Svish!
Moira har golfträning mellan 10.00 och 12.00. Den första timmen så övar de olika slag med olika klubbor och den andra timmen så får de spela tre hål på banan. Sean som redan tagit grönt kort stod och övade sina slag på driving rangen. Han gjorde stora framsteg genom att ändra lite på sin kroppsställning när han slog ut. Tänk att så lite kan göra sådan skillnad. Moira har på något sätt en naturlig golfsving inplanterad i kroppen. Svisch säger det bara och det är hur snyggt som helst. Själv brukar jag också roa mig med att slå några bollar den första timmen och bollarna hamnar då överallt förutom där jag siktar. Och den naturliga golfsvingen har dottern definitivt inte ärvt av mig.
När Moira spelar på banan så är jag alltid med. Jag fungerar som en sorts halvcaddy.
- Bär klubborna men säg ingenting, som Moira brukar säga till mig.
Så jag stretar med bärandes klubbor och diabetesväskan med kontrollapparatur, vatten, söt dricka, smörgås och Dextrosol. Det är ett tungt arbete som inte alltid tycks löna sig eftersom dottern oftast är irriterad på mig. Men idag var det värt det.
När vi var på åttonde hålet, ett hål med vattenhinder och allt, så stegade Moira upp till utslagsplatsen som första person och peggade upp. Hon siktade och provsvingade och sen klämde hon i för kung och fosterland, eller åtminstone för pappa hoppas jag, och slog iväg bollen. Direkt när jag hörde träffen av golfklubban som träffade bollen förstod jag att det var ett bra slag. Det är ett ljud som jag lärt mig känna igen efter många långa dagar sittandes och tittandes på alla golfspelare på rangen. Jag svär att jag redan satt i Monaco och räknade prispengar när jag hörde den träffen. Annika Sörenstam kan pensionera sig, nu är det Moiras tid. Lite storhetsvansinne fick jag nog när jag såg bollen segla iväg i en perfekt båge, duckandes sandbunkrar och vattenhinder för att hamna precis vid green. Jag fick nästan bita mig själv i läppen för att inte skrika. Men det bästa av allt var ändå inte slaget, och inte heller mina visioner om grandiosa segrar i framtiden. Det bästa av allt var när Moira gick ifrån utslagsplatsen med ett litet leende på läpparna, kom fram till mig och höll om mig och log ett stort förnöjt leende när hon tittade upp på mig. Då är mitt kånkande och hennes irritation mot mig bortblåst ur mitt sinne och jag är riktigt lycklig.