MacGregor - att leva med diabetes

Mamman ringde precis. Nyss framkommen till sitt hotell som hon ska bo på när hon är på tjänsteresan. Pappan sitter framför datorn och har en sömnlös natt med galopperande blodsockervärden framför sig.

- Gick resan bra? säger jag.

- Jovars, flygplatsen var tråkig men flyget gick i tid och den beställda taxin väntade på oss när vi kom fram, svarar mamman.

- Låter ju bra, hur är hotellet?

- Vet du vad som hände? När vi skulle checka in så fanns inte våra bokningar och hotellet var fullbelagt.

- Ojdå, hur gick det då?

- Jag fick Presidentsviten, det var det enda som fanns kvar. Jag är i den nu och jag håller precis på att gå ner för trappan från tornrummet. Det ska finnas en bastu här någonstans på rummet men jag har inte hittat den ännu. Oj, här är den, Gud vad fint och den är varm också.

- Vad kul för dig, säger jag och försöker låta som jag menar det, det var väl trevligt.

Själv sitter jag här och fryser. Mamman lever ett liv i lyx och flärd, och det är hon faktiskt värd, jag menar det (väl medveten om att hon kommer läsa mina blogginlägg när hon kommer hem).

- Har du klippt gräsmattan idag? säger mamman.

- Barnen ropar nu, jag måste gå. Ha det så bra och sov så gott (om du hittar sängen i din jättesvit!) inatt. Vi syns när du kommer hem, puss puss.

Om en vecka är det skolavslutning. Barnen skall kläs i sina allra finaste kläder och på avslutningen får vi säkerligen höra Den blomstertid nu kommer... ute på skolgården. Solen kommer att gassa på oss föräldrar där vi står stolt med kameran i högsta hugg för att fånga våra små solsken på bild. Skrattande barn kommer att springa barfota på gräsmattan vid skolan och kräva att de får åka och bada i sjön direkt efter avsluningen. Aahhh, jag känner doften av sommar redan nu, eller?

Det har regnat i en evighet här i Falun, och inte tycks regnet ha för avsikt att avta. Falu-kalaset som ska vara en fest för alla har i princip regnat bort och tårarna från försäljarna har blandats med regnvattnet och runnit iväg i Falu-ån. Våra förberedelser inför skolavslutningen, som vi sett så fram emot (vi missade förra avslutningen då Moira insjuknade i diabetes kvällen innan), i år är en anings konstiga. Vi är inte ute i affärerna och letar efter vita klänningar och skjortor och snygga sandaler, vi letar efter vita galoscher och vita regnkappor! Sommaren har bestämt sig för att ta semester i år igen. Vår trädgård som vi skulle vårda ömt denna sommar (förra året vågade vi oss knappt utanför dörren, både diabetesen och vädret satte stopp för det) är vildvuxen. Gräsmattan som har blivit klippt en gång i år växer så det knakar och ogräset frodas i rabatterna. Vi hinner inte ens ut mellan skurarna för det finns inget "mellan", det regnar konstant.

Pappans strumpor och skor på farstukvisten efter ett fruktlöst försök att göra något åt trädgården ser vi nedan. Det är inte vått, det är blött! 

Gungan står alldeles ensam ute i trädgården, inga barn vågar sig ut. Kubb, Krocket och andra sommarspel står och huttrar på altan, ingen vill leka med dem i detta klimat.

Nere på tivolit på Falu-Kalaset så hade de ett par ställen där man kunde kasta antingen bollar eller pilar. Kastade man rätt så vann man något onödigt. Det var åtminstone så jag uttryckte mig för barnen. Dyrt var det också, 20 kronor gången. Att kasta bollar på burkar såg inte alltför svårt ut. Man fick två bollar och skulle kasta ner sex burkar som var staplade på varandra. Barnen kastade varsin gång och lyckades få varsitt tröstpris. Själv avstod jag. När vi gick förbi pilkastningen (en pil 20 kr) så ville barnen försöka att vinna en hatt var.

- Det ser för svårt ut, sa jag, stora tunga pilar och målet (små stjärnor) ser näst intill omöjligt ut att träffa.

- Snälla pappa, kan inte du försöka? Vi vill gärna ha en hatt.

Jag är, om jag så får säga det själv, inte alltför oäven på att kasta Dart och speciellt stadig är jag på handen efter två öl. Eftersom min ölkonsumption är lika med noll dessa dagar tvekade jag en aning men man vill ju ändå visa sig på styva linan inför barnen. Jag brukar inte vara många millimeter (om jag inte träffar förstås) från Bullseye på en darttavla när jag kastar så jag sa,

- Ok barn, watch and learn.

Pappan drämmer iväg den stora pilen och den borrar sig perfekt in i tavlan, men missar målet med ungefär en mil. Barnen skrattar, pappan surar.

- Vi skulle säkert kasta bättre än du.

Sagt och gjort, jag hivar upp 40 kronor och barnen får varsin pil. Sean kastar först och missar med en hårsmån.

- Det var nära, säger jag, men nära skjuter ingen hare.

Moira kastar sen. Pilen seglar iväg som en skadskjuten kråka och får nästan kämpa sig fram till tavlan. Väl där sätter den sig mitt i prick i den lilla stjärnan. Moira blir jätteglad och Sean kommenterar att Moira minsann är bättre på att kasta pil än pappan. Hon får sin efterlängtade gröna hatt och när vi går därifrån fortsätter mobbningen av pappas pilkastartalanger. Jag böjer mig för Moiras perfekta kast men vidhåller att sonen är lika usel som jag så han ska inte skratta åt mig. Dagen efter är vi nere på tivolit och visar mamman var Moira triumferade. Sean bestämmer sig för att försöka en gång till och jag försöker få honom att inse det omöjliga med att träffa stjärnan med dessa felbalanserade och feldimensionerade pilar.

- Det är bara slöseri med pengar, Moira hade tur. Det händer inte en gång till.

Sean prövar i alla fall och borrar in sin pil i en av spetsarna på stjärnan. Han fick också en hatt. Själv vägrar jag kasta för som jag säger så vill jag inte ha en sådan där färggrann sak på huvudet. Fast lite avundsjuk blir man och börjar fundera, "Kanske skulle jag ta mig två öl om vi går ner dit en annan gång, då kommer jag åtminstone garanterat att få se på stjärnor".

Barnen och pappan var nere på stan och kollade in Falu-Kalaset. Det var som pappan misstänkte, en massa krafs, godis, kepsar, T-shirts och snabbmat. Jag räknade till minst fyra mobila Thaimat-serveringar, ett otal korv- och hamburgerställen, sex stycken Langosförrättningar (är det inte bäst före 1990 på sådant?) och en massa annat. Så hälften av alla festivaltält diskvalificerade sig själva direkt för en pappa med ett diabetesbarn. Till barnens stora lycka så hade man smällt upp ett litet tivoli på Stora parkeringen, här skulle det åkas!

Eftersom jag är en hönspappa av stora mått stod jag och begrundade åkattraktionerna och suckade lite högt för mig själv. Barnen sa i kör,

- Snälla pappa, snälla snälla pappa!

Jag började förklara för dem om ambulerande tivolis och riskerna det innebar att sätta sig i deras karuseller och liknande. Skruvar och muttrar som inte satt fast, gondoler som lossnade och krossade allt och alla. Ni vet, sådana där upplyftande kommentarer som bara hönspappor med hönshjärnor kan krysta fram när man inte vet vad man ska säga. Till slut fick jag ändå ge upp. Efter att ha kryssat genom godisstånden, undvikit serveringarna och avfärdat leksaker och nyckelringar som billigt tjafs så fick jag ge med mig inför två par bedjande barnaögon.

- Ok, ni får åka allt som inte lyfter mer en 1 meter över marken.

Det fungerade bra, barnkarusellerna visade sig vara mer än tillräckligt för barnen (och mer än tillräckligt för pappans nerver också, - Sitt ner, håll i er, snurra inte så fort på de där!). Jag trodde vi var klara när vi passerade radiobilarna men där säger barnen unisont:

- Vi vill åka radiobilar nu.

- Kommer inte på fråga, det krockas och man kan få hemska whiplashskador...

- Vad är whiplashskador?

- Ja, det är när nacken åker framåt och bakåt fort och så gör det ont.

- Det låter roligt.

- Nej, det är farligt.

- Det är inte 1 meter över marken.

Vad gör man? Det var ganska så tomt med folk på tivolit och ingen åkte radiobilar så jag bestämde mig för att chansa.

- Ok, om ni åker båda i samma bil och gör det nu.

Båda satt i bilen innan jag avslutat meningen. Grabben som jobbade där satte igång radiobilen direkt när han hade fått biljetter av mig och Sean styrde runt i ensamt majestät på banan. Moira satt bredvid och skrattade så att hon kiknade. De fick åka en ganska så lång stund och drabbades inte av några whiplashskador alls. Det är svårt att göra det när man inte krockar med något. Den enda som var nära en sådan skada var väl jag som stod på sidan och försökte fånga fartdårarna med kameran när de knyckte än hit och dit på banan. En bild lyckades jag i alla fall få in dem på.

En ny dag har passerat och allt är frid och fröjd i hushållet. Det har, trots att oddsen varit emot oss, varit en riktigt bra dag. Irritationsmomenten har varit få och det mesta har fungerat över förväntan. Blev ni besvikna nu? Ska jag, den evigt gnällige och pessimistiska person som jag är, skriva något positivt? Det verkar faktiskt så men vi får se var det här leder, chansen finns fortfarande att jag bryter ut i en anklagande och gäll ton mot någon stackars oanande medmänniska. Jag ska dock försöka hålla mig i skinnet. Nu till dagen:

I morse när vi vaknade upp var det mulet och väderpresentatörerna lovade att det skulle regna mest hela dagen. Sean, den lilla stackaren skulle på cykelutflykt med klassen så jag såg en hostande, snörvlande och dyngsur långhårig kille framför mig i mina tankar. Inte nog med cykelutflykt, han skulle också iväg med mormor och gå en runda på golfbanan. Skulle detta nu bli inställt? Hör och häpna, solen sken, kanske inte hela tiden, men det regnade inte, så Sean hade en rolig dag utan att bli dränkt (vilket vissa andra blev). Nu är han välförtjänt trött och ligger och väntar på Lost och sen är det natti.

Mamman åkte på tjänsteresa (vilket i och för sig inte är roligt för oss andra för vi saknar henne) så hon får sova gott på hotell. Det är henne väl förtjänt.

Pappan och Moira har varit och badat. Efter att ha fått racka ner lite (jag har svårt att låta bli) på personalen på skolan efter frågan,

- Är ni säkra på att ni inte ska vara kvar på fritidsfesten? Det blir en massa tävlingar och lekar också.

- Nej tack, det är fortfarande för mycket fika och för lite fest (hur trög får man vara?) och dessutom är det tråkigt med tävlingar man måste fuska i.

- Vad menar du med att fuska?

- Ja, Moira och jag kan ju inte vinna för priserna består ju bara av godis, eller hur?

Det var dagens negativa vibb och ärligt talat, ibland undrar jag om det står fel i deras personbevis när det står: Född i Falun. Det borde stå: Född i farstun.

Moira och jag drog snabbt upp till badet där jag lekte Moby Dick, en ganska så stor vit val som strandat på bassängkanten. Moira övade dock inför sin karriär i Greenpeace och bogserade ut mig på djupt vatten (där hon i och för sig försökte dränka mig men det är en annan historia. Jag har även agerat haj och jagat henne fram och tillbaka i bassängen och konstigt nog så fort jag kom ikapp henne så var någon del pass? Jag fattade inte men lekte vidare. Krokodilpappa är också populärt, jag glider ljudlöst upp bredvid henne och låtsas försöka bita tag i hennes ben. Hon dränker mig då, skrattar högljutt och säger igen pappa, igen. Efter att ha spenderat större delen av badtiden under vattnet så drog vi oss äntligen upp och jag fick basta i fem minuter. Sen hem, helt OK värden hela dagen och mest glada miner. Tänka sig att det kan bli så. Men nu är jag trött och ska sova med dottern ännu en natt så jag lovar att återkomma med en sur och uppretad blänkare imorgon till er som inte klarar av det här sötsliskiga.

Godnatt och sov gott, jag tänker på er vid 03.00, till att börja med.

I går kväll fick jag riktig skrämselhicka. Kollade Moira som vanligt kl 23.00, och var då ganska trött och redo för en god natts sömn. Men det blev inget av med det eftersom hon hade 2,9. Så låg är hon nästan aldrig, och särskilt inte vid den här tiden. Snabbt upp ur sängen, hämtade en deciliter Coca-Cola och försökte väcka flickebarnet. Det var dock lättare sagt än gjort, hon var i princip inte kontaktbar och det var med nöd och näppe jag lyckades få i henne dricka. 

När jag inte lyckades få någon kontakt med henne hann jag som vanligt spela upp ett antal otäcka händelseförlopp i mitt inre. Jaha, skulle detta bli vår första koma? När ska jag ringa 112? Hur var det nu man blandade Glukagon-sprutan? I mina försök att väcka henne höjdes min röst "Moira, M o i r a, MOIRA!" och pappan kom farande och undrade vad som stod på. Tillsammans fick vi så småningom liv i henne och efter en stund hade hon vänt och låg på 3,5. Halvsovande fyllde hon på energiförrådet med en smörgås och lite mjölk, lade ner huvudet på kudden och trynade vidare.

Det gjorde dock inte jag. Var orolig att hon skulle sjunka ytterligare, så jag kollade henne vid 24-tiden igen. 8,8. Det var bra, men jag kände mig väldigt osäker efter känningen och låg vaken till kl 3.00. 14,9. Jag bestämde mig för att inte ge insulin, och det var väl lika bra det för hon vaknade vid 6-tiden med 8,8. Rätt OK. Hoppas vi får en lugn natt i natt, men det återstår att se, eftersom hon varit på kalas ikväll, med maränger, glass, pizza ... låg lär hon ju inte bli i alla fall.

Jag har köpt ett par nya kortbyxor. Det är inte vilka kortbyxor som helst utan det är ett par som jag sneglat på under en längre period. I helgen har det varit varmt här i Dalarna, musöronen på björkarna har slagit ut och allsköns växter har poppat upp i rabatterna. Våren är här och sommaren är bara runt knuten. Åtminstone trodde jag det.

Efter den verkligt fina helgen bestämde jag mig för att slå till och mannekängade för frun när hon kom hem från jobbet i måndags. Där gick jag och visade stolt mina nya kamouflagefärgade shorts som jag planerade att bosätta mig i fram till september. Frun var kanske inte fullt så lycklig som jag men hon klagade åtminstone inte.

Imorse vaknade jag, trött men lycklig över att få dela med mig av mina lurviga ben till resten av befolkningen. Jag tog mig sakta upp och styrde stegen mot duschen. När jag passerade köket så hajade jag till och stannade. Det var vitt ute. Ett täcke av snö hade lagt sig över vår tomt. Första tanken, har jag sovit över hela sommaren? Inte omöjligt men inte troligt. Andra tanken, mina shorts!

Det är den sjuttonde maj idag och det borde rimligtvis vara kortbyxeväder. Det är det inte, långt därifrån. Kanske är det Gud som försöker säga något till mig. Har jag överskattat tron på mina smäckra ben? Vem vet? Det enda jag vet är att jag får krypa in i långbyxorna igen och hoppas på att vädrets makter nyktrar till. Det är inte bara mina ben som längtar till sommaren. 

Inatt var det kaos, och då pratar jag inte om snöstormen som yrde utanför vårt fönster, det var mycket allvarligare än så. Angelina var borta!

Vid halv två inatt väcktes jag av en upprörd dotter. Mina tankar går direkt till diabetesen, är hon låg nu? Håller hon på att falla i koma? Är hon hög? Har ketonerna övertagit hennes kropp? Inte särskilt smidiga tankar men halv två på natten fungerar inte min hjärna riktigt bra (ibland undrar jag om den överhuvudtaget gör det).

- Vad är det älskling, säger jag samtidigt som jag fumlar med blodsockermätaren och en del av min kropp redan är ute i köket och hämtar Coca-Cola.

- Jag kan inte hitta Angelina, säger dottern och sitter rakt upp i sängen.

Är det inte allvarligare än så kan man tänka sig att fråga men det gör jag inte. Jag förstår att det är allvarligt för dottern. Inte kan man sova utan Angelina, och det menar jag verkligen. Angelina är den sötaste och knubbigaste gosekaninen som finns. När jag och min fru köpte henne så paketerade expediten henne i ett trångt och ogästvänligt paket. Dotterns födelsedag var flera månader framåt i tiden men jag kunde inte låta bli när jag såg den något knubbiga och dyra (det var troligtvis kilopris) kaninen. Väl hemma gömdes paketet i en garderob men det tog inte många timmar innan jag krävde att kaninen skulle släppas fri från sitt trånga fängelse.

- Stackaren får ingen luft där, som jag sa till min fru.

Veka som vi är båda två bestämde vi oss för att frigöra kaninen och snabbt ge henne till sin nya mamma, Moira. Sen dess är de två oskiljaktiga när det är nattetid så jag inser allvaret med att Angelina är borta.

Eftersom jag vet att Angelina gick och lade sig samtidigt som Moira (hon gör oftast det) så  räknade jag snabbt ut att hon inte kunde ha gått någon längre bit ifrån sängen. Vi började leta och och upptäckte att Angelina satt på golvet bredvid sängen (hon tyckte väl att det blivit för varmt där). Jag plockade upp henne och de båda sötnosarna somnade direkt. Själv var jag nu vaken och förblev så till klockan tre då jag kontrollerade dotterns blodsockervärde. Det blev lite mjölk och en halv smörgås till den något yrvakna dottern. Angelina ville inte ha något utan vände ryggen mot mig och sov vidare.

Nej tack, nix, absolut inte, nä, har ingen användning av det, du stör, vilken del av "jag är inte intresserad" förstår du inte? Någon som känner igen det här? Ett par gånger i veckan så ringer telefonen, gärna vid middagstid eller läggdags.

- Hej, jag ringer från International Global Priority Någonting och jag skulle gärna vilja erbjuda dig... - Nej tack, jag är inte intresserad.

- Vi har ett kanonerbjudande som...

- Nej tack, jag är inte intresserad och jag är lite upptagen just nu.

- Skulle jag kanske kunna återkomma lite senare då och berätta...

- Vilken del av "jag är inte intresserad" förstår du inte? Jag vill inte ha något!

-Men det här är ett gratiserbjudande och...

Det är vid dessa tillfällen jag har börjat att lägga på luren. Telefonförsäljare har en otäck tendens till att inte lyssna på vad man säger. De tvingar mig till att bli otrevlig. Jag bryr mig inte om det är gratis (vilket det aldrig är i långa loppet) och jag bryr mig inte om att det är världens bästa produkt. Jag köper inget via telefon, punkt slut.

Min fru och jag anmälde oss till något som heter NIX alldeles nyligen. Det tar visst ett tag innan man tas bort från alla listor som telefonförsäljare använder sig av men NIX ska se till att man slipper dessa oönskade samtal. Så jag antar att jag får leva med irritationen ett tag till men Gud vad skönt det ska bli att slippa dessa samtal i framtiden, för jag är inte intresserad av dem.

Som sagt, med hus och tummen mitt i handen så får man antingen ha extra resurser i form av pengar undangömda ... eller så kan man ha händiga vänner. Vi har det sistnämnda. Vi har redan berättat om morfar som fixade diskmaskinen. I går hade vi en annan vän hemma hela dagen, faktiskt från halv tio på förmiddagen till sent på kvällen. Han tog kommandot och monterade resolut och utan problem in vår nya badrumsmöbel eftersom den gamla var förstörd och måste bytas ut. Maken hantlangade och gjorde nog en och annan hantverksinsats också och slutresultatet blev helt suveränt! Nu väntar bara besök av rörkrökarn i nästa vecka så är allt komplett.

Under tiden vårt badrum genomgick en total förvandling lekte våra barn med vännens två barn som är jämnåriga med våra. Vi såg inte röken av dem på hela dagen! Trots att syskonparen normalt sett kivas sinsemellan en hel del så fungerar de klockrent när de är tillsammans alla fyra. Inte minsta gnabb! Jag fick leta rätt på dem för utfordring med jämna mellanrum, annars roade de sig själva hela dagen.

Senare på eftermiddagen kom vännens fru (efter jobbet) och vi hjälptes åt att laga kyckling och en suverän pasta. Vi hade så trevligt att vi missade att ge Moira Levemir! Hon kom på det själv efter två timmar, den duktiga tjejen. Ingen större fara skedd, men vi fick en liten chock. Det var länge sedan vi hade så trevligt att vi "glömde" bort Moiras diabetes. Många skratt och timmar senare åkte familjen hem till sig. Vilken underbar dag!

Visst fick vi lite saker med oss hem, men det mesta har ändå funnit nya ägare under dagen. Vilken kommers! Redan en timme innan loppisen öppnade för allmänheten var handeln i full gång. Vi hade prismärkt det mesta hemma och för vår del spelade det ingen roll vem köparen var - någon som faktiskt ville ha sakerna eller en annan försäljare som köpte billigt av oss och gjorde en liten förtjänst på samma pryl vid sitt eget bord. Ganska intressant, och en helt ny värld för oss.

Moiras värden har legat lite högt i går och idag, så när det var dags för lunch och vi letat oss upp till cafeterian (vars enda utbud i matväg var varmkorv med bröd) så fick Moira en större dos insulin än vanligt för att ta ner värdet något. Men en tugga in i maten kom hon plötsligt på att den där tanden som varit lös det senaste året nu var alldeles i vägen när hon skulle äta och den måste följdaktligen, på hennes halvt hysteriska order, tas ut just nu.

Stressad mamma inser att om inte tanden tas bort kommer hon inte att äta och det är ju inte så bra när hon redan fått insulin. Å andra sidan hade vi ingen sytråd, ingen avskildhet och dessutom tar det ju en stund att plocka bort tanden och det är ju inte heller så bra när insulinet är taget. Hum. Vad gör man? Ber ungen gapa, tar tag i tanden med fingrarna och rycker. Snabbt. Maken till lättat och lyckligt leende har jag sällan skådat hos en unge. Korven kunde ätas upp, värdena har varit OK under eftermiddagen och nu ligger tanden i ett glas med vatten och väntar på tandféen i natt.

Nu är allt packat och klart och förväntningarna är stora inför morgondagens loppmarknad. Barnen har rensat bland sina leksaker och hoppas nu att de kommer till bättre användning hos något annat barn. Vi vuxna har också rensat, en hel del. Att vi hade så mycket saker! Men så har vi hamstrat i rätt många år också. Vi har tyvärr båda två rätt svårt att göra oss av med saker, för de kan ju vara bra att ha i vår framtida husvagn, sommarstuga eller som första uppsättning inredning när barnen flyttar hemifrån. Ni kanske känner igen resonemanget?

Bara att köra iväg sakerna till loppis idag kändes som att slänga av sig en gammal, tung ryggsäck. Det ska bli så skönt att bli av med lite saker! Mardrömmen är förstås att få med sig det mesta hem igen, men vi räknar med mycket folk så här efter avlöning. SMHI talar om en regnig lördag i Falun också, så då kanske folk inte har något bättre för sig än att shoppa lite ...

För att orka med att kontrollera dottern varje natt turas min fru och jag om att sova med henne. Nätterna med den lilla flickan kan bli ganska så tröttsamma men samtidigt så har man kontroll över situationen. Dock är det skönt att få krypa ner i sängen i gästrummet och sova hela natten. Min fru har under de senaste veckorna klagat på att en fågel väcker henne tidigt när hon sover i gästrummet, och så kan hon inte somna om. Själv har jag inte märkt någonting. Jag har sovit som en stock när jag fått ligga ensam (inte för att det hjälpt med tröttheten) och några fåglar har då inte väckt mig. -Troligtvis så inbillar du dig har jag sagt till frun, är det så att den låter så mycket som du säger så skulle den väcka mig också! -Tror du att den bara kommer varannan natt bara för att irritera dig? Jag har inte riktigt tagit henne på allvar.

Klockan 04.10 igår natt (morse) så började jag ta min fru på allvar igen. Jag vaknade av ett staccatoliknande pip som gick i ett. Högfrekvent var det och de långa pipen pumpades ut värre än ett bil-larm. Och inte tog det slut heller, uthålligare än Duracellkaninen fortsatte fågeln att pipa glatt långt in på morgonkvisten. Jag var på väg ut för att strypa den lilla befjädrade varelsen, förbannade mig själv för att vi tagit katten av daga och försökte använda kuddarna som topps för att stänga ute ljudet. Men vid halvsju tiden tystnade denna varelse från jordens mörkaste hål och jag somnade utmattad om. Nu förstår jag varför frun har varit tröttare än jag vissa mornar när jag sovit med dottern. Från och med nu ska jag aldrig tvivla på vad min fru säger och jag ska alltid se fram emot att få ta nattskiftet med Moira. Fågeln har inte hörts i den änden på huset, än!