MacGregor - att leva med diabetes -

Som trogna läsare av denna blogg så vet ni att just sömnen är en stöttepelare i mitt liv och en av de saker som jag, pappan, dryftar om mest här. Min vana trogen så brukar jag gnälla högljutt, ja nästan skälla, över allt och alla som väcker mig mitt i natten och stör min skönhetssömn. Och är det inte utomstående som stör en så är det min egen inneboende lust för nattliga duschar som gör det. Det är ju inte så ofta som man får sova en hel natt i sträck och man blir då lätt irriterad och allmänt otrevlig. För att inte ta ut alltför mycket av min ilska på min kära familj så ventilerar jag istället mina tankar här och det är precis vad jag ska göra nu igen.

Ja, kära läsare, det har hänt igen. Pappans sömncykel har än en gång rubbats men denna gång så är jag glad över det. Det var så att jag, trött som alltid, på något sätt lyckades stänga av min väckarklocka vid 03.00 utan att vakna. Det är inte bra eftersom jag bör kontrollera dotterns blodsocker då. Vid cirka 04.10 vaknar jag av att en liten hand kliar lätt på min rygg och jag hör en ännu mindre röst säga, - Pappa, jag är skakig!

Min väckarklocka låter som sju svåra år men den sover jag med lätthet igenom. Min dotters försynta lilla petande och hennes tysta viskande uttalande får mig att flyga upp ur sängen, det är bra konstigt det. Dottern hade 2,9, lågt i klass med Glocalnet, så det var en balja söt saft som gällde direkt. En stund senare så blev det en nattsmörgås och sedan somnade hon om som en stock. Själv låg jag och tittade på henne länge, inte ett dugg irriterad över att ha bli väckt. Tänk att hon själv vaknade när hon var låg, det är en trösterik tanke som förhoppningsvis kommer att göra att man själv sover bättre i fortsättningen.