Är det redan ett år sedan sist?
Nu är partytälten resta på grannarnas tomter och festerna är i full gång. Det bor många studenter på vår gata, och det har varit ganska kul att följa förberedelserna med utsmyckningar av diverse märkliga fordon som de nybakade skulle fraktas i genom staden. Släktingar och vänner njuter nu av buffémat och några oväntade och uppskattade solglimtar, och något säger mig att inte bara Moira kommer att störa vår sömn i natt ... Party, party.
Själva fick vi dela upp oss i morse, eftersom barnen går på olika skolor. Mamman följde med Moira, och pappan med Sean. Moiras avslutning var trevlig, men eftersom det mesta av firandet skedde utomhus i ösregn och både Moira och mamman hade låtit fåfänga gå före funktion så avvek vi i förtid, innan vi frös ihjäl. Den utlovade glassen syntes inte till, och det är vi bara glada för. Kanske insåg någon att vi inte riktigt har hunnit få något glassväder här i Falun?
Första framträdandet på scenen var F-2:orna, däribland Moira. De var jätteduktiga och sjöng så fint om att det mesta av sommaren regnar bort (no shit). För mamman innebar det ett visst mått av nervositet, eftersom oron för en känning alltid finns där vid sådana här tillfällen. Men oron var obefogad, det gick hur fint som helst. Mormor var också med, men hon hade minsann tänkt till och var ordentligt klädd. Hon var torr och varm och hade nog gärna stannat en stund till och väntat på att få höra Den blomstertid, men skjutsade snällt hem oss istället. Till lunch njöt vi av en fin köttbit och potatissallad efter svägerskans smarriga recept. Och tårta till efterrätt för ovanlighetesn skull, vi firade ju att Moira varit så tålig, modig och duktig i ett helt år nu!