Arn Anderson, the Enforcer
De flesta som läser denna blogg har säkerligen sett bilden på mig och Arn Anderson på www.wrestling4sale.blogg.se men här kommer historien också.
Bara namnet Arn Anderson gör att man hajar till om man är bosatt i Sverige. Nu heter ju inte den gode Arn vare sig Arn eller Anderson men med ett namn som Martin Anthony Lunde kan man väl ändå ana något sorts skandinaviskt ursprung. Hur som helst, Arn tillhör den äldre generationen brottare och slutade för ett antal år sedan på grund av skadeproblem. Han arbetar numera som Road Agent åt WWE vilket betyder att han är en slags reseledare som ser till att allt är på plats och att brottare sköter sig. Dessutom så tränar han också brottare och Divor.
Double A i sin "prime" och ett senare foto där han gör den klassiska 4 Horsemen-gesten.
För mig som har följt wrestling under så lång tid så var det lite av en dröm att få träffa Arn. Jag har tidigare träffat Ric Flair, den mest framstående i The Four Horsemen, men då var det båda barnen som klämde upp sig framför kameran men nu hade sonen ingen chans. När jag såg Arn komma gående genom lobbyn sa jag direkt till sonen att han skulle ta kameran medan jag fick stå i "rampljuset". Eftersom han inte har någon direkt "connection" med Arn, han hade i princip slutat när sonen började följa wrestling, så log bara sonen och sa, -Javisst!
The Four Horsemen har funnits i många skepnader och med flera olika medlemmar men Arn var med från början.
Jag tog ett par raska steg fram och sa, - Ursäkta hr Anderson, har du tid en sekund för ett fotografi? Arn stannade upp direkt och fyrade av ett jätteleende. - Med mig? svarade han och såg riktigt förvånad ut. - Självklart, sa jag och började sedan förklara min "idol"-dyrkan av honom och hur glad jag hade blivit över att se att han var med. Jag hann med att säga något om att de nya stjärnorna var toppen men för mig så var Arn och hans generation "the icing on the cake". Arn blev helt klart smickrad men tyvärr hann vi inte säga mycket mer eftersom sonen harklade sig och undrade om han skulle ta fotot. Självklart tyckte jag, dock något irriterad över att sonen avbröt oss, och ställde upp mig bredvid Arn som la sin hand på min rygg. När sonen började fokusera körde jag upp min hand med 4 fingrar, Arn log och gjorde det samma och drog till med sin "tuffa" look för fotot. Direkt efter så log han igen, precis som han gjorde under hela den korta tiden vi träffade honom. Det låter löjligt men det var en smått religiös upplevelse att stå bredvid The Enforcer och göra gesten. När fotot var taget så tackade jag så mycket och tog Arn i hand. Arn skakade länge och väl och innan han gick klappade han mig åter på ryggen, fyra gånger, och tackade mig. Jag sken som solen, nu hade jag fotat mig med en wrestler som sonen inte fotat sig med och dessutom så var det en legend. Irritationen över sonens sätt att avbryta oss hade försvunnit och jag stod bara där och log. Sonen märkte mitt goda humör men sa, -Lägg av med det där nu, du får vara med lite istället, räckte det inte att du skulle slösa bort tiden med att prata med honom, ska du stå där och se fånig ut också? sa han och nickade med huvudet åt ett annat håll. Det var lättare förr när barnen var små, nu kör de med en och man har inget att sätta emot! Först fattade jag inte vad han menade men när jag såg vad han nickade mot så förstod jag. Sonen ville gå bort en bit i lobbyn och försöka träffa en annan person och med tanke på vem det var så hade nog sonen alldeles rätt!
Jag och Arn Anderson, inte illa pinkat och bäst av allt, lite exklusivitet för mig när wrestlingalbumet (som är bra fullt vid det här laget) ska fram och visas där hemma.
Bara namnet Arn Anderson gör att man hajar till om man är bosatt i Sverige. Nu heter ju inte den gode Arn vare sig Arn eller Anderson men med ett namn som Martin Anthony Lunde kan man väl ändå ana något sorts skandinaviskt ursprung. Hur som helst, Arn tillhör den äldre generationen brottare och slutade för ett antal år sedan på grund av skadeproblem. Han arbetar numera som Road Agent åt WWE vilket betyder att han är en slags reseledare som ser till att allt är på plats och att brottare sköter sig. Dessutom så tränar han också brottare och Divor.
Double A i sin "prime" och ett senare foto där han gör den klassiska 4 Horsemen-gesten.
För mig som har följt wrestling under så lång tid så var det lite av en dröm att få träffa Arn. Jag har tidigare träffat Ric Flair, den mest framstående i The Four Horsemen, men då var det båda barnen som klämde upp sig framför kameran men nu hade sonen ingen chans. När jag såg Arn komma gående genom lobbyn sa jag direkt till sonen att han skulle ta kameran medan jag fick stå i "rampljuset". Eftersom han inte har någon direkt "connection" med Arn, han hade i princip slutat när sonen började följa wrestling, så log bara sonen och sa, -Javisst!
The Four Horsemen har funnits i många skepnader och med flera olika medlemmar men Arn var med från början.
Jag tog ett par raska steg fram och sa, - Ursäkta hr Anderson, har du tid en sekund för ett fotografi? Arn stannade upp direkt och fyrade av ett jätteleende. - Med mig? svarade han och såg riktigt förvånad ut. - Självklart, sa jag och började sedan förklara min "idol"-dyrkan av honom och hur glad jag hade blivit över att se att han var med. Jag hann med att säga något om att de nya stjärnorna var toppen men för mig så var Arn och hans generation "the icing on the cake". Arn blev helt klart smickrad men tyvärr hann vi inte säga mycket mer eftersom sonen harklade sig och undrade om han skulle ta fotot. Självklart tyckte jag, dock något irriterad över att sonen avbröt oss, och ställde upp mig bredvid Arn som la sin hand på min rygg. När sonen började fokusera körde jag upp min hand med 4 fingrar, Arn log och gjorde det samma och drog till med sin "tuffa" look för fotot. Direkt efter så log han igen, precis som han gjorde under hela den korta tiden vi träffade honom. Det låter löjligt men det var en smått religiös upplevelse att stå bredvid The Enforcer och göra gesten. När fotot var taget så tackade jag så mycket och tog Arn i hand. Arn skakade länge och väl och innan han gick klappade han mig åter på ryggen, fyra gånger, och tackade mig. Jag sken som solen, nu hade jag fotat mig med en wrestler som sonen inte fotat sig med och dessutom så var det en legend. Irritationen över sonens sätt att avbryta oss hade försvunnit och jag stod bara där och log. Sonen märkte mitt goda humör men sa, -Lägg av med det där nu, du får vara med lite istället, räckte det inte att du skulle slösa bort tiden med att prata med honom, ska du stå där och se fånig ut också? sa han och nickade med huvudet åt ett annat håll. Det var lättare förr när barnen var små, nu kör de med en och man har inget att sätta emot! Först fattade jag inte vad han menade men när jag såg vad han nickade mot så förstod jag. Sonen ville gå bort en bit i lobbyn och försöka träffa en annan person och med tanke på vem det var så hade nog sonen alldeles rätt!
Jag och Arn Anderson, inte illa pinkat och bäst av allt, lite exklusivitet för mig när wrestlingalbumet (som är bra fullt vid det här laget) ska fram och visas där hemma.
Kommentarer:
Trackback