom vi glömde dem på torkvindan.) På dagarna har solen skinit från en nästan klarblå himmel med behagliga 22-23 grader i luften. Familjen har spelat lite kubb, lite krocket och latat sig i trädgården. Stenpartiet har funnits som en grå dimma av dåligt samvete i perifirin, men vi har försäkt att inte låtsas om det. Det var bara när några felkastade kubbpinnar letade sig upp bland de spridda stenarna som vi blev plågsamt påminda om vårt dåliga samvete. Men det tar vi hand om en lagom molnig dag, när det varken är strålande sol eller spöregn.

En helt ljuvlig helg, med andra ord. Så där lagom lat och behaglig. Höstdimma på morgnarna, ljumma sommarvindar på dagarna. Mmm ... augusti är härlig! Nu är det redan söndag kväll, och eftersom makarna MacGregor blev herr och fru för exakt tolv år sedan idag så kan det tänkas att helgen får ett trevligt avslut med lite bubbel. Here's to another twelve years! And more!

(Ni vet väl vad som gör ett äktenskap långt och lyckligt? Enligt en äldre herre som levt i många och lyckliga år med sin hustru kan det sammanfattas i två ord - Yes, dear!)

Jag har då aldrig riktigt förstått tjusningen med golf. En snobbsport som dessutom är långsam och tråkig. Ja, åtminstone tyckte jag det innan barnen tog upp denna ädlaste (märker ni möjligtvis ett ändrat tonfall?) av sporter. Och att den har sitt ursprung i mitt eget hemland gör ju inte saken sämre.

Moira har, som ni tidigare läsare av denna blogg vet, gått på golfskola i sommar. Sean klarade av sitt gröna kort redan förra sommaren. När golfskolan tog slut så ändade dock inte säsongen för barnen utan de har vid första möjliga ögonblick dragit iväg oss intet ont anande föräldrar till rangen för att tömma vårat förråd av tior. Eftersom vi inte är så bevandrade i hur man slår och står och så vidare har barnen övat själva. Vi har dock märkt att vissa slag/poser eller vad ni nu vill kalla det inte har varit perfekta så vi bestämde oss för att barnen skulle få några privatlektioner. Det låter lite dyrt och snofsigt men det var det inte. Det var billigt och familjärt. Idag har Moira varit på sin första privatlektion. I en dryg halvtimme hade hon lärarens fulla uppmärksamhet och genom hans handledning gjorde hon stora framsteg. Jag (pappan i det här fallet) satt först bredvid och tittade men blev efter ett tag uttråkad och började tjonga iväg några bollar själv. Det positiva man kan säga om mina slag är att de kommer långt och högt. Det negativa är att man aldrig vet var de hamnar. Jag tror att golfläraren uppmärksammade detta för när Moira var klar så sa han till mig,

- Ja, det kanske är dags för pappa att ta några lektioner också.

- Eh, jag bara slår för att det är skoj, svarade jag, lite tidsfördriv helt enkelt.

- Ja, men man blir aldrig för gammal för att lära sig, sa han då.

Det är helt klart att jag ska lämna golfen till barnen i familjen. Moiras slag är som en smekning att beskåda och när jag inte spred bollar som en dyngspridare stod jag och myste av beundran när hon slog. Hon har det i blodet den lilla ärtan (fast troligtvis från några generationer längre bak än min). Jag har äntligen lärt mig att acceptera denna sport, ja till och med älska den. Åtminstone när det är mina barn som står för golfunderhållningen. 

Det börjar bli tjatigt nu men än en gång så startar jag inlägget med, DET REGNAR! Tar det aldrig slut? Våra badkläder har torkat ihop och flagnat i små bitar, badringen och badmadrassen är sedan länge totalt ihoppysta och förrådet av solkräm börjar nu att svämma över. Vad ska man göra?

Vi skickade bort sonen för ett par dagar. Han skulle iväg med en kompis och sitta och titta på när regnet faller ner inifrån en sommarstuga någonstans. Kvar är då dottern som skall roas och det är inte alltid det lättaste. Efter mycken tanke och möda bestämde vi oss för att åka ner på stan och se om vi kunde köpa oss en meningsfylld fritid, konstnärsbutiken var målet. Vi gick därifrån betydligt fattigare än när vi kom men mamman och pappan och dottern fick alla något att leka med. Utan tvivel var mammans saker dyrast och pappans billigast (det är ett mönster i den här familjen) men vi var nog alla lika lyckliga. Mamman fick akvarellfärgerfärger, ergonomisk pensel och akvarellpapper. Pappan fick ett par olika pennor och dottern fick cernitlera i regnbågens alla färger.

Nu ska vi försöka locka fram våra konstnärssjälar och skapa stordåd vid köksbordet som får tjänstgöra som vår ateljé. Först ska vi bara vila lite och samla oss efter stadspromenaden. Vad det måhända bli för alster som vi producerar återkommer vi om, kanske!

Vädrets makter är fortfarande emot vårt sommarfirande. Något bad blev det inte heller idag. Och efter att ha "tvingat" barnen till att spendera ett par timmar i en fuktig skog med oss så lovade vi att vi skulle göra något roligt också.

- Vi går på bio, sa vi, och barnen tyckte att det var en synnerligen god idé.

När vi bodde i Stockholm fanns det mycket att välja på i bioväg. Alla filmer, en massa biografer och i princip vilken tid som helst på dygnet. Det är inte riktigt lika lätt här i Falun. För det första så finns det bara en biograf som visar 4-5 filmer och för det andra så har de inga matinéer. Det är endast kl. 18.30 och 21.00. Ingen av desa tider är särskilt idealisk för oss med tanke på Moiras diabetes. Efter att ha rådgjort med barnen bestämde vi oss för att gå och se Världarnas krig med Tom Cruise. Ingen barnfilm måhända men å andra sidan så fanns det inga barnfilmer som barnen ville se.

Eftersom filmen var två timmar lång så fick vi packa med oss matsäck för kvällis och ta med både Levemir och NovoRapid, både långtidsverkande- och måltidsinsulin alltså. En liten Maglite-ficklampa fick tog vi också med så att vi skulle kunna hitta rätt för insulininjektionerna. Vi poppade egna popcorn hemma, de som de säljer på biografen är dränkta i fett och inte särskilt bra för hennes blodsockervärde. Lite biogodis i form av choklad och Ahlgrens bilar köpte vi på plats och Moira fick några godisbitar. Hon är nöjd med det lilla hon får och det känns jätteskönt för oss föräldrar. När man går på bio så bullar de flesta upp med popcorn hinkar stora som skottkärror, läsk modell gigantisk och godispåsar som skulle få påskharen att dregla av avund. Sedan sitter de och fullkomligt vräker i sig under hela filmen och går troligtvis därifrån lätt illamående. Moira sitter förnöjt och smaskar på sina fåtal godisbitar och går därifrån välmående. Det är inte alltid negativt att ha ett barn med diabetes.

Insulininjektionerna gick jättebra i biomörkret och Moira var strålande duktig. Filmen var ... ja, vad var den egentligen?  Vissa av scenerna var ganska läskiga så Moira blundade sig igenom en del av filmen. Men hon missade inte något viktigt.  Regisserad av Steven Spielberg - detta brukar gälla som kvalitetsstämpel, men det stämde inte den här gången. Vårt omdöme om filmen är alltså - riktigt usel.

Moira har golfträning mellan 10.00 och 12.00. Den första timmen så övar de olika slag med olika klubbor och den andra timmen så får de spela tre hål på banan. Sean som redan tagit grönt kort stod och övade sina slag på driving rangen. Han gjorde stora framsteg genom att ändra lite på sin kroppsställning när han slog ut. Tänk att så lite kan göra sådan skillnad. Moira har på något sätt en naturlig golfsving inplanterad i kroppen. Svisch säger det bara och det är hur snyggt som helst. Själv brukar jag också roa mig med att slå några bollar den första timmen och bollarna hamnar då överallt förutom där jag siktar. Och den naturliga golfsvingen har dottern definitivt inte ärvt av mig.

När Moira spelar på banan så är jag alltid med. Jag fungerar som en sorts halvcaddy.

- Bär klubborna men säg ingenting, som Moira brukar säga till mig.

Så jag stretar med bärandes klubbor och diabetesväskan med kontrollapparatur, vatten, söt dricka, smörgås och Dextrosol. Det är ett tungt arbete som inte alltid tycks löna sig eftersom dottern oftast är irriterad på mig. Men idag var det värt det.

När vi var på åttonde hålet, ett hål med vattenhinder och allt, så stegade Moira upp till utslagsplatsen som första person och peggade upp. Hon siktade och provsvingade och sen klämde hon i för kung och fosterland, eller åtminstone för pappa hoppas jag, och slog iväg bollen. Direkt när jag hörde träffen av golfklubban som träffade bollen förstod jag att det var ett bra slag. Det är ett ljud som jag lärt mig känna igen efter många långa dagar sittandes och tittandes på alla golfspelare på rangen. Jag svär att jag redan satt i Monaco och räknade prispengar när jag hörde den träffen. Annika Sörenstam kan pensionera sig, nu är det Moiras tid. Lite storhetsvansinne fick jag nog när jag såg bollen segla iväg i en perfekt båge, duckandes sandbunkrar och vattenhinder för att hamna precis vid green. Jag fick nästan bita mig själv i läppen för att inte skrika. Men det bästa av allt var ändå inte slaget, och inte heller mina visioner om grandiosa segrar i framtiden. Det bästa av allt var när Moira gick ifrån utslagsplatsen med ett litet leende på läpparna, kom fram till mig och höll om mig och log ett stort förnöjt leende när hon tittade upp på mig. Då är mitt kånkande och hennes irritation mot mig bortblåst ur mitt sinne och jag är riktigt lycklig. 

När man har haft semester någon vecka och varvat ner från jobbet så börjar dagarna flyta in i varandra. När var det egentligen vi var och badade? I går? Eller dagen för det? Vad är det för dag i dag egentligen? Helgerna blandas med vardagarna och man har ingen koll på någonting längre. Och det är väl ganska sunt kan jag tycka - det måste ju ändå vara ett tecken på total avkoppling!

Sent i går kväll tittade jag och maken på sena nyheterna och väderleksrapporten. Jag har ju inte direkt haft tur med semestervädret, men prognosen för i dag såg faktiskt helt OK ut. Solsken! Här ska det badas! Vi planerade för en tripp till badanläggningen, och förberedde pastasallad och annan packning.

Vi väckte barnen tidigt i morse (nåja, allt är ju relativt, 08.00 är ju inte direkt att vara uppe med tuppen, men sonen har skaffat sig riktiga tonårsvanor redan, sover gärna fram till lunch ...) och stressade på dem sådär lite lagom. "Upp och hoppa, ät frukost nu för vi ska snart iväg". Inga protester till vår stora förvåning, utan de masade sig ut i köket och bredde sina mackor. Men framåt 08.30 försvann solen. Tittade ut och såg bara stora grå sjok över himlen. Jaha, så var det med de planerna.

"Jag vet, vi kan ju åka till Äventyrsbadet istället!" kläckte maken ur sig. Strålande idé tyckte jag, ända tills Moira pep "Men, vi har ju golf på tisdagar!". Man såg hur hon led av att behöva förmedla den nyheten, eftersom Äventyrsbadet förmodligen lät bra mycket mer lockande än golfträningen. Tur att barnen har lite koll på tillvaron i alla fall, när vi vuxna inte har det. Golf fick det bli.

Efter lunch hade vi jättetråkigt. "Jahaingeåjöööö" som Moira säger (Den ni! Dagens språkövning!). Så vi tjejer tog bilen till Kupolen i grannstaden och shoppade loss. Det är ju skolstart snart och Moiras garderob behövde förnyas lite. Vår nya favoritbutik är Cubus, de hade precis allt i perfekt storlekar, färger och passform. Halleluja!

Idag har vi knappt varit utanför dörren. Vi har regnat inne! Vi hade många grandiosa (nåja) planer över hur dagen skulle te sig men ack så vi bedrog oss. Vi klev upp ganska tidigt så att vi skulle hinna göra det nödvändiga, ni vet de där tråkiga sakerna. Mamman putsade fönster och pappan dammsög medan barnen roade sig själva. Bad, golf och kanske en liten flanering på stan var uppe på agendan. Så fort mamman var klar med fönsterna så började det att ösa ner från skyn. Det var inga små regndroppar utan regnet hamrade ner på tomten med raketfart. Dock såg vi en ljusning i horisonten så vi sa till barnen att bad stryker vi, det tar vi imorgon, men golf blir bra så fort det slutar regna.

Till slut så blev det uppehåll och barnen var genast framme och frågade,

- Ska vi åka och spela golf nu?

Vi tittade på klockan och konstaterade att det var en halvtimma kvar till mellis så vi lovade att åka så fort vi ätit. Vi satt allihop vid köksbordet och diskuterade vilka klubbor som skulle användas, ja barnen diskuterade. Vi föräldrar kan knappt skilja på en järnklubba och en driver. Och vad är egentligen den här sandwichen som Sean pratar om? Kan man äta den? Mitt i diskussionen öppnade sig himlens portar igen. Barnen tittade anklagande på oss, som om vi var skyldiga till skyfallet. Katten drog sig åter från sin utkiksplats i fönstret och kröp surmulet ner på en köksstol. Jag kan svära på att även Kitty tittade på oss med en anklagande min. Hennes chans till att röja friskt alldeles själv här i hemmet hade spolierats, vårt fel utan tvekan.

Vi försökte att roa barnen under dagen med spel och lekar, katten fick roa sig själv, men lite sura har de varit över att inte komma ut. Eftersom det regnat mer eller mindre hela dagen nu så har de suttit och tryckt inomhus med näsorna upptryckta på mammans nytvättade fönster och längtat sig bort. Så någon större glädje över att vi försökt engagera oss har de inte visat. Och visst förstår vi dem, när det är sommarlov så skall man vara ute och leka, inte sitta hemma och spela spel med stenåldersföräldrarna. Nu satsar vi stenhårt på bad imorgon istället. Mamman vågade sig ut i syndafloden och tog sig ner till affären och kom hem med ingredienserna till pastasallad som vi skall ha på badet imorgon. Vi får väl ta med oss paraply så vi kan skydda maten. Om vi blir blöta spelar ingen roll, vi har lovat barnen att vi skall bli blöta imorgon men då hoppas vi att det är poolen som står för vätan.

Kitty gjorde det enda vettiga en sådan här regnig dag - låg och vilade på köksstolen.

I förmiddags när jag var ute och klippte gräsmattan så råkade jag höra ett par av våra grannars samtal. Föräldrarna skulle åka någonstans med det minsta barnet och kommer att vara borta i en vecka eller så. Ganska så omgående gick jag in till frun och berättade att vi har en sömnlös natt framför oss.

- Vad menar du, svarade hon, har vi inte alltid sömnlösa nätter?

- Jo, i och för sig, sa jag, men det brukar alltid vara en av oss som får sova. Inatt blir vi nog uppe båda två.

Hon tittade först undrande på mig, sen såg jag att hon förstod.

- Grannarna där nere har åkt bort och nu är det bara barnen kvar, FF! sa jag.

- Inte nu igen, sa min fru.

Så fort våra grannar åker bort, och de gör det med jämna mellanrum, så är det fest ute på deras altan. Mycket hög musik, mycket fulla ungdomar och mycket sent. Nu är klockan i och för sig endast 21.45 men det brakade igång vid 20.00 och chansen att de slutar vid 22-23 tiden är ungefär lika stor som att George Bush aldrig använt sig av en vit lögn.

Inte nog med att det är fest, det är kräftskiva! Och det betyder att vi kommer att vaggas till sömns av så fina godnattvisor som "Helan går" och andra klassiker. Ett och annat "AAAAAAAAAAAAARRRGGGHHHH, FY FAN VAD JAG ÄR FULL!!!", "Ska du ha stryk?" och "Jävlar vad hon spyr" är också sådant som kommer att ljuda över nejden inatt. Imorgon kommer uppfarten vara täckt med fimpar, glassplitter, ihopknycklade burkar och halvt nedbrända kräftlyktor. Jag är, i grund och botten, en fredligt lagd människa men vid sådana här tillfällen älskar jag verkligen inte våra grannar och hade jag en pansarvagn så skulle jag gladeligen jämna deras altan till marken och bränna deras stereo på bål. Jag har full förståelse för att folk vill festa och att de vill festa länge. Men vore det inte omtänksamt om man flyttade in festen vid en viss tidpunkt för att visa lite hänsyn mot sina grannar? Inte krävs det en Einstein för att räkna ut att grannarna inte uppskattar tonåringars vrålskrik på uppfarten vid 03.00-tiden och allsång till "Sommartider, hej, hej sommartider..." när tidningsbudet kör sin runda.

Ni som undrar, vi har varit nere vid andra tillfällen och bett dem dämpa sig en aning. Det håller oftast i ett par minuter innan man hör "NU ÄR DET FEST" från någon och sen är allt igång igen. Eftersom vi bor i ett villaområde så finns ingen störningsjour och om man verkligen skulle tröttna och ringa till polisen (vilket är slöseri med deras knappa resurser) så är patrullen som är i tjänst på väg till Hedemora eller något annat exotiskt ställe som fått sina polistjänster avpolleterade. Det skulle säkerligen ta ett par timmar innan de skulle kunna vara här och då är det i alla fall nästan slut. Vi får bita ihop inatt igen och ta ett snack med föräldrarna när de återkommer från sin semester.

Våra barn har, om vi får säga det själva, ett ganska så gott bordsskick. Visst kan det bli diskussioner över hur många bestick man skall ha i händerna när man äter och en och annan armbåge söker sig upp på bordet. Men i det stora hela så uppför de sig väldigt bra vid matbordet och beter sig inte som grisar. För hur grisar beter sig fick vi se vid utfodringsdags på Furuviksparken. Grisen på bilden nedanför tyckte att det var mycket behändigare att stå mitt i maten än bredvid om han skulle hinna med att äta något innan alla hans syskon, kusiner och kompisar kom. Många var de och otroligt söta där de buffade och bökade omkring mitt i maten. Men bordsskicket lämnade som sagt mycket att önska fast det är ju ganska så förståeligt eftersom de faktiskt är grisar.

När Moira och Sean uttryckte en önskan om att få inta sin mat på ett liknande sätt hemma så svarade vi,

- Javisst, när ni är lika söta som de småkultingarna så ska även ni få äta på bordet. Men kom ihåg, äter man på bordet blir man förr eller senare serverad på bordet också. Vi är inte riktigt säkra om denna kommentar uppfattades på rätt sätt men de tittade i alla fall lite lätt konstigt på oss, barnen alltså.

Vi träffade även på ett annat djur som demonstrerade sina matvanor. En tvåpucklig kamel som stod och bet ömsom sög livet ur en saltstod. Aldrig har vi sett så mycket dräggel i vårt liv. Där låg till och med Homer Simpson framför en Dunkin´ Donut´s affär i lä! Det fullkomligt rann som en syndaflod från kamelens mun där han förnöjt slurpade i sig det salta. Moira ville inte gå i närheten av rädsla för att slemmet skulle träffa henne när kamelen skakade på huvudet. 

En slemmig typ i Furuviksparken.

Någon som sett Disneyfilmen "Kejsaren nya stil"? Kortfattat handlar den om den unge kejsaren Cuzko i Sydamerika som förvandlas till en lama. Vi träffade honom i Furuviksparken. Det var i och för sig inte en lama utan en alpacka men stackaren var på pricken lik Cuzko. Samma trutande mun och lugg som hängde ner för ögonen.

De hade rakat stackars Cuzko i Furuviksparken men det tycktes inte bekomma honom. Han struttade omkring som om han ägde stället och tittade lite nedlåtande på oss åskådare utanför inhägnaden. Vi fick oss alla ett riktigt gott skratt och blev kvar riktigt länge i duggregnet beundrandes detta magnifika, om än kortklippta, djur.