veckans wrestler

Doug Basham var egentligen den första WWE-wrestler jag pratade med (om man bortser från Bradshaw, JBL, som jag träffade på gatan i Helsingfors första gången WWE var där). Fast jag förstod det inte. Problemet var att jag inte fattade att det var en wrestler först.

Min son och jag hade försovit oss och missat frukosten på båten när vi var på väg för att se Smackdown! i Åbo. Vi tog oss snabbt ut till en taxi och åkte raka vägen till hotellet där vi hade tur att få rummet direkt. Eftersom jag själv jobbat mycket inom hotellbranschen så vet jag att de inte har någon större koll på vilka som äter frukost på hotellen.

- Vi går ner och snikar till oss en gratis frukost, sa jag till sonen.

Det är ju inte roligt att börja dagen utan mat och sonen var hungrig efter att vi fått stressa oss av båten. Vi gled ner i frukostmatsalen och försåg oss med lite dricka till att börja med. På en skylt vid en del av matsalen så stod det "Reserved for wrestling group" . Vi satte ner våra glas vid ett bord precis bredvid där och jag tänkte; Det finns alltså en hel hög med folk som har åkt på en gruppresa för att se wrestling, kul.

När jag ska till att gå och hämta mat så kommer Dean Malenko in i matsalen. Han är en föredetta brottare som jobbar åt WWE som roadagent.

- Sean, säger jag och petar till sonen. Undras om inte vi bor på samma hotell som brottarna?

- Vad menar du? säger Sean och känner inte igen Malenko.

Jag pekar diskret på Malenko och de som är med honom och förklarar för sonen. Jag ser ju inga aktiva brottare än men jag misstänker ju att Malenko borde bo på samma hotell som brottarna. När A-Train (en då aktiv brottare inom WWE) kommer in är alla tvivel borta.

- Jackpot! utbrister jag till sonen som sitter med ett fånigt leende och stirrar på A-Train.

Det gick liksom inte att ta fel på honom, tåget alltså. Två meter, en sisådär 170 kg (enligt WWEs officiella program, och det stämde nog), rakat huvud och piercad lite här och var. Sean och jag gick ner till buffén och hämtade mat. Mer brottare droppade in och vi gick upp med maten till bordet. Jag hade glömt ägg så jag gick tillbaka till den varma buffén för att hämta det. En rakad kille med glasögon och Unforgiven- T-Shirt kommer dit och säger,

- Goodmorning, how is it going?

Jag har också på mig en wrestling T-shirt så jag tänker att han tror att jag på något sätt är med dem och säger (fråga mig inte varför),

- Oh no, you should not speak to me. I am not with your group. I am just a fan who is here with my son to see your show.

- Thats great, säger han. Of course we should speak to you. Our fans are the most important people in the world.

Jaha, tänker jag. Det var ju trevligt. Undras vad den här killen gör på showen, kanske ljus och ljud eller är han en roddare? Jag försöker att inte vara påträngande på "stjärnor" när man möter dem, och här inser jag att jag har ett gyllene tillfälle utan att störa "stjärnorna" så jag frågar killen,

- Do you think it would be OK if me and my son stood outside the breakfast-room after we have finished eating and maybe ask some of the wrestlers for autographs and photos?

- Of course you can do that svarar han, thats no problem at all.

Det är ett plus att ha med sig barnen. Åtminstone om man vill prata med brottarna. Jag har märkt att en del nästan blir sura på fans som frågar efter autograf eller liknande, speciellt om brottarna själva vill relaxa efter showen tex. Men de har svårt att säga nej till ett par vädjande barnögon så tack Sean och Moira för att ni finns och att ni gillar wrestling. I alla fall, sonen och jag hastar i oss frukosten och smiter ut till soffgruppen utanför restaurangen. Där sätter vi oss och väntar in brottarna. Det gick bra, Chavo Guerrerro var först ut av brottarna. Efter ett tag kom killen i Unforgiven-tröjan. Sean och jag som hade lyft från soffan som om vi hade en spiralfjäder i häcken varje gång en brottare kom ut satt kvar och hejade lite lätt. Då säger han,

- So, what about the autograph and the photo?

- Sure, säger jag och ställer mig upp. Samtidigt puttar jag fram Sean som sträcker över autografblocket till killen. Han skriver något (jag försöker desperat se vad det står men jag står helt fel till) och ställer sig bredvid Sean och tar av sig glasögonen. Först då trillar poletten ner, först då ser jag att det är Doug Basham, en av de nya i WWE. Efteråt tackar jag så mycket och säger,

- Thanks a lot Mr Basham, really really nice of you.

Jag sa hans namn tydligt så att han inte skulle fatta att jag för trettio sekunder sen trott att han var någon Nisse som kånkade wrestlingringar och grejor.

- My pleasure, sa han och gick sen in i hissen.

Nuförtiden har jag stenkoll på vem som är vem så det misstaget (som aldrig upptäcktes) lär inte hända igen.

Doug Basham och en kortklippt Sean. Brorsan Danny Basham såg vi faktiskt aldrig till (förutom ute på showen)