Simon Dean
Simon Dean gör sig iordning för sin första match, en "Battle Royal"
.
Simon Dean är en komediakt i WWE. I och för sig är han en alldeles utmärkt brottare men det är hans skådespelartalanger man utnyttjar mest. Jag vet inte riktigt om jag tycker det är bra. Innan Simon Dean, eller Mike Bucci som han egentligen heter, kom till WWE var han i ECW och mest känd som Super Nova. Han har också gått under namnet Hollywood Nova när han var med i gruppen bWo, en parodi på WCWs NWO och Hollywood Hulk Hogan. Det sägs att Dean en gång i tiden var den mest imiterade wrestlern som fanns. Många av hans "moves" var innovativa och nyskapande och många andra brottare tog helt sonika hans grepparsenal och gjorde det till deras egna. Nu är hans karaktär en misslyckad hälsoguru som konstant får stryk av alla andra, lite synd på en sådan talang.
Simon Dean håller sig i bakgrunden under större delen av matchen. I slutet tror han sig vinna men Paul London ger Dean hans första flygtur för kvällen.
På galan i Hartwall Arena i Helsinki Finland så var Simon Dean med två gånger. Den första gången i galans första match, "Over the Top Battle Royal" och sen i "Piper´s Pit", Rowdy Roddy Pipers (som kommer senare i bloggen) lilla talk-show. Det gick väl sisådär för Simon Dean. Genom att fega sig igenom större delen av matchen, åka på stryk titt som tätt av allt och alla men ändå lyckas klamra sig kvar medan alla åkte ut en efter en så trodde han för ett ögonblick att han vann innan Paul London drog honom över repen med ett par "leg-scissors". Sen att Ken Kennedy hade legat och ruvat och kastade ut Paul London är en annan historia som jag säkert skrivit om i bloggen allaredan.
Simon dean vill demonstrera sitt "Simon System" och kommer i en dispyt med WWE-legenden Rowdy Roddy Piper.
Simon Deans andra appearance var i Pipers Pit när han kom ut och skulle dryga sig mot WWE-legenden och ikonen Rowdy Roddy Piper. Dean kom ut med sitt patenterade "Simon system", en sorts påhittad sport/bantardryck som han försöker pracka på alla face-wrestlers. Det blev lite armhävningar från Dean och en finländare från publiken fick komma upp (lyckliga honom) och bevisa att han kunde göra likadant. Givetvis fuskade Dean genom att trampa på finländaren på handen men då kom Batista, världsmästaren, ut och ställde allting tillrätta. Simon Dean åkte på ännu mer stryk innan Piper gav honom ett respass ur ringen igen för andra gången den kvällen.
Push-ups från Simon och Piper tittar roat på.
Karaktären Simon Dean är rolig, frågan är om personen bakom karaktären är det? Vi stötte på Simon på hotellet där han var ganska så aktiv. Lite pingisboll skulle man kunna säga att det var över honom. Han var upp och ned hela tiden så det var inte direkt lätt att komma till tals med honom. När vi väl gjorde det så misslyckades vi.
Simon Dean, Rowdy Roddy Piper och en finsk herre från publiken
Det var Sean, som blir mer och mer framåt (fast absolut inte på ett otrevligt sätt, snarare så slipper pappa gå fram först hela tiden vilket känns bra för mig) som stod i lobbyn med en Simon Dean-promobild. Han lyckades få Simon att stanna och när han gjorde det så ställde jag mig upp för att gå fram och fråga om foto. Jag hann knappt lyfta på bakdelen innan Simon lämnade Sean med promobilden och gick in i restaurangen igen.
Världsmästaren Batista var inne och visade upp sig under Pipers Pit-segmentet.
Sean kom tillbaka och jag frågade,
- Vad hände?
- Jag fick hans autograf, svarade Sean, och så sa han tack till mig.
Jag tittade på promobilden och Simon Dean hade orkat med att dra ett par små streck i ena hörnet, sen studsade han in till sina brottarpolare för att roa sig. Jag ska inte racka ner på folk men jag tycker i alla fall att han kunde ansträngt signaturen lite mer eller åtminstone dedikerat bilden genom att skriva "To..." eller skrivit WWE 05 eller något annat som de flesta andra har gjort. Det blev liksom ganska så löjligt med de små strecken. Men men, så är det och man ska väl vara glad över att vi fick ett par streck, det är mer än vad Kennedy och JBL lyckades producera.
Promobilden som Simon Dean signerade åt Sean. Håll med om att det är lite fattigt!
Det känns nästan som om man klagar när man skriver det här men det gör vi inte. Vi är oerhört tacksamma över den tur vi haft och vet att det är flera som gärna skulle ha haft den ack så korta stunden som Sean fick med Dean eftersom de aldrig träffat någon. Det är lätt att bli bortskämd men vi klagar inte direkt, vi är bara lite lätt svenskt gnälliga. Det hade bara varit roligare att sätta upp bilden på väggen om den varit lite mer artistisk.
Batista, the Animal
Mr Kennedy, Keeennnnnneeedyyyyyy
JBL, Bradshaw
JBL, part 2
Joey Mercury, MNM
MNM, Joey Mercury till vänster och Johnny Nitro
Joey Mercury är en del av tagteamet MNM (Mercury, Nitro & Melina) och dessutom är han den talangfulla delen. MNM har filmstjärnekaraktärer och är allmänt dryga mot allt och alla när de brottas. Den röda mattan rullas ut vid deras "entrance" och "fotograferna" flockas runt dem. Melina är en kvinnlig manager med en något akrobatisk äntring av ringen. Själva brottningen sköter dock Mercury och Nitro (som är Melinas real-life boyfriend) mest själva och det är Mercury som definitivt bäst av de två. MNM har varit tagteam-champions ett otal gånger trots att de varit i WWE en ganska så kort tid. Och har jag inte helt fel så är de champions just nu och otvivelaktigt så har titeln vunnits med "the Snapshot".
Joey Mercury håller upp sitt bälte medan Melina applåderar och domare Charles Robinson tittar på
På galan så var det en triplethreat tagteam-match mellan mästarna MNM, Paul Burchill & William Regal och Animal & Heidenreich, LOD. Vad jag kommer ihåg nu, och det börjar bli rätt så länge sedan som vi såg galan så var matchen riktigt bra. Alltid kul att få se en legend som Animal, även om han suger. Regal är också rolig att skåda fast han brottades inte alltför mycket. Heidenreich och Nitro är inte världens bästa artister men Mercury och Regal är sådana där brottare som verkligen har koll på vad de gör i ringen. De kan både ge och ta och få det att se trovärdigt ut. För att göra en lång historia kort, ni vet ju redan svaret, så vann MNM efter lite fegtaktik och behöll sina bälten tack vare Mercury (om jag kommer ihåg rätt, det syns ju inte på fotot vem det är heller) som snabbt smög upp och pinnade Burchill.
MNM vinner när Burchill är borta efter en "doomsday device" från Heidenreich
På hotellet så såg vi inte mycket av MNM på kvällen. Melina och Nitro seglade förbi oss och upp på rummet (antar jag). Dem såg vi igen på morgonen när de stod i lobbyn och var på väg att åka men vi hade vare sig chans eller möjlighet att prata med dem eller få autograf. Det var fort ner och snabbt in i bussen.
Lite mer bilder på MNM från galan i Hartwall Arena, Helsinki Finland
Joey Mercury lyckades vi dock få oss en kort pratstund med. Han var liksom inte i form att springa ifrån oss när han kom haltandes i lobbyn. Mercury var en anings blåslagen och stel om man säger så. Trots att han inte gick mycket fortare än en snigel så missade vi honom precis när han gick bort längst i lobbyn och smet in på toaletten. Jag hade allvarliga (nåja) funderingar på att gå in efter honom men bestämde mig snabbt för att jag inte ville överraska en wrestler med byxorna nere, det kan liksom misstolkas då. Så vi väntade istället tålmodigt i soffgruppen en bit ifrån bekvämlighetsinrättningarna.
MNMs manager Melina
Han kom ut ganska så snabbt därifrån så det måste ha varit en nummer ett som gjordes (oerhört intressant fakta för er att veta). När han haltade förbi så stod barnen där med autografblocken i högsta hugg och han uppmärksammade det med att säga,
-Hi there!
Smått smidigt ålar sig Melina in i ringen i split!
Sean, som den modige och företagsamma kille han är klev fram och frågade efter en autograf varav Moira snabbt hängde på. Jag som den mindre modige och företagsamma pappan gled smidigt (om man överhuvudtaget kan koppla ihop ordet smidigt och min kropp) upp ur soffan och frågade om jag kunde ta ett foto.
Joey Mercurys autograf
-Sure, no problem, did you see the show last night? sa Mercury.
Jag svarade jakande, mumlade någonting om deras match och sa att det såg rätt illa ut när Burchill åkte i mattan vid en "Doomsday device".
- Well, it all depends on who executes it, svarade Mercury och jag fick höraden första officiella kritik jag hört från en wrestler om en annan wrestler.
- But he is OK today so not to worry, fortsatte Mercury.
Det blev lite mer småprat men det var som sagt drygt när brottarna alienerade sig själva på kvällen samt hade bråttom på morgonen. Kul i alla fall att snacka med Mercury som verkade vara en hyvens kille. Dock blev jag lite lätt tveksam när jag tackade honom och sträckte fram handen och han tog tag i min. Hans var lätt fuktig. - Jag hoppas för guds skull att han tvättade sig där inne tänkte jag!
När jag var i Finland så fick jag ett MMS, Moira, Mercury och Sean
William Regal
Road Warrior Animal, The Legion of Doom
Heidenreich
Det kommer att komma mer inlägg vid senare tillfällen. Jag har otroligt mycket att göra för tillfället därav de stora mellanrummen. Men misströsta inte, jag gör så gott jag kan och återkommer så fort jag har tid. Såg förresten att turnéplanen för nästa november är klar hos WWE och Finland finns inte med i år. Ni som vill åka och se på wrestling igen, gå inpå www.wwe.com och contact + send e-mail och live-events. Ju fler som hör av sig och ber dem komma till Finland kanske kan få dem att ändra sig. Förra året var de senare med att annonsera Finland än de andra länderna så om många bombar på med mail så kanske det löser sig. Ha det tills nästa gång.
The Real Deal, Bobby Lashley
Bobby Lashley på Survivor Series Tour 2005
Bobby Lashley, eller kort och gott Lashley är en av de mest lysande nya stjärnorna som WWE producerat på sistone. Åtminstone så är det så WWE vill framställa honom. Lashley är en man med en imponerande fysik och man spelar lite på Brock Lesnars "The next big thing" när man kallar Lashley för "The real deal". Det finns många likheter mellan Lashley och Lesnar, muskler som petar ut lite här och var, ganska så lika utstyrslar, liknande "entrance" till ringen, "pipiga" röster som inte passar till kroppshyddan och inte minst sättet man framställt båda på. Två stycken ostoppbara monster som krossar allt i sin väg. Den stora skillnaden (om man bortser från hudfärgen) är dock att Lashley är "face" medan Lesnar var "heel" i början på sin karriär. Och så får man ju inte heller glömma att Lesnar var en klart överlägsen brottare, tekniskt sett. Lashley har egentligen inte vunnit något av betydelse men han är ändå som sagt en "coming man" i WWE. Han har fått gå rena "squash"-matcher mot flera av sina motståndare, ibland två i taget, där han snabbt och enkelt avfärdat dem. När han mött några av de riktigt "stora" brottarna, som på Survivor Series till exempel, har han fått gå fram som en ångvält men ändå förlorat på grund av fusk eller liknande. Vi får se om Lashley blir långvarig i WWE. Jag är tveksam, men man vet aldrig vad som rör sig i WWE-folkets hjärnor. I och för sig en del av charmen med wrestling.
Kanske inte direkt den person som man helst vill möta i en mörk gränd!
Ute på Hartwall Arena så mötte Lashley Sylvain Grenier, eller kort och gott Sylvain. Är det inte lite konstigt det där med WWE egentligen? Många gånger börjar brottarna med både för och efternamn men efter ett tag så försvinner det ena eller andra, det kanske är dyrare med bokstäver i USA? I alla fall, Sylvain var motståndaren och han kom först ut och körde sin nya modell-rutin.
Sylvain "trash-talkar" publiken först för att sen vända sig till Tony Chimel och domaren och tala om för dem att Lashley inte har något att göra i samma ring som en snygging som han.
Han talade om för publiken hur otroligt snygg han var och vilken tur Finland hade som fick vila sina ögon på honom. Det här är en av mina favorit-delar med wrestlingen, när "heelen" kommer ut och "trash-talkar" om publiken, motståndaren och allt som kan reta upp folk. Det fungerar oftast och även i detta fall. Hela publiken hatar Sylvain när han är klar, om man bortser från mig och några andra. Jag håller i princip alltid på den elake, det säger nog ganska så mycket om mig som person!
Lashley håller Sylvain uppe i en evighet för att demonstrera sin styrka. Sedan bär det raka vägen ned för Sylvain och hans drömmar om vinst försvinner med en kraftig "duns" i mattan. Dessa 3 bilder courtesy of Apell
Lashley kom sedan ut och körde över Sylvain totalt. Sylvain fick väl in några tjuvsmällar men från första början så var det total dominans för "The real deal". Trots allt så var det roligt att få se WWEs nya stora muskelmonster "live in action". Det ser ut att göra ont när han utför sina grepp.
På hotellet såg vi inte till Lashley på kvällen och sanningen å säga så låg inte han på prioriteringslistan över folk vi helst ville träffa. Det är ju alltid kul om man träffar någon (så vi tar ingenting för givet utan gläds över alla små möten) men Lashley var inte direkt den vi spanade efter om man säger så. Jag antar att han gick och knöt sig tidigt, som så många andra, då tiden de spenderade på hotellet var minimal.
Lashley gör retfullt enkelt en hög med "push-ups" när Sylvain försöker trycka ned honom i mattan
Vi träffade dock Lashley på morgonen som hastigast. Det var Sean och jag som lyckades med den bedriften. Moira var någon annanstans (eftersom inget av barnen är hemma nu så kan jag inte kontrollera vem hon "stalkade" så vi låter det vara osagt. Och eftersom jag inte publicerat något på ett par veckor så är det dags att få iväg detta lilla blogginlägg). Hur som helst, det första vi slogs av var hur liten Lashley var. Ja, alltså inte på bredden utan på längden. Han var bred som en lagårdsdörr och det var definitivt bara muskler. Hals- och nackmusklerna (vad de nu kan heta, Vobban har väl koll på det?) hotade att fly ur jackan och själva ta sig ut till bussen som väntade. Men han var nog kortare än vad jag är och jag är ändå bara 1.81 om jag riktigt sträcker på mig i mina platåskor (ok, jag har inga sådana, men ändå?). Efter att ha sett monstret på TV och även live på galan så blev man lätt besviken.
Bobby Lashleys artistiska autograf
Lashleys röst (som jag nämnt tidigare) passade inte direkt ihop med muskelmassan. Lätt pipig och släpig. Men han var trevlig ändå. Det blev egentligen inte så mycket sagt, åtminstone inget nytt under solen. Vi pratade lite om wrestling (det brukar ju oftast bli sådant i dessa sammanhang, Finlands politiska system är något som sparar till andra situationer), matchen dagen innan och hans "Dominator"-grepp. Lashley undrade om vi hade varit wrestlingfans länge och var vi var ifrån och så vidare. Det blev en autograf till Sean och ett fotografi. Själv nöjde jag mig med en handskakning och det var ett förvånansvärt mjukt handslag. Jag har hälsat på många wrestlers, tagit dem i hand och så, och de flesta klämmer till ganska så rejält men Lashleys handslag var mer kvinnligt utan att för den skull vara mesigt. Konstigt egentligen vilka tankar man får ibland! Jaja, det var det för nu. Nästa "Veckans wrestler" kommer så småningom, vi ska försöka att inte dröja lika länge som vi gjort sedan förra inlägget men jag har förtvivlat mycket att göra för tillfället med studier och allt så vi lovar ingenting för säkerhets skull. Håll dock ögonen öpnna för vi har fortfarande en del kvar att beta av. Kommentarer tas som alltid tacksamt emot.
"The Real Deal" Bobby Lashley och Sean fotat av "The Real Seal" (vi pratar kroppsform här) Trent
Relaterade länkar till detta inlägg:
Brock Lesnar, the Next Big Thing
Sylvain Grenier, La Resistance