MacGregor - att leva med diabetes

Idag var den första riktiga skoldagen på terminen för båda barnen, och för mig också. Jag har varit med Moira hela dagen och kommer så att vara veckan ut. Eftersom vi levt lite annorlunda på sommarlovet med tider och rörelse så måste vi se över Moiras doser igen. Hennes första mellis blir nu en halvtimme tidigare, lunch äter de redan 10.50 (undrar om man skulle kunna tvinga vuxna att inta lunchen så nära på frukosten?) och eftermiddagsmellis blir klockan 14.00, en timma tidigare än vi varit vana med nu. Dessutom så äter vi frukost bra mycket tidigare och även middagen blir då förflyttad. Det blir lite pussel och gissningslekar men vi bör nog ha kommit fram till en lagom insulindos till slutet på veckan.

I stort sett så var det en riktigt bra skoldag. Moira fick direkt byta plats och sitter nu bredvid en hon känner och kan känna sig trygg med. Fröken och fritidspedagogen var alldeles förträffligt trevliga och hade lagt upp ett mycket bra program för dagen. Eleverna skötte sig också exemplariskt under alla lektioner. De satt där och tindrade med ögonen precis som man föreställer sig att barn gör på första skoldagen. Själv satt jag längst bak och tindrade inte ett dugg. Jag hade fullt sjå med att försöka hålla ögonen öppna.

Moira var spänd igår när hon gick och lade sig för natten kl. 21.00 men hon somnade direkt, precis som vanligt. Sen brukar hon sova rakt igenom hela natten, oavsett hur många kontroller, insulininjektioner och bränslepåfyllningar med smörgåsar vi gör. Men inte inatt, inte. När jag gick och la mig vid 23.00 och kontrollerade hennes blodsocker så vaknade hon. Sen var det kört.

"Jag kan inte sova" sa hon och vred sig som en orm i sängen.

"Det killar i benen" sa hon, "jag måste upp och röra på mig."

Själv var jag trött och ville sova så jag föreslog att hon skulle ligga still och tänka på något annat än skolan, då skulle hon säkert somna. Hon gjorde det också, i hela 15 minuter. Ända tills jag gjorde det fatala misstaget att nysa. Nu var hon klarvaken och det killade mer än någonsin i benen och hon ormade sig fram och tillbaka vilket gjorde så att jag inte hade en chans att somna. Vi höll på och tjafsade med varandra fram till kl. 01.30 då jag kontrollerade henne (en och en halv timme för tidigt) eftersom jag var orolig för att det var något som var fel. Blodsockerhalten var perfekt! Vid 02.00 började jag bli desperat, mina ögon gick i kors men så fort jag höll på att somna så petade hon på mig och sa igen:

"jag kan inte sova, det går bara inte."

Drastiska tider kräver drastiska åtgärder så för att lugna ner henne så satte jag på en film, Hitta Nemo (vilken god far jag är som låter barnet titta på Dvd mitt i natten).  Det var kanske inte det mest genomtänkta valet av film då Nemo precis i början på filmen går (simmar) till sin första skoldag. Den fyllde dock sin funktion för mig, jag somnade och blev inte störd under hela filmen. Efter 96 minuter väckte hon mig och upplyste mig att filmen var slut. Sedan kunde jag inte somna om. Det kunde däremot hon göra. Äntligen.

När mamman kom in på morgonen var jag bra mosig, Moira var väl också lite trött men mest exalterad över att hon skulle få gå till skolan. Inatt blir det en tidig sänggång för flickebarnet och mig. Jag hoppas bara att den värsta spänningen har lagt sig så fröken på skolan slipper ha en halvsovande förälder längst bak i klassrummet.