veckans wrestler

William Regal är inte amerikan. Men han är brottare och han är en av WWEs Superstars så han får vara med på den här bloggen i alla fall. Våra möten med William Regal, som även gått under namnet Lord Steven Regal, var förhållandevis korta. Men de var trevliga ändå.

Första gången vi träffade honom hade han precis varit och tränat på gymmet som låg strax bredvid hotellet. Han kom tillbaka lite lätt svettig och ställde sig vid receptionen och frågade om något. Barnen for upp direkt och stod väntande med sina autografblock. Han svepte nästan förbi innan han hajade till och skrev varsin autograf till barnen. Sen gick han direkt in i hissen utan att jag hann fråga om ett foto.

- Jaha ja, tänkte jag, här gick det undan.

Dock så kom han ner i lobbyn nästan lika snabbt som han försvunnit och den här gången var jag med. Det blev även en förevigning på bild med honom och barnen.

Ute på galan så brottades Regal tillsammans med Eugene i tag-team mot Hurricane & Rosey. Man skulle väl kunna kalla det för kvällens komedimatch. Wrestling är i princip alltid uppgjort men här skulle man väl kunna säga att det var bestämt för att locka fram skratt och få de små att trivas.

Eugene vinkar till publiken medan Regal känner på repen

När jag var uppe på rummet på hotellet och hämtade ett par saker så stötte jag på Regal i hissen. Eftersom jag visste att det fanns en bild på Regal i tidningen jag hade med mig så bad jag honom signera bilden.

- No problem, sa han, och skrev ännu en autograf till oss när han klev ur hissen. Han frågade var jag kom ifrån eftersom min accent lät skotsk. Visst är den det svarade jag och förklarade lite lätt varför vi var i Finland. Jag pekade på barnen som satt och väntade och han sa,

- Yes, I remember. We met yesterday as well, didn´t we?

Jag svarade jakande och han följde med fram till barnen och hälsade på dem igen.

- So your father isn´t so cheap even thou he is scottish,  sa han och flinade.

Jag hann inte säga något innan han gick. Han var trevlig, men framförallt snabb, den gode Regal.

En Moira, en svettig Steven Regal, en Sean, och en handduk.

I wrestlingens värld har dagens wrestler varit heel (ond) och face (god) om vartannat och han har dessutom haft flera olika karaktärer. En minnesvärd (!) sådan var Isac Yankem, ondsint tandläkare. Men den mest lyckade och långvariga karaktären han haft är den som han går under än idag, Kane. Under en lång tid hade Kane en mask som täckte hans ansikte så att han slapp visa hur vanställd han var. Numera är masken borta och det vanställda ansiktet är inte vanställt, det var bara något som han hade föreställt sig (wrestlinglogik).

Sean och jag hade träffat hans bror Undertaker (endast bror i wrestlingens värld) i Åbo. Det var ett trevligt möte, speciellt för Sean, så vi såg fram emot att få träffa Kane. Det är alltid något speciellt med "serietidnings"-gimickarna, de som ska föreställa något mer än en människa. Lite lätt besvikna blev vi när han klev ut ur hissen på hotellet. Han såg mer ut som en snäll farbror än den mördarmaskin som han framställs som. Sean och Moira fick dock sina autografer och ute på galan så gjorde han oss inte besviken.

Det blev rusning fram mot ringen när Kane gjorde sin entré och publiken i Hartwall-arena blev ganska så exalterade. Såpass i alla fall att flera trängde sig fram framför våra platser. De blev i och för sig bortkörda ganska så fort men jag lyckades få med både dem och deras kameror när jag försökte fotografera Kane när han kom in genom sin skärseld. Eftersom Kane har hållit på så pass länge inom toppen av wrestlingvärlden så väcker han ett ganska så stort intresse även om matcherna inte alltid håller så hög klass. Matchen som gick på galan var dock kul att se, vilket de flesta matcher är live. Kane mötte Gene Snitzky och de har ett så kallat upplägg som pågått under en längre tid. Snitzky är orsaken till att Kanes ofödda barn dog. Ja kära läsare, det här är wrestlingsåpa av högsta klass. Snitzky, med smeknamnet "Babykiller" var en av de få brottarna barnen inte fotade sig med, däremot fick de hans autograf.

Kane är på väg att dyka från topprepen på en groggy Snitzky.

Tillbaka till vårt möte med monstret Kane. Dagen efter showen kom de flesta brottarna ned för att äta frukost, så och Kane. Smörgås, flingor och en hel hög med kokta ägg försvann ned i honom. Vi satt vid bordet bredvid honom men höll oss lugna. Några asiater som också åt frukost på hotellet upptäckte brottarna och började att ta foton och be om autografer. Flera av brottarna blir störda, det märks tydligt. En del skriver autografer men en del håller upp handen när asiaterna försöker fotografera dem. Inte Kane dock. Han är precis på väg att stoppa en sked med Corn Flakes i munnen när han upptäcker att en asiatisk kvinna riktar in sin kamera på honom. Då ler han och sitter kvar med skeden precis som på en flingreklam. Kvinnan tvekar och står kvar. Kane sitter fortfarande kvar med skeden i högsta hugg och ler sitt mest ondskefulla leende. Hon står kvar och det blir nästan som en kamp emellan dem, vem ger sig först? Jag ser på Kane och man kan nästan läsa hans tankar, "Men kom igen, fota någon gång, låt mig äta ifred, kom igen då, vad väntar du på?". Till slut så är det Kane som ger upp, han vänder sig om åt vårt håll, stoppar skeden i munnen och börjar tugga. Då ser han oss och jag ler och vinkar till lite lätt och säger,

- One could think that they would at least show some respect whilst you are eating.

Han nickar och ler tillbaka. Sean smyger upp promobilden på Kane som vi har och vi låter den ligga synlig där på bordet. När Kane reser sig upp efter sin frukost och ska gå så ser han bilden och säger,

- Do you want me to sign that?

- If its OK with you, svarar jag. We would really appreciate that. You did give us autographs yesterday (barnens autografblock) but it would be nice to have a signed picture as well.

Då tar Kane tag i den lediga stolen vid vårt bord och sätter sig ner.

- I wish more fans were like you so one could eat in peace, säger han.

Vi myser bara, ännu en wrestler som berömmer oss. Moira som sitter bredvid Kane rodnar och Sean sitter med ett stort fånigt leende på läpparna. Kane frågar lite om vad vi tyckte om showen och om vi har några favoritwrestlers. Moira säger, - Chris Benoit, pappa säger, -Ric Flair och Sean är den enda som vett i skallen av oss och säger, - You of course. Sen tar Sean upp sin nyinköpta Kane T-shirt som han har i sin väska och visar den.

- At least you have got good taste, säger han till Sean.

Och han har inte bara god smak tänker pappan, han är smart också. Kane tackar för sig och lämnar oss så att vi får äta vår frukost i lugn och ro. Det var ju omtänksamt av honom!

Moira, den stora röda snälla farbrorn Kane och Sean.

Doug Basham var egentligen den första WWE-wrestler jag pratade med (om man bortser från Bradshaw, JBL, som jag träffade på gatan i Helsingfors första gången WWE var där). Fast jag förstod det inte. Problemet var att jag inte fattade att det var en wrestler först.

Min son och jag hade försovit oss och missat frukosten på båten när vi var på väg för att se Smackdown! i Åbo. Vi tog oss snabbt ut till en taxi och åkte raka vägen till hotellet där vi hade tur att få rummet direkt. Eftersom jag själv jobbat mycket inom hotellbranschen så vet jag att de inte har någon större koll på vilka som äter frukost på hotellen.

- Vi går ner och snikar till oss en gratis frukost, sa jag till sonen.

Det är ju inte roligt att börja dagen utan mat och sonen var hungrig efter att vi fått stressa oss av båten. Vi gled ner i frukostmatsalen och försåg oss med lite dricka till att börja med. På en skylt vid en del av matsalen så stod det "Reserved for wrestling group" . Vi satte ner våra glas vid ett bord precis bredvid där och jag tänkte; Det finns alltså en hel hög med folk som har åkt på en gruppresa för att se wrestling, kul.

När jag ska till att gå och hämta mat så kommer Dean Malenko in i matsalen. Han är en föredetta brottare som jobbar åt WWE som roadagent.

- Sean, säger jag och petar till sonen. Undras om inte vi bor på samma hotell som brottarna?

- Vad menar du? säger Sean och känner inte igen Malenko.

Jag pekar diskret på Malenko och de som är med honom och förklarar för sonen. Jag ser ju inga aktiva brottare än men jag misstänker ju att Malenko borde bo på samma hotell som brottarna. När A-Train (en då aktiv brottare inom WWE) kommer in är alla tvivel borta.

- Jackpot! utbrister jag till sonen som sitter med ett fånigt leende och stirrar på A-Train.

Det gick liksom inte att ta fel på honom, tåget alltså. Två meter, en sisådär 170 kg (enligt WWEs officiella program, och det stämde nog), rakat huvud och piercad lite här och var. Sean och jag gick ner till buffén och hämtade mat. Mer brottare droppade in och vi gick upp med maten till bordet. Jag hade glömt ägg så jag gick tillbaka till den varma buffén för att hämta det. En rakad kille med glasögon och Unforgiven- T-Shirt kommer dit och säger,

- Goodmorning, how is it going?

Jag har också på mig en wrestling T-shirt så jag tänker att han tror att jag på något sätt är med dem och säger (fråga mig inte varför),

- Oh no, you should not speak to me. I am not with your group. I am just a fan who is here with my son to see your show.

- Thats great, säger han. Of course we should speak to you. Our fans are the most important people in the world.

Jaha, tänker jag. Det var ju trevligt. Undras vad den här killen gör på showen, kanske ljus och ljud eller är han en roddare? Jag försöker att inte vara påträngande på "stjärnor" när man möter dem, och här inser jag att jag har ett gyllene tillfälle utan att störa "stjärnorna" så jag frågar killen,

- Do you think it would be OK if me and my son stood outside the breakfast-room after we have finished eating and maybe ask some of the wrestlers for autographs and photos?

- Of course you can do that svarar han, thats no problem at all.

Det är ett plus att ha med sig barnen. Åtminstone om man vill prata med brottarna. Jag har märkt att en del nästan blir sura på fans som frågar efter autograf eller liknande, speciellt om brottarna själva vill relaxa efter showen tex. Men de har svårt att säga nej till ett par vädjande barnögon så tack Sean och Moira för att ni finns och att ni gillar wrestling. I alla fall, sonen och jag hastar i oss frukosten och smiter ut till soffgruppen utanför restaurangen. Där sätter vi oss och väntar in brottarna. Det gick bra, Chavo Guerrerro var först ut av brottarna. Efter ett tag kom killen i Unforgiven-tröjan. Sean och jag som hade lyft från soffan som om vi hade en spiralfjäder i häcken varje gång en brottare kom ut satt kvar och hejade lite lätt. Då säger han,

- So, what about the autograph and the photo?

- Sure, säger jag och ställer mig upp. Samtidigt puttar jag fram Sean som sträcker över autografblocket till killen. Han skriver något (jag försöker desperat se vad det står men jag står helt fel till) och ställer sig bredvid Sean och tar av sig glasögonen. Först då trillar poletten ner, först då ser jag att det är Doug Basham, en av de nya i WWE. Efteråt tackar jag så mycket och säger,

- Thanks a lot Mr Basham, really really nice of you.

Jag sa hans namn tydligt så att han inte skulle fatta att jag för trettio sekunder sen trott att han var någon Nisse som kånkade wrestlingringar och grejor.

- My pleasure, sa han och gick sen in i hissen.

Nuförtiden har jag stenkoll på vem som är vem så det misstaget (som aldrig upptäcktes) lär inte hända igen.

Doug Basham och en kortklippt Sean. Brorsan Danny Basham såg vi faktiskt aldrig till (förutom ute på showen)

Innan vi åkte till Helsingfors ville Moira ha en Trish Stratus T-shirt. Jag försökte förklara för henne att Trish numera var heel (dvs ond i wrestlingvärlden) och att det kanske vore roligare med någon annan. Men Moira hade bestämt sig, Trish var hennes favorit bland de kvinnliga brottarna och hon såg fram emot att få se henne. Hon ville då ha en Trish-tröja på sig. Som den gode far jag är hörsammade jag min dotter och beställde en Trish, plus ett par andra T-shirts för säkerhets skull.

Hela första dagen på hotellet hade Moira på sig Trish-tröjan, och hon fotade sig med en massa wrestlers och divor men ingen Trish. När alla skulle ut till arenan måste vi ha missat henne, och när de kom hem till hotellet måste hon ha smitit upp snabbt. Visst var Moira lycklig över alla hon redan hade träffat och hon hade fått en ny favorit bland tjejerna, Victoria (en senare historia), men det sved lite att missa Trish ändå.

Ute på arenan fick vi i alla fall bekräftat att Trish verkligen var med. Det var en tag-match (det betyder att man är två, minst, i lag) där Trish och Molly Holly brottades mot Victoria och Nidia med Val Venis som special guest referee. Som vanligt tyckte pappan att tjejmatchen var tråkig men Moira var helt involverad, hon höll på alla!

På morgonen vid frukost kom hon heller inte ner, troligtvis använde hon sig av room-service. Men skam den som ger sig. Eftersom jag hade lovat Moira att försöka hitta Ms Stratus så höll jag ett extra vakande öga efter henne när de var på väg att åka. Inte sist av alla, men bra nära nog, kommer hon ner och Moira skiner upp. Vi ber om autograf och Trish är mer än vänlig och småpratar lite med barnen, frågar om de gillade showen etc. Jag frågar henne om det är OK att jag tar ett foto. Givetvis får jag det. Hon tar tag i barnen och bländar av ett Colgate-leende. Till saken hör att Trish är ganska så liten så vinkeln på fotografiet blev inget bra. För att få en bättre bild går jag ner på knä och säger samtidigt,

- Is it OK if I get down on my knees?

- Please do, säger hon, you would not be the first man who has done that. Och så skrattar hon. Jag börjar också att skratta och har nästan svårt att hålla kameran still. Hon skrattar fortfarande när hon går därifrån. Det var ett av våra kortaste möten med brottare/divor men humor hade hon och trevlig var hon. När bussen åkte iväg var hon en av ett par stycken som vinkade hejdå till mina barn. Bara en sådan sak betyder mycket när man är 8 och 11 år (för att inte tala om 40!).

Solen skiner på Sean, Trish och Moira. Inte undra på att hon behöll solglasögonen på hela tiden.

Chris Benoit är en mycket bra brottare, kanske är han den bästa tekniska brottaren som finns i WWE idag. Det är inte upp till mig att bestämma om detta men både sonen och jag är grymt imponerade av hans brottning. Vi har träffat på Chris två gånger. Den första gången var när vi såg WWE Smackdown! i Åbo/Turkuuu. Sean och jag satt i baren, var annars? Och sippade på varsin dryck. Vad vi förstod från WWE-personalen som vi pratat med så skulle det dröja nästan två timmar till innan brottarna skulle åka ut till arenan. Men att invänta denna tidpunkt uppe på rummet var inget vi ens övervägde. När vi satt där i allsköns lugn och ro så klev plötsligt "The Crippler" ut från hissen. Han hade med sig sin väska (fylld med matchdräkt, wrestlingboots och annat kan man tänka sig) och såg allmänt cool ut i sina jeans och sin svarta skinnjacka. Jag hann knappt reagera men när han gick förbi vårt bord frågade jag snabbt om vi kunde ta ett foto.

- No problem, sa han, la ifrån sig sina grejor och kopplade ett stadigt grepp om Seans hals.

Tryck till ordentligt så får jag lite lugn och ro tänkte jag efter att ha försökt roa sonen i ett antal timmar. Jag sa det dock inte utan satte mig ner och tittade på när Sean fick ännu en autograf. Benoit gick sen och pratade med WWE-folket och drog iväg i en taxi.

- Han åker alltid ut tidigare än de andra och förbereder sig och testar ringen sa de till oss senare. Detta visade sig vara riktigt. Han gjorde precis samma sak när vi träffade honom i Helsingfors ett år senare. Nedan ser ni hur Sean har fastnat i Benoits grepp. Lägg märke till att Sean är exemplariskt kortklippt, något som har ändrats drastiskt året därpå.

Ett av Benoits "specialgrepp" är när han klättrar upp i ringhörnan och slänger sig ut och skallar motståndaren som ligger på marken. Låter kanske inte så trevligt men det är inte på riktigt, det är vi alla väl medvetna om, det är wrestling.

I Helsingfors är även dottern med. Jag tror att hon föll för Chris Benoit. Vi satt i lobbyn (vi har alla tre framtida lovande karriärer som lobbyister) och inväntade brottare. Sean ser att hissen rör sig nedåt och jag ser att det är Benoit som är i den. Han kliver ur och börjar gå mot restaurangen. För att komma dit måste han passera vårt bord (väl genomtänkt val av plats) som är precis utanför restaurangdelen. Han är klädd i en stilig kostym i år, inte så leisure som han var förra året i Åbo. Jag reser mig upp när han kommer och säger,

- Mr Benoit, would it be OK if the children got an autograph from you?

- In a minute, säger han och går in i restaurangen där han sätter sig vid ett bord och beställer en kaffe (eller möjligtvis te).

Vi sitter kvar och det dröjer inte länge till han kommer över till oss. Han tar av sig sin kavaj och sätter sig hos oss, rakt upp och ner.

- Sorry to keep you waiting, säger han. I am just getting ready to go out to the arena.

Han uppför sig som om vi är nära bekanta så jag tappar nästan hakan. Han sitter bredvid Moira och jag och Sean sitter mittemot. Sen så pratar vi lite wrestling, berättar lite om oss själva. Han autograferar en promobild till Sean och Moira får en i sitt block. Han rufsar henne i håret och Moira rodnar. Sen sitter han kvar hos oss, Stacy Kiebler (en WWE-Diva) kommer förbi och sätter sig där också. Hon ska visst också med ut till arenan. Earl Hebner, WWE-domare av rang kommer också och klämmer in sig hos oss och alla liksom pratar som om vi alltid är med. Efter lite fotografier så drar Benoit och Kiebler iväg. Hebner blir kvar (men det är en annan historia). Moira påpekar att Benoit luktade gott (hans aftershave) och påminner Sean och mig om detta under hela resan. Under vistelsen på hotellet så stötte vi på Chris Benoit flera gånger. Varje gång så hejade han och de gånger vi såg honom åka hiss så vinkade han alltid till Moira som snabbt vinkade tillbaka. Han luktar gott, vinkar, är känd, tjänar en massa pengar och är trevlig tänkte jag. Synd bara att det är en sådan ålderskillnad annars så kanske bröllopsklockorna hade ringt! Skämt åsido, vi träffade många brottare men Chris Benoit var utan tvekan Moiras favorit och visste jag vad det var för after-shave han använde så skulle jag köpa sådant också.

Sean, Chris Benoit, Moira och en doft av dyr after-shave.

Barnen och pappan har ett ganska så konstigt intresse, amerikansk wrestling. Det är något som följt med pappan ända sen hans barndomsår i Skottland och han har sedemera fört över detta på barnen. Först var det sonen som föll men nu har även dottern mjuknat. Dock misstänker både sonen och jag att det är den hägrande resan varje år som lockar henne, inte så mycket brottningen i sig.

Det är så att vi i tre års tid har tagit båten över till Finland på hösten för att se på WWE, World Wrestling Entertainment (tidigare WWF) och deras årliga show i vårt östra grannland. Första året åkte pappan själv för att spana in läget, andra året följde sonen med och tredje året var båda barnen med på resan. Kommer WWE även detta år har vi planer på att åka över. Det första året så träffade pappan på en wrestler på gatan och såg sen showen, mycket mer blev det inte. Det andra och det tredje året bodde vi på samma hotell som brottarna så det blev många autografer och bilder till barnen. I denna blogg tänkte vi visa lite bilder och skriva om våra möten med de olika brottarna och första man (det kommer även att komma kvinnor) ut är Triple H, The Game, Hunter Hearst Helmsley, The Cerebral Assasin, kärt barn har många namn.

Triple H var WWEs världsmästare i tungvikt när vi såg honom för första gången. Hans karaktär (alla brottare har olika karaktärer, antingen goda eller onda) är superond och elak. Han är också en av de mest kända brottarna i dagsläget och är aktuell i senaste Blade filmen med Wesley Snipes. Nedan ser ni hur han stilar med sitt världsmästarbälte innan hans match.

Vi träffade HHH innan de skulle iväg till galan. Barnen fick varsin autograf och han var mycket trevlig mot dem. När jag frågade om jag fick ta ett foto på honom och barnen sa han,

- Sure no problem. Is it OK here?

- Visst, svarade jag (på engelska) och HHH tog leende tag i barnen och sa:

- Ready?

Jag svarade ja och siktade in mig med kameran. Då spände han ögonen i kameran och såg sur ut som synes på bilden. Efteråt skrattade han och sa att han måste hålla på karaktären, någon skulle ju kunna tro att han var snäll annars. Senare på kvällen efter showen hejade han på oss i baren på hotellet. Det tyckte barnen var häftigt,

- Världsmästaren hejar på oss, som de sa ganska så storögda.

Och i sanningens namn så tyckte pappan att det var häftigt också, världsmästaren hejade på oss, wow liksom ba som en tonåring skulle ha uttryckt det.