veckans wrestler

Nunzio är en ganska så liten brottare av italiensk härkomst. Han har tidigare brottats under namnet Little Guido och är den självklare ledaren för F.B.I, Full Blooded Italians. En av Nunzios huvuduppgifter tycks vara att åka på stryk eftersom han sällan vinner matcher i WWE. Det gör honom till en JTS, jobber to the stars, men han är trots allt en riktig Superstar själv.

Nunzio, 1.68 meter tuff Superstar

Vi träffade Nunzio i Åbo när han var där med Smackdown!. Det var ett kort möte men ändå roligt eftersom han gick på i sin något kaxigt komiske karaktär som han spelar. När vi frågade efter autograf så lyfte han på ögonbrynet och fnyste. Sean och jag blev väl ganska så paffa och började dra oss så sakteliga bakåt för att inte störa. Då säger Nunzio,

- Heeey, guys, where are you going? samtidigt som han gestikulerar med händerna på ett italienskt vis.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, fortsätta att backa eller gå framåt eller helt enkelt stå kvar så jag gjorde det enda rätta. Jag puttade fram Sean!  Nunzio skrev sitt namn och FBI och sa sen,

- So guys, what are you doing here?

- Well we are just asking some of you stars for autographs and photos, svarade jag lite trevande.

- Photos? sa han. When do I get mine taken?

- Well now if you want to? svarade jag.

- Of course, sa han, I am Nunzio!

Tre sidor av Nunzio, hjärnan bakom F.B.I.

Så jag tog ett foto på honom och Sean. Nunzio gjorde sin trademark gest som synes på fotot. Efter vi tagit det började han visa Sean hur man gjorde och så stod de där och öva. När han tyckte att Sean klarade av det bra så sa han till honom att göra så mot mig. Sean, den lilla svikaren, gjorde givetvis det varav jag gjorde likadant tillbaka till den lille "italienaren" och den lille kaxige sonen. Nunzio skrattade, gick fram till mig och skakade min hand och sa,

- Nice to meet you guys, hope you have a good time at the show.

Sen gick han och vi återtog vår plats utanför frukostmatsalen i väntan på flera trevliga Superstjärnor.

Nunzio med synbara spår i ansiktet efter hårda matcher och den karakteristiska handgesten och Sean, något mer slätstruken och ingen gest inövad än. När han väl lärt sig den gick han omkring och gjorde så mot pappa större delen av dagen. Barnen lär sig så mycket bra av wrestling!

Snart börjar jag tro att det vilar någon sorts förbannelse över de olika WWE-personerna vi träffar. Alla tycks få sparken. Earl Hebner, som är detta inläggs huvudperson fick sparken härom dagen på grund av att han sålt WWE-tröjor och annat på sidan. Han fuskade alltså, och det var ju inte bra speciellt med tanke på att han har varit WWEs huvuddomare under en herrans massa år. Earl Hebner var alltså domare och att ha en domare är ett måste i "uppgjorda" wrestlingmatcher. Om man klagar på att domarna i allsvenska fotbollsmatcher är usla och inte ser något så har man aldrig varit på en wrestlingmatch. En WWE-domare ser i princip ingenting och om han nu på ett mirakulöst sätt skulle göra det så är det inga brottare som bryr sig. Domarna är dessutom till för att bli knockade av "misstag" så att heelen (den onda brottaren) kan fuska ännu mer. Wrestling är inte logiskt (men dock underhållande). Domarna är en del av historien som berättas och till slut så håller domaren upp armen på den som vunnit, precis som på en boxningsmatch.

Earl håller upp handen på Randy Orton efter en burmatch (extra blodigt) i USA

Att Hebner fått kicken är tråkigt för vi fick mycket bra kontakt med honom i Helsingfors. Den första gången vi träffade honom så satt vi och pratade med Chris Benoit. Earl kom och satte sig vid samma bord som oss och började att prata med Chris men även med oss. Han frågade om vi skulle ut och se på showen, var vi var ifrån etc. Benoit, och även Stacy Kiebler som satt där, gick före alla andra så vi blev ensamma kvar med Earl. Det blev lite wrestlingsnack, barnen fick varsin autograf och så tog vi också ett foto. När han gick så sa han,

- I will see you tonight, hope you have a good time at the show so you can tell me about it then.

Vi träffade på Earl på kvällen i baren. Han drack en del och var på ett strålande humör. Inte blev det någon privat pratstund så vi tänkte väl att det som han sagt tidigare på dagen bara var artighetsfraser.

Är det Earl som vinkar hejdå till sin publik?

Dagen efter så satt vi vid vårt lilla bord i lobbyn och Earl kom ut från hissarna och gick rakt fram till oss och satte sig ner.

- So guys, did you enjoy last night?

Vi försäkrade att vi gjort det och sen var konversationen igång. Han hade med sig två stycken promos på sig själv och sin son Brian Hebner (som är domare på Smackdown!) som han signerade och skrev "To Sean..." och "To Moira..." och gav till barnen. Vi pratade om wrestling och barn. Han tog upp kort och visade sin dotter Katie som han adopterat från Korea och berättade om henne. Eftersom vi hade rest så långt och betalat så mycket för biljetterna så ville han göra något mer för oss sa han. Han frågade om vi skulle komma och se WWE nästa år igen och vi sa, - Jajamensan.

- Well, then I will get the tickets for you, sa han. Han tog fram en liten bok och skrev mitt namn, vår adress, min e-mailadress och lovade att han skulle ordna bra biljetter nästa gång de kom och bjuda på dem. Fantastiskt tänkte vi och blev väldigt glada. Earl Hebner blev kvar vid vårt bord till WWE åkte därifrån. Vi pratade om ditt och datt, han ropade till sig en del brottare så vi fick chansen att prata och fota oss med dem. När de var på väg att åka så kramade han om ungarna (jag fick som vanligt ingen kram men kan inte påstå att jag blev ledsen över det den här gången) och gick och satte sig på bussen. Där blev han sittandes ett tag och såg hela tiden till att hålla ögonkontakt med oss och vinka när vi stod där och vänta på att de skulle åka (och vi stod inte där hela tiden eftersom vi plockade några fler brottare under tiden). När bussen åkte iväg var han den som vinkade mest, och då är mina barn inkluderade.

Biljetterna lär vi inte se eftersom Earl lyckats med konststycket att få sparken från WWE trots att han är domare. Inte lär vi få se WWE i år heller eftersom de inte aviserat om någon show i Finland i år. Synd tycker vi, inte bara för att WWE inte tycks komma utan mest för att Earl var den person som på flera sätt var vår biljett in till flera möten med Superstars från WWE.

Earl håller upp händerna på mina två vinnare. Tyvärr blev han själv en förlorare till slut.

The Undertaker, dödgrävaren, är en av WWEs mest legendariska karaktärer. The Phenom som han också kallas började sin karriär i WWE som dödgrävare. Efter några år så förvandlades karaktären till en sorts överstepräst, sedemera en biker (the American Bad-Ass) men han har nu gått tillbaka till att vara dödgrävare igen, the original Deadman, och det är i den karaktären han gör sig bäst. Han har dock alltid gått under namnet Undertaker oberoende av vilken skepnad hans karaktär har varit. När vi träffade honom var han fortfarande the American Bad-Ass och brukade köra in på grymt feta choppers till ringen.

Första gången vi såg Taker var i baren på hotellet vid lunchtid. Sean satt och gjorde sina medhavda läxor vid ett bord och jag gick upp till baren för att beställa något drickbart. Då kom han ut från hissen. Shorts, snusnäsduk i håret och avklippt T-shirt och tatuerad överallt. Han gick fram till baren där jag stod med våra drickor och beställde något att äta. Jag hastade iväg till Sean med hans läsk men lämnade min lilla öl uppe vid baren så jag gick tillbaka. Taker nickar till mig när jag sätter mig vid ölen. Då kommer även Brock Lesnar ner, går till andra sidan av mig och beställer mat. Där står jag mellan de två då största namnen på Smackdown! som senare på kvällen ska gå en hatmatch mot varandra. För att hata varandra så mycket uppför de sig väldigt civiliserat, de pratar som om de vore vänner. Och visst är de säkert det med tanke på att wrestling har manus och det brottarna gör i ringen inte reflekterar verkligheten. Men det var ändå en konstig känsla att stå där mellan dessa ganska så stora och kraftiga herrar som pratar om ditt och datt när man själv är inne i deras fejd som man följt under en tid. När de hade ätit klart bestämde Undertaker att han och Brock skulle träffas i lobbyn senare för att åka iväg och träna tillsammans. Vem det var som bestämde rådde det ingen tvekan om. När Taker sa något så höll Brock med. De gick i alla fall åt varsitt håll och Sean och jag missade tillfället att prata med Taker (det som hände med Brock kommer i ett senare inlägg).

Innan galan så lyckades vi få fatt på dödgrävaren igen. Det var Sean som stod snällt väntandes utanför hissarna som tog första kontakten. Det fanns en autografjägare till där och även han var i Seans ålder. Han slängde sig fram så fort Undertaker kom ut ur hissen vilket gjorde att Taker blev en anings purken. Han skrev i och för sig en snabb kråka men puttade nästan undan grabben. Hans pappa var där med en kameramobil men Taker viftade surt med fingret mot honom så något foto fick han inte ta. Jag själv satt och iakttog Sean som snällt stod vid en pelare och väntade med sitt autografblock. När Undertaker går förbi stannar han upp och klappar Sean på huvudet.

- Do you want an autograph, sa han och stirrade samtidigt styggt på den andra killens pappa.

- Yes please, svarade Sean, och jag satt och mös över min väluppfostrade son. Taker pratade lite lätt med Sean och jag bestämde mig för att inte störa detta ögonblick genom att be om ett foto. Han hade ju nekat den förra, troligtvis för att de var påträngande, så jag lät bli. Jag tänkte att det kanske blir en chans senare när det inte är så packat med folk som det var i lobbyn då.

Undertakers smått feta autograf

Ute på showen så satt vi som sagt vid ringside och det var en härlig känsla att se Undertaker passera förbi oss på så nära håll.

The American Bad-Ass går rakt förbi oss

Matchen mot Brock var spännande (om man nu kan kalla uppgjorde brottningsmatcher för spännande). Undertaker var den första riktigt stora legend som vi sett brottas. Taker förlorade matchen (på grund av att Brock använde sig av en stol som man inte får göra. Stolar tycks för övrigt vara väldigt populärt att panga i nian på sin motståndare även om det är "förbjudet"). Efter domslutet fick dock Undertaker sin revansch och gav Brock lite av sin egen medicin.

Undertaker goes "Old School" på Brock från vår vinkel

Vi såg Taker på kvällen i restaurangen där de flesta brottarna samlades. Det var självklart vem det var som var ledaren i hela gänget. Vi lyckades också fråga honom om ett foto och det var helt OK för honom så vi tog ett. Tyvärr så missbedömde jag (- Är du inte riktigt klok, som Sean sa när vi framkallade bilderna) något med ljuset eller något (fråga inte mig, teknik är inte min starka sida) så fotot som sitter i vårt fotoalbum går knappt att tyda. Man ser något stort mörkt som tornar över något litet mörkt. Vem det är går knappt att urskilja. Jag försökte scanna över bilden till datorn men det blir bara mörkt så den slipper ni (samma hände med Eddie Guerrero- och Brock bilderna). Däremot får ni titta på lite bilder från själva matchen vi såg här under. Hittade lite bilder på nätet som jag skamlöst lånade. Undertaker var som sagt vår första riktiga legend. Året därpå träffade vi Flair (som ni läst om) och HBK som kommer senare. Nu fattas bara Hogan så är vi lyckliga.

"Old School" från en annan vinkel. Sean och jag sitter precis bakom domarens rygg fast det förstår ni ju om ni jämför med den förra bilden som jag tog.

Undertaker får in en "Big Boot" på Brock som hade tänkt att använda stolen som vapen

Molly Holly är en kvinnlig brottare, eller var kanske är rätta ordet. Kort efter Helsingfors-galan sa Molly upp sig från WWE (ovanligt med tanke på alla som sparkats). Hon är/var en duktig brottare tekniskt sett men som alltid när det gäller kvinnor inom WWE så är det inte brottningen hon är mest känd för. Molly gick en match där förloraren skulle raka av sig håret. Givetvis förlorade hon och håret rakades av i direktsändning. Ganska så makabert men vi får ha i åtanke att det här är WWE och gränser för vad som är tillåtet tycks inte alltid finnas. Dock är hennes korta hår ganska så klädsamt enligt Moira.

En skallig Molly Holly

Molly med peruk

Första gången Moira träffade Molly Holly var i lobbyn på hotellet när brottarna skulle åka ut till galan. Moira hade precis varit "the center of the world" för Victoria och var alldeles uppspelt. När vi står där och inväntar nya brottare ropar Victoria på Moira som genast trippar över till henne. Victoria introducerar Molly Holly för Moira. Sean och jag stod en längre bit bort och tittade, - Ropa på oss då, tänkte nog vi båda. Vad de pratade om har jag ingen aning men eftersom Moiras engelska inte är den bästa (dock förstår hon det mesta men talet är sisådär) så kan det inte ha sagts mycket. Divorna och Moira skrattade och så kramades Moira om av båda. - Vem vill krama tjejer när man kan stå bredvid tvåmeters muskulösa män, tänkte nog både Sean och jag och grät inombords. Moira kom tillbaka med en autograf och sken som aldrig förr.

Molly kramar livet ur Trish Stratus under en match i USA. När hon kramade Moira så var det betydligt trevligare.

Det går hett till även när tjejer brottas (tycker Moira i alla fall)

Ute på galan så sken Moira lika mycket under tjejmatchen. Sean och jag var mäkta roade men eftersom dottern uppskattade det hon såg så höll vi god min i elakt spel. - Jättebra, sa vi, Gud vad kul att se alla tjejerna brottas (hade de kramat mig och Sean hade vi säkert hurrat mer och ärligt uppskattat det vi såg, men men).

På morgonen efter galan fick äntligen vi pojkar också träffa Molly Holly. Hon var en alldeles charmerande kvinna och hur trevlig som helst. Hon gick fram till Moira och frågade om hon tyckt att showen var rolig och började att småprata med henne. Sean stack emellan och fick sig en autograf och slutligen så fick jag ta ett foto på Molly och Moira, Sean surade i bakgrunden och ville inte vara med, troligtvis för att han inte fick någon kram! Jag erbjöd honom en men han avböjde och undrade vad jag sysslade med.

Molly ser inte alltför lycklig ut här.

När brottarna skulle åka gick Molly Holly fram till Moira igen och sa hejdå. Det blev ingen mer kram men väl en klapp på kinden. Själv stod jag i bakgrunden och skrek tyst inom mig, - Jag då, ge mig åtminstone en klapp! Men nej, även där gick jag bet. Det är nog lättare att vara åtta år och söt än fyrtio och ful om man vill krama wrestlingtjejer.

Men här ser hon lyckligare ut men lyckligast är nog Moira som skiner ikapp med solen. Det mörka molnet som skuggar Molly måste vara jag.

Rey Mysterio är en ganska så liten brottare, till storleken sett. Brottningsmässigt så är han stor. Han är en så kallad cruiserweight och det är mycket "high flying" när han är i, eller utanför ringen. Han är av mexikansk härkomst och har alltid mask på sig när han brottas. Alla vet hur han ser ut eftersom han har brottats utan mask en tid i WCW men en "Lucha Libres" kännetecken är masken så han tycks föredra att ha den på.

Så här ser det ut ofta när Rey Mysterio är i farten.

Reys favorit-"grepp" är något som han kallar 619, en kort och enkel förklaring är att han använder repen och snurrar runt 180 grader för att sen sparka motståndaren som helt oförhappandes råkar ligga kvar på mellanrepet när greppet utförs. rey är omåttligt populär och då speciellt hos de unga fansen som uppskattar de spektakulära rörelserna som Rey bjuder på.

Rey poserar inför en publik.

När vi mötte Rey gick det ganska så fort. Första gången vi såg honom på hotellet undrade jag vem den lilla mannen var? Vad gör han här med de stora brottarna? Snabbt kom jag på att det var Mysterio men då var det redan för sent, han hade gått in i hissen och åkt upp till sitt rum. Den andra gången så var det Sean som var vaken. Jag stod i baren mellan Brock Lesnar och Undertaker (två brottare som kommer som separata inlägg senare) och var upptagen med att lyssna på dem. Sean däremot såg Rey och gick fram till honom. Vad som sas vet jag inte men Sean fick i alla fall en snygg autograf där Rey även skrev 619.

Reys autograf som Sean var mäkta stolt över då pappa inte fanns med överhuvudtaget när han fixade den.

Ute på galan så mötte Rey Tajiri som vid denna tidpunkt fanns på Smackdown! (ni hittar honom som ett tidigare inlägg på denna blogg). Rey vann och utförde de flesta av hans "moves", 619, West Coast Pop osv. Fartfyllt var det och ibland undrar man hur brottarnas kroppar håller för alla de smällar de tar.

Mysterio och Tajiri utför något sorts wrestlinggrepp på galan i Åbo.

Efter matchen när Rey gick ut kom han fram till Sean som hängde över ringsargen där vi satt. Han rufsade till Sean i håret och Sean blev otroligt glad. Själv skötte jag kameran som alltid så jag fick vare sig någon rufsning i håret eller chans att prata med Mysterio då vi inte såg honom något mer under vistelsen på hotellet.

Rey precis innan han kommer fram till Sean och klappar honom på huvudet.

Dave Batista är en av WWEs nya mest lysande stjärnor för tillfället. Efter att ha fått "gå i skola" tillsammans med HHH och Ric Flair i gruppen Evolution under en lång tid så skapade han sig ett namn och har sedan brutit sig loss från dem. Han är nu World Heavyweight Champion (tog titeln från HHH på Wrestlemania 21) och har precis blivit tradad från RAW till Smackdown!

Batista efter vinsten på Wrestlemania 21

Batista var oklanderligt klädd de gångerna vi såg honom. När de åkte ut till galan missade vi honom när han gled förbi. Vi var upptagna med någon annan, vem kommer jag inte ihåg. Det enda vi hann se var den snygga kostymen och så kände vi en doft av After-Shave och så var han inne i bussen.

Batista flexar upp sig inför fansen. Inte ett uns fett på den kroppen speciellt om man jämför med min som har ett ton fett (fast jag klarar mig säkert bättre vid en hungerkatastrof)

Batista var med i Main-event på galan. Han och HHH mot Randy Orton och Chris Benoit. Matchen dömdes av Earl Hebner (vår favoritdomare som också kommer som eget blogginlägg) och det var underhållande. The Animal var alltså fortfarande heel (ond) vid det här tillfället. När brottarna kom tillbaja till hotellet gick Batista och satte sig i baren. Det var några som gick fram till honom ooch bad om autograf men han tycktes inte vilja skriva. Mina barn ville också gå upp och fråga men jag sa nej till dem först. Det är dumt att störa dem när de är upptagna som jag sa till barnen. Bättre att plocka dem när de är på väg någonstans istället. Batista satt fastklistrad vid barstolen. Till slut så sa jag OK till barnen. Gå upp och fråga men fråga snällt och försiktigt, bryt inte en konversation utan stå där på sidan tills han ser er. De gick upp och var snart tillbaka med varsin autograf. Något foto ville jag inte fråga om eftersom han satt och drack i glada vänners lag, HHH, Flair och en hel hög till.

Dagen efter när vi är i lobbyn och väntar på flera fotostunder så kommer Batista ner ganska så sent. När han går förbi oss stannar han till och säger,

- So, are you not going to ask me?

Först fattar jag inte vad han frågar om men han säger,

- A photo with the kids? You have asked about everyone else!

Jag flög upp och likaså gjorde ungarna.

- Woooooo, sa Batista. Nice T-shirts kids, och kommenterade barnens Flair-tröjor. So has anyone of you got one of my shirts? frågade han.

- Eh, yes I have got one, sa jag och ljög. Jag har ingen Batista-tröja.

- Well you should wear it instead of that one, I will whip him in a second, sa han och pratade om min Cena Camo-You cant see me T-shirt. Kanske inte så smart av mig att ha en Smackdown! T-shirt men jag tänkte mig inte för på morgonen.

- Lets go outside, sa Batista (skulle han spöa mig nu?), we will get a better shot in the sunlight.

Sagt och gjort, vi gick ut efter den stora muskulösa mannen och fotot togs. Han tackade för att även han fick vara med på bild och gick iväg och pratade med Flair. Vi stod kvar ute en stund till och då kom en annan brottare förbi, men mer om den brottaren senare.

Solen, Sean, Dave Batista och en överlycklig Moira

Chuck Palumbo är också en i raden av brottare som fått lämna WWE. Det skedde dock för ett tag sen och inte i utrensningarna som pågått här i dagarna. Chuck gjorde sig mest ett namn som tag-team brottare, speciellt tillsammans med Billy Gunn i den något suspekta duon "Billy & Chuck". Vid ett tillfälle skulle herrarna gifta sig med varandra, eller åtminstone så leddes man till att tro det. Chuck var även medlem i FBI, Full Blooded Italians, innan WWE gjorde om honom till en singelbrottare utan någon särskild karaktär.

När vi mötte Chuck var han som en stor brummande brunbjörn. Han var, och det här kan låta konstigt, ganska så mysig! Ett högt brummande skratt och en cool stil hade han när han lufsade igenom hotellet. Det var nästan så att jag började att sjunga "Hipp hurra för Bamsefar, som är så snäll och rar..." men lät bli då det finns andra forum som Klas Klättermus passar bättre i. På galan så gick Chuck sin match mot Maven. Han vann men ingen verkade bry sig alltför mycket vilket kanske också är en anledning till att ingen av dessa två är kvar i WWE.

Palumbo trycker upp Maven i ringhörnan på matchen i Helsingfors.

Men som sagt, han var trevlig i alla fall. Skämtade med barnen, skrev gärna autografer och ställde villigt upp på fotografi. En gång i lobbyn gick han förbi Sean och petade honom på hans högra axel varav Sean genast tittade bakåt till höger. Då var han redan förbi på vänster sida och skrattade glatt. Jag tror inte att jag såg honom utan solglasögon en enda gång på hotellet. Kanske var det min skimrande aura som bländade honom? Det lär vi nog aldrig få veta eftersom jag misstänker att han är en av dem som WWE aldrig kommer att återanställa.

Chuck Palumbo och hans små lekkamrater

Charlie Haas fick också sparken av WWE här i dagarna. Han var en utmärkt teknisk brottare men någon karismatiker var han då inte, det blev nog hans fall.

Någon värst vidare muntergök var han inte när vi träffade honom. Sean gick fram och bad om en autograf. Haas rörde knappt en muskel i ansiktet, tog autografblocket och skrev sin kråka på fel sida! Han bläddrade bort sidan som Sean visade fram och lyckades skriva på baksidan av Kurt Angles autograf. Tack för den! När jag skulle fråga om foto smet han in i hissen och drog. Det var vårt möte med Charlie Haas. Kan inte direkt säga att vare sig Sean eller jag kommer att sakna honom.

Charlie Haas autograf. På andra sidan papperet finns Kurt Angles, kan ni gissa vilken sida som syns när den ligger i albumet?

Så denna gång blev det ingen bild från vårt möte en Superstar. Det finns ett par sådana till där vi bara har kvar autografer men det är i de flesta fall beroende på den usla kameramannen, dvs jag. Däremot finns det en bild från galan som vi var på så att ni i alla fall kan studera hur Haas ser ut, varsegoda att se nedan.

Charlie Haas bänder på Chavo (vår kompis) när de brottades i Åbo.

Just i dagarna fick Maven sparken av WWE. Det är ett öde som ganska så många av de brottare vi träffat gått till mötes. Kan det vara så att det vilar en förbannelse över oss? Nej, det är så här WWE fungerar. Man byter ut brottare med jämna mellanrum. Så fort en brottare inte längre säljer T-shirts, leksaker och annat eller inte går hem hos publiken så är det dags att göra om honom/henne eller helt enkelt sparka personen i fråga.

Maven var i alla fall den första Tough Enough-champion. TE är ett TV-program som kan liknas vid Robinson fast här är det nya brottare som ska drillas genom olika tävlingar och utröstningar. Sist kvar får ett kontrakt med WWE.

Maven droppar en armbåge på en stackars försvarslös brottare

Maven var en trevlig person tyckte vi allihopa. Han hejade glatt och tycktes uppskatta uppmärksamheten han fick av oss. Moira kallade han för "cutie" medan Sean och jag fick nöja oss med "guys". Sötnos hit, pluttan dit och så vidare. De flesta brottarna hade något snällt att säga om Moira. Med Maven blev det en vanlig wrestling-konversation med frågor om vad vi tyckte om showen, han frågade vad barnen hette och allt det där vanliga som ni läst i tidigare inlägg. Inget speciellt med andra ord men ändock trevligt att träffa karln. På galan så förlorade han mot Chuck Palumbo, en annan brottare som också fått sparken men honom skriver vi mer om senare.

Sean, Maven med strandraggarknäppning och Cutie

Randy Orton är en av den nya generationens brottare i WWE. Hans far, Cowboy Bob Orton, var en känd brottare i WWF (förbundet bytte namn från WWF till WWE då pandakramarna hotade med stämning) för en herrans massa år sedan. Vince McMahon (WWEs ägare) satsade stort på Randy som pushades hårt. Han var till exempel WWEs yngsta världsmästare genom tiderna. När vi såg honom i Finland var han fortfarande pushad mot toppen men då det inte fungerat allt för väl har han fått kliva tillbaka från main-event till mid-card, dvs han är inte en av de största stjärnorna längre.

Det som förvånade mig mest när vi träffade Randy var hur lång han var. Det var väl endast Kane som var längre av de vi träffade i Helsingfors. Stiligt klädd var han, artig och belevad men han verkade vara en ensamvarg.

Randy dyker på HHH i en Elimanation Chamber match i USA

Ute på galan så fick han en del ovationer men inte så mycket som man kan förvänta sig av till en av de största stjärnorna. Publiken skrek i och för sig RKO, RKO (Randys finishing move) i tid och otid men det var nog i brist på annat att göra.

Orton bjuder HHH på en flygtur i Helsingfors

Jag fick en känsla av att Randy inte verkade gå så bra ihop med andra wrestlers. I ringen har han en smått överlägsen attityd och han firar gärna av sitt arroganta leende ofta mot allt och alla. På hotellet verkade han snarare blyg eller så var det bara att han undvek de andra (eller att de undvek honom).

Randy i sin grekiska Gud pose. Lägg märke till myllret av tatueringar på rygg och armar.

När vi pratade med honom var det det vanliga som dryftades. Var kommer ni ifrån, trevligt att träffas, kul att ni ska se galan etc. Mycket artig som sagt men allting verkade nästan inövat. Vi fick i alla fall autografer, snygga sådana, och ett foto där han smilar upp sig. Sen såg vi honom inte så mycket mer utan vi tror att han spenderade tiden i Finland på sitt rum undrandes över vart hans karriär var på väg!

Moira, The Legend Killer och Sean. Randy ser gladast ut av alla, kan det vara hans namn?

Victoria är en WWE-diva som faktiskt kan brottas. Många av damerna som är med på WWE-cirkusen är med för sitt utseendes men i det här fallet så är det nog brottningen som gör att hon jobbar kvar. Och det skriver jag inte för att klanka på hennes utseende, för det är inget fel på det.

Den första gången vi träffade Victoria var när hon kom ner från sitt rum i hissen och alla brottarna/divorna skulle samlas i lobbyn. Sean och jag var upptagna med Ric Flair (we are not worthy) så vi såg inte när hon smög ut. Det gjorde Moira däremot så hon gick fram direkt. Moira hade sin Trish Stratus T-shirt på sig vilket kanske inte var så genomtänkt av pappan med tanke på att Victoria var god och Trish ond för tillfället. I och för sig hindrade det inte Victoria att skina upp när Moira frågade efter autograf. Sean och jag masade oss över när Flair försvann som ett skott och Victoria och Moira stod och pratade om Moiras T-shirt. Moiras engelska är så där så jag fick rycka in och berätta för Victoria att det var pappans fel, jag hade inte fått tag i någon Victoria-tröja men Moira ville gärna ha en sa jag. Men Victoria bara skrattade och sa att en sådan söt flicka som Moira fick ha vad hon ville på sig samtidigt som hon hoppades att Moira skulle heja lite på henne under matchen. Moira sa att det skulle hon visst göra (vilket hon också gjorde).

- Oh, she is such a sweetie, sa Victoria och kramade om Moira.

Jag frågade om vi fick ta ett foto och det var inget problem. Sean (som säkerligen blivit betuttad men erkände det inte) smög sig också in på bilden. Sen gick Victoria iväg och barnen stod kvar vid hissen medan jag gick och satte mig. Det var väl någon wrestler som kom där emellan men när jag satt där i lobbyn så hörde jag,

- Sweetie, sweetie, come here for a second. Det var Victoria som ropade.

För ett kort ögonblick så inbillade jag mig att det var mig hon ropade på men det var nog mest önskedrömmar. Det var Moira som hon ropade på. Moira travade iväg över till Victoria som stod där med Molly Holly, en annan WWE-diva som faktiskt kan brottas. Vad de pratade om har jag ingen aning om men Moira fick sig en kram till av Victoria och en av Molly Holly. Jag, i vanlig ordning, fick ingen kram alls.

Victorias fighting face

Efter showen när vi var på hotellet så pratade Victoria än en gång med dottern och hon fick sig en kram till.

- Det är lite svältfött för oss, som jag sa till sonen och den här gången höll han faktiskt med. Även på morgonen vid frukost så var Moira i fokus för divorna och speciellt då Victoria. Sean och jag fick nöja oss med att prata med några av de manliga brottarna (egentligen helt OK för oss men det var ju inte så att de kramade oss direkt). När brottarna/divorna skulle åka så såg Victoria till att gå fram till Moira än en gång (det började bli tjatigt nu tyckte jag, krama resten av familjen också! Fast det sa jag förstås inte) och kramades och sa hejdå till sin egen lilla "sweetie". När vi stod där så vinkade både Moira och Victoria frenetiskt till varandra, Sean och jag liksom lyfte på handen. Numera är det Victoria som är Moiras favoritbrottare bland damerna, and who can blame her, så mycket uppmärksamhet som Moira fick av henne så mycket uppmärksamhet ger jag inte ens min fru.

Sweetie, Victoria och Sean. Kolla in naglarna på divan, hur klarar man av att brottas med sådana?

Chavo Guerrero jr kommer från en berömd wrestlingfamilj, eller släkt kanske är mer rätt. Han är en "Lying, stealing, cheating"-mexikan, eller åtminstone så porträtteras han som det vare sig han är ond eller god för tillfället. När vi träffade honom var han "god" trots sitt fuskande i ringen.

Chavos fighting-face

Chavo har i sin karaktär alltid varit rätt så gapig och skrikig. Med en rätt så pipig och hög röst har han gnällt på domare och skällt på motståndare. Intrycket man får av honom är att han är rätt så kaxig. Men när vi träffade honom så var det tvärtom. Jag undrar om man inte stavar ordet ödmjukhet C H A V O på mexikanska (spanska). Han var inte särskilt stor, rörde sig mjukt och kattlikt och pratade med en tyst och timid röst.

Ute på galan så mötte Chavo Charlie Haas och här ger de prov på sin vighet.

De flesta brottare vi har träffat har varit mycket trevliga. Dock tror jag att flera av dem har svårt att hålla isär sin egen personlighet och karaktären de spelar. En del lever nog in sig så mycket i karaktären att de faktiskt tror på allt som manusförfattarna skriver. Men med Chavo är det nog ingen risk. Han tycks stå med båda fötterna på jorden och kan skilja på fiktion och verklighet. Matchen ute på galan var bra, Chavo var lika störig som han alltid brukar vara. Tyvärr förlorade han men eftersom han var en av "Los Guerreros" så fick han stora ovationer som han sög i sig i alla fall. Väl hemma på hotellet tror jag att det blev en tidig kväll för honom medan många andra festade i baren.

Chavo går sammanbitet förbi oss där vi står vid ringen

När Sean fick sin autograf av Chavo så blev han väldigt lycklig, Sean alltså. Chavo var nämligen den första som skrev  "To Sean...". Det var när vi satt utanför frukostmatsalen och inväntade brottare. Chavo satte sig ner bredvid Sean en liten stund och frågade honom om hans favoritbrottare etc. Han var exceptionellt trevlig och tog sig god tid med oss. Inga divafasoner där inte. Vad vi egentligen pratade om kommer jag faktiskt inte ihåg. De flesta andra brottare kommer jag ihåg konversationerna med men Chavo var så behaglig (nu låter jag nästan kär!) så det var som om att sitta ner och prata med en gammal vän som man inte sett på länge. Mycket sägs men det är inte det som är viktigast, det är själva mötet. Chavo avslutade autografen med att skriva "God bless", verkligen passande för hans person. Det var inte bara som han skrev, utan det kändes som han menade detta.

Seans lilla dyrgrip som sitter i fotoalbumet hemma.

Senare på dagen så träffade vi Chavo igen nere vid lobbybaren dit vi hade förflyttat oss. När han gick förbi stannade han till och sa hej igen. Sen gick han och satte sig med några andra WWE-gubbar. Efter en stund där går jag upp till baren för att beställa lite mer dricka till mig och sonen. När jag står där kommer Chavo till kortändan av baren och ber att få en av de inplastade smörgåsarna de säljer där. Bartendern ger honom den och ger honom även en nota. Han står där och fingrar med sina pengar och tycks inte riktigt få ihop vad det står på notan. Då säger jag,

- Allow me, let me pay for that.

Chavo tackar nej och säger att det är OK, han vet bara inte hur mycket de olika pengarna är värda.

- I insist, säger jag.

- No, you do not need to, säger han med en vänlig röst, its just that I cant work this out with all these coins and everything.

- Neither can I, säger jag, but I still insist. Its the least I can do so please just accept the gesture.

- Well if you put it that way, säger han och sträcker mig notan.

Vad smörgåsen kostade kommer jag inte ihåg men det var väl värt det. Chavo tackade så mycket, gjorde tummen upp till Sean och åkte upp till sitt rum. Innan showen så samlades alla brottarna i lobbyn. Sean och jag stod där och bara gapade. Aldrig hade vi sett så många på samma plats samtidigt. När Chavo kommer ner så är vi de första han hejar på innan han börjar mingla med sina kollegor, Sean och jag sken ikapp med varandra. Vi träffade (eller snarare såg) Chavo en gång till under vistelsen men den incidenten får ni läsa när den här bloggen publicerar sitt möte med Chavos morbror, Eddie Guerrero.

Chavo tar tag i sin nyvunna kompis Sean och pekar på honom som om han är viktigast!

Den första gången som WWE kom till vårt grannland Finland så åkte jag själv över utan barn. Det blev en väldigt trevlig resa och alkoholintaget var definitivt större än de gångerna jag haft barnen med. Det är lättare när man bara har sig själv att ansvara för. Dock så är det bra mycket roligare när man har barnen med. Dessutom så fungerar mina små barn som wrestlingmagneter med tanke på alla wrestlers som vi träffat under våra resor tillsammans, och det sätter ju lite extra krydda på tillvaron. När jag åkte själv stötte jag bara på en brottare på stan och det var allt.

Han jag mötte var JBL, eller Bradshaw som han var känd som då. Och han var inte ens med på själva showen upptäckte jag. Det visade sig senare att han gjorde någon slags PR-turné åt WWE och reste runt världen så han var bara med till Finland för det var första stoppet för WWEs brottare. Sen så reste han vidare själv med en Diva som jag glömt namnet på.

Jag var på väg upp till centrum i Helsingfors när JBL kom utklivande på gatan från ett varuhus. I släptåg hade han sin fru och de var inte sams. Jag följde efter på respektfullt avstånd eftersom deras meningsutbyte inte var så värst trevligt. JBL ville hem till hotellet och försökte stoppa taxibilar som bara susade förbi.

- How the f-ck do you get a f-cking taxi in this s-hole, skrek han ganska så högt till sin fru som bara himlade med ögonen.

Här såg jag min chans, inte för att jag vet om det är något speciellt sätt man stoppar taxibilar på i Helsningfors, men eftersom de JBL vinkade på tycktes vara upptagna så fanns det ju faktiskt en anledning till att de inte stannade. Jag gick i alla fall fram och sa,

- Excuse Mr Bradshaw, would you mind if I helped you with getting a taxi?

Han tittade på mig lite förvånat och sa,

- Sure, go ahead.

Den första snön hade precis börjat ramla ner på Helsingfors gator och jag klev rakt ut, vinkade till en bil som såg ledig ut på andra sidan. Taxichauffören vinkade till och påbörjade en U-sväng. Jag klev in på trottoaren igen och sa,

- I think this one will pick you up.

- Thanks, var det enda han sa.

Då frågade jag om jag kunde få ta ett snabbt foto och han sa, - Of course.

JBL aka Bradshaw med svårartad mjäll (eller så är det årets första snö) på paradgatan i Helsingfors

Taxin svängde runt och JBL med fru klev in och åkte iväg. Hade jag haft någorlunda sinnesnärvaro så hade jag öppnat dörren åt dem och lyssnat på vilket hotell de skulle till, men icke. Sanningen å säga så tänkte jag inte ens på det. Eftersom mina barn inte var med, och inte heller hade jag något autografblock, så reflekterade jag inte över detta. Jag var nöjd med det lilla för det var den första WWE-brottaren jag någonsin träffat.

Inte långt senare så skildes JBL och hans dåvarande fru, man undrar lite lätt om Helsingforsresan var en bidragande faktor? Något år senare till så blonderade han håret (inte kan de ha haft att göra med mjällen?) och gick från sin cowboy-kick-ass karaktär till en Texas-mångmiljonär karaktär istället. Den nuvarande rollen han har är den mest lyckade hittills för honom. Men sanningen och säga så verkar karl fortfarande vara lika så arg och aggressiv som han var den dagen jag träffade honom i Helsingfors.

Eugene är något så ovanligt som en förståndshandikappad brottare. Ja, Eugenes karaktär är förståndshandikappad. Nick Dinsmore som är Eugene är fullt normal, tror jag! WWE drar sig egentligen inte för något när de skapar sina karaktärer. Dödgrävare, homosexuella, rasister, hallick, nekrofiler, ja säg den karaktär de inte har använt. Det är på gott och ont. Det som säljer behåller de och det som inte fungerar går ner i soptunnan så att brottarna/skådespelarna kan förpackas som något nytt.

Eugene är barnens favorit. Ja, inte mina barns men i det stora hela så är han väldigt populär bland de yngre wrestlingfansen. Den i familjen som gillar honom mest är väl Moira, och hon är yngst, men både sonen och jag anser att även om gimmicken inte är sådär spännande så är Eugene ändock en utomordentlig brottare.

Eugene ser allmänt störd ut som synes men han är skicklig som brottare

Vi stötte på Eugene två gånger under vistelsen i Helsingfors. Den första gången vi såg honom så höll pappan på att byta film i kameran (Ja, jag vet. Jag väljer mina tillfällen) (Jag har numera blivit modern och kör digitalt så sådana här missöden sker inte igen). Eugene kom in i lobbyn och såg faktiskt allmänt borta ut. Man skulle kunna misstänka att karln faktiskt saknade en enzym eller två. Hade jag inte vetat bättre hade jag misstänkt att han gick på något med tanke på hans totalt nollställda blick. Barnen hoppade i alla fall upp (medan pappan kämpade med kameran) och sträckte fram sina autografblock. Han gick genast in i sin roll och sa,

- Oh, hi kids, nice to see you. Do you want my autograph?

Barnen svarade jakande och Eugene klappade händerna på sitt karakteristiska sätt. När jag väl fick ordning på kameran hade han redan gått.

Nästa gång vi såg honom kom han återigen lomandes och det såg ut som om det var totalt tomt i huvudet på stackaren. Jag gick fram till honom den här gången för vi hade en promobild som vi gärna ville att han skulle signera.

- Sure, sa han men nu gick han inte in i Eugenerollen, det märktes. Jag antar att han inte orkade göra det för en vuxen som han ändå förstod visste att han bara spelade en roll. Jag frågade då om det var OK om jag tog ett foto med honom och barnen. Då förändrades hans ansiktsuttryck och han var åter igen den glade men något tröge Eugene. Så fort fotot var taget försvann leendet och han nollställde sig själv och gick väg. Vi träffade istället andra som var bra mer pratsamma än honom lite senare, men det var kul att se och iaktta hur han växlade på sina alter egon.

Moira i keps, en glad (!) Eugene och Sean i sin WOOOOOOOOO-tröja.

Nidia är en föredetta Diva. Med det menar jag att hon inte längre är anställd av WWE. Men vi lyckades i alla fall med konststycket att träffa henne både i Åbo och Helsingfors under hennes tid i World Wrestling Entertainment.

Första gången vi träffade henne i Åbo så satt Sean och jag ned utanför frukostmatsalen. Han, och även jag, hade flugit upp så fort en manlig wrestler passerat förbi men nu förblev vi sittande. Jag puffade på Sean men han ville inte fråga om autograf. Vi får ha i åtanke här att Sean vid tillfället bara var 10 år och kvinnliga wrestlers/divor var inte riktigt hans grej. Och med tanke på att pappa sitter och ondgör sig över allt vad kvinnlig brottning heter när vi tittar på wrestling hemma så får man ha förståelse för hans reaktion. Nidia sa hej till oss där vi satt och jag sa hej tillbaka. Hon tittade lite konstigt tycker jag men det kan också bara ha varit inbillning. Jag bad i alla fall Sean att be om autograf från tjejerna nästa gång vi träffade någon så han kunde ge till sin lillasyster när vi kom hem. Efter mycket trugande från min sida och mycket övervägande från hans så gick han med på det. Vi stötte på Nidia i lobbyn lite senare på dagen och Sean gick fram och fick en autograf med ett hjärta på. Hon såg trevligt överraskad ut när han kom fram. Något foto blev det inte för Sean hade sagt nej till det tidigare.

- Jag vill inte fota mig med tjejer!

Jag försökte övertala honom och sa att om ett par år kommer han ångra sig att han inte tog chansen nu när den fanns, men nej. Där drog han gränsen. De gånger vi stötte på Nidia var hon i alla fall alltid lika trevlig och glad.

I Helsingfors året därefter så var även dottern med. Hon var, trots ett stort intresse för vissa av herrbrottarna, mest intresserad av Divorna. Nidia träffade vi igen och hon hade ett gott öga för Moira. Varje gång vi stötte på henne så hejade hon på Moira, klappade henne på kinden, frågade hur det var med henne, frågade om hon tyckt om showen etc. Och den här gången blev det ett foto, och hör och häpna, även Sean samtyckte till att vara med. I baren på kvällen var Nidia ganska så flirtig med de manliga brottarna men jag tror att det mest var en jargong de hade. Men även när hon flirtade med Flair och andra glömde hon inte bort att slänga en liten slängkyss mot Moira som rodnade. Givetvis blev det också två nya autografer och även dessa med hjärtan på.

Jag har som sagt, inte mycket till övers för dambrottning, men tycker ändå att det var lite tråkigt att Nidia fick sluta. Hon verkade vara en mycket trevlig och rolig tjej och framför allt Moira uppskattade uppmärksamheten som hon delade ut till oss wrestlingfans.

En inte allt för motsträvig Sean, en glad Nidia och en glad Moira

Det sägs att Big Show är världens största professionella idrottsman. Det kan mycket väl stämma. Enligt WWE är han 2.18 meter lång och väger 227 kg. WWE brukar ta i lite extra när de redovisar siffror på sina brottare men i det här fallet undrar jag om inte de glömt ett par. Karln var massivt stor!

Big Show, som egentligen heter Paul Wight, slog igenom i ett numera avsomnat wrestlingförbund som hette WCW. Där gick han under namnet "The Giant" och det var nog så passande. Han är ibland face (god) och ibland heel (ond). WWE byter inriktning på sina karaktärer ungefär lika ofta som jag byter kläder (och det gör jag varje dag!). Utseendet ändras också. När vi träffade Big Show så hade han hår på skallen men nuförtiden är han skallig. Han har dock alltid framställts som väldigt stark, och det stämmer som ni ser på bilden nedan.

Big Show lyfter med lätthet 100 kg Kurt Angle på en gala i USA

Hans favoritgrepp, eller avslutningsgrepp skulle man kunna kalla det, är en så kallad "choke-slam". Det innebär att han fattar tag i halsen på sin motståndare, lyfter honom ovanför marken och drämmer ner honom i mattan.

Här ses Big Show chokeslamma båda bröderna Bashams på en gång.

Sean och jag satt i lobbyn när vi såg Big Show för första gången. Han kom utsläntrande från hissen och gick fram till receptionen. Jag smög upp för att vara beredd på att fråga honom om autograf och foto och fick höra vad han frågade receptionisten om. Han undrade om det fanns något bra ställe i Åbo med lättklädda flickor!

- Huvaligen, tänkte jag, och honom tänker jag fråga om att få fota med sonen! Han kanske blir sur?

Men givetvis var det inget problem. Big Show ställde upp, skrev autograf, och även det en synnerligen stor en. Och mannen var enorm. En gång i tiden, på åttiotalet för att vara mer exakt, så träffade jag Floyd Patterson, den gamle tungviktsvärldsmästaren i boxning. Det var i Stockholm och han var där för att springa maraton tillsammans med Ingemar Johansson. När jag pratade med Floyd, som inte var särskilt stor för att vara tungviktsboxare, la jag märke till hans stora händer. De passade inte riktigt till hans kropp. Jag trodde aldrig jag skulle få se ett par så stora labbar igen i mitt liv men det var innan Big Show. När jag hälsade på honom och tackade för fotot så försvann min hand i hans, jag kunde inte se den!  Det var som om det stack ut fem stycken stora bratwursts på en stekpanna modell större (OK, lite överdrivet men händerna var imponerande). Efter jag tackat honom gick han ner i baren.

Big Shows big autograph

Lite senare så gick han ut och skulle röka en cigarett. Jag som rökte (har nu slutat) smög också ut och tänkte att det var ett ypperligt tillfälle att få sig ett bloss eftersom jag lät bli att röka bredvid sonen. Jag ställde mig en bit ifrån honom och skakade fram en Prince ur paketet och tände den. Han hejade på mig igen och sa,

- So you have got this dirty habit as well?

- Yeah, svarade jag, but I am really trying to cut down now when I have got kids. Do you want to try one of these, sa jag sen, they are a bit strong but I am sure you can handle it.

Han tittade på mig och flinade och sen så sög han i sig cigaretten som han rökte i typ ett drag och tog mitt paket och tog fram en Prince.

- So, whats this then, sa han och kollade in paketet.

- They are swedish, var det enda jag lyckades klämma ur mig.

Han tände cigaretten, tog ett bloss och började hosta. Jag började att skratta men han stirrade så där styggt på mig som bara Big Show kan göra så jag tystnade fort. - Oops, han är arg på mig, hann jag tänka innan han började flina.

- You cant smoke this shit, sa han och skrattade.

Jag som precis hade varit på väg att göra på mig (kom igen, han är megastor och vid tillfället vi träffade honom var han också heel) visste inte riktigt vad jag skulle svara så jag mumlade något som jag inte kommer ihåg. Han rufsade till mig i håret, stod kvar och rökte klart Prince-cigaretten i alla fall och gick in samtidigt som mig. Jag gick och satte mig ner bredvid Sean och Big Show sa,

- Thanks for the cigarette, till mig och sen vände han sig till Sean,

- Tell your father to stop smoking or he wont grow to be as big as me, sa han, skrattade och gick ner i baren igen.

- Ingen större risk, tänkte jag. Jag har faktiskt slutat röka sen dess (inte beroende på den här incidenten) men inte f-n har jag vuxit (om man inte räknar runt magen förstås).

Ute på galan så passerade Big Show oss på väg till ringen (vi hade extremt bra platser vid ringside, se Matt Hardy så förstår ni) men nu så log han inte som han gjort under större delen av dagen. Han var i karaktär och såg allmänt "pissed" ut. Han kanske inte är världens rörligaste brottare i ringen men hans blotta storlek gör ändå att det blir kul att se en match som han är inblandad i.

Big Show på väg mot ringen

På hotellet efter galan satt Sean och jag och åt en mycket sen middag när brottarna kom tillbaka. Big Show, nu iklädd någon sorts blå mjuk frottédräkt, satte sig vid bordet bakom oss. Han hejade på oss och frågade om vi hade "enjoyed us" ute på galan.

- Det var fantastiskt, sa vi båda men jag tror egentligen inte att han lyssnade. Servitören kom fram till hans bord och han beställde två stycken Cheeseburgare med Pommes Frites. Vi trodde väl att han skulle sluka båda i ett nafs när de väl kom men han petade rätt mycket i maten och lämnade en stor del av de han beställt. Han drog sen iväg, med allra största trolighet till någon striptease-bar men återkom efter någon timma. Då var Sean och jag på väg upp till rummet. Vi såg honom inte mer och lite sura var vi för det för vi var väldigt intresserade av att se hur mycket mat han skulle plocka på sig vid frukostbuffén.

En mycket stor man med STORA nävar och en något mindre pojke som fingrar nervöst på autografblocket.

Tajiri är en japansk brottare som brottas i WWE. Wrestling är en ganska så stor sport i Japan men om man vill tjäna seriösa pengar så brottas man för WWE. Inget annat wrestlingförbund i världen kan mäta sig med WWEs popularitet och lönenivå så det är säkerligen en av anledningarna till att Tajiri har varit så pass länge hos WWE som han varit.

Tajiri poserar inför publiken medan hans tag-team partner Rhyno ser på

Vårt möte med Tajiri blev kort. Han sa inte särskilt mycket utan log mest hela tiden (se där en fördom om japaner som besannades). De gångerna vi såg honom var han på väg från hissen till ytterdörren eller vice-versa. De flesta andra wrestlerna hängde någon gång nere i lobbyn men inte Tajiri så vi hade tur som hann fånga honom. Barnen fick varsin autograf men det var inte vilken autograf som helst. Han skrev med japanska tecken. Jag har scannat en av autograferna från barnens fotoalbum, visst är den snygg? Det tog faktiskt ganska så lång tid för varje han skrev.

Tajiris urtjusiga autograf i barnens fotoalbum

Efter han skrivit autograferna gick han snabbt ner på huk och tog tag i barnen. Ett snabbt foto senare så var han borta. Han rör sig fort i ringen och han rörde sig lika fort privat. Till hans försvar kan sägas att han var en av de brottare som log och vinkade adjö till oss när vi stod utanför och vinkade av brottarna i deras bussar som var på väg mot flygplatsen med England och nästa show som destination.

Sean, en hattprydd Tajiri och Moira